– Jag tyckte inte om mitt skrivbordsjobb, säger hon.

Bara dagar efter att kriget i Gaza hade inletts, den 13 oktober i fjol, var Christina Assi i södra Libanon på uppdrag för nyhetsbyrån AFP. Vid den här tidpunkten var hon egentligen anställd som bildredaktör och arbetade från Nicosia på Cypern, där hon spenderade majoriteten av sina dagar bakom en skärm och ett skrivbord. 

Det var ingenting för henne. Redan 2005, när den dåvarande libanesiska premiärministern Rafik Hariri mördades, visste hon att hon ville bli krigskorrespondent. Christina Assi var i tioårsåldern när kriget bröt ut i Libanon 2006. Inspirationen till det som sedan skulle bli en karriär var alltså ett mord på en premiärminister. 

Så när möjligheten öppnade sig högg hon den direkt, och insisterade på att de skulle skicka henne.

– Det blev en liten diskussion mellan mig och min chef på AFP. Jag är ung och hade inte tidigare erfarenhet från konfliktzoner. Men sedan fick jag åka. 

Kollektivt trauma

Det är fullsatt på caféet Aaliya’s books i Beirut när Christina Assi gästar podcasten The Beirut Banyam, som denna aprilkväll spelas in live. Dagens ETC pratar med Christina Assi efter att inspelningen är slut. En strid ström av vänner och kollegor kommer fram, säger hej, ber om att få ta en bild. En uppskattning är att minst 80 procent av kvällens många gäster är journalister.

– Majoriteten av människorna som är här ikväll känner jag inte. Men det finns alltid ett band journalister emellan, och det här är ett kollektivt trauma för oss. Många har skadats, eller har en kollega som skadats eller dödats, säger Christina Assi.

Den 13 oktober var hennes första uppdrag i en aktiv konfliktzon. Tillsammans med sex andra journalister befann sig Christina Assi nära den libanesiska byn Alma al-Chaab, en dryg kilometer från den israeliska gränsen. Förutom henne var det en till journalist från AFP, två från Reuters och två från Al Jazeera på plats. 

– Vi rapporterade om rök, jag vill inte förminska sådan rapportering. Men det går inte att jämföra med Gaza. 

Om att skadas under sitt första uppdrag säger hon: 

– Det är en bergochdalbana av känslor. Förr eller senare blir många krigskorrespondenter skadade. Det var när jag bar skottsäker pressväst som jag blev måltavla. Och det är det som förstör dig. Men samtidigt, även om det var en så tragisk händelse, ger det dig kraft att fortsätta. De tog någonting ifrån mig – något som jag valt. Det gör mig mer övertygad.

Inte ens när jag vaknade på sjukhuset kände jag någon ånger.

Christina Assi ångrar ingenting, samtidigt som hon uppmanar andra att inte riskera livet för en story.

– Jag skulle ha gjort det igen. Inte ens när jag vaknade på sjukhuset kände jag någon ånger.

”Vill se ansiktet”

På gränsen mellan Israel och Libanon utbröt strider den 8 oktober, dagen efter Hamas terrorattack och Israels första bombningar av Gaza. Den 13 oktober var kriget fortfarande i sin vagga. Dagen började lugnt, berättar Christina Assi. 

– Jag blev till och med uttråkad. Jag minns att jag pratade med min chef och sa att ”här händer det ingenting”.

Sedan bombade Israel en by i närheten. Christina Assi och de andra journalisterna befann sig i närheten, en dryg kilometer från den israeliska gränsen. De åkte närmare. I en noggrann undersökning som publicerades i december går Reuters igenom händelseförloppet. Klockan 17.11 skickade Reutersfotografen Issam Abdallah, Christina Assis nära vän och kollega, en bild där teamet riggar sin utrustning och spejar söderut. En rökplym stiger upp mot den blåa himlen på andra sidan kullen i fjärran.

Journalisterna stannar kvar i trekvart, filmar och sänder live. Klockan 18.01 kommer en israelisk stridsvagn som skjuter rakt in mot Libanon i fokus. Det har börjat skymma och himlen har blivit grårosa. En dryg minut senare träffas journalisterna för första gången av beskjutning från den israeliska sidan. 

Issam Abdallah dör på en gång, 37 sekunder senare träffas de igen. Al Jazeeras bil blir till lågor och svarta rökplymer. AFP skriver i sin egen utredning av attackerna att de var ”avsiktliga och riktade”. Rättvisa har ännu inte skipats. Från sin rullstol inne på Aaliya’s books säger Christina Assi under den avrundande frågestunden att hon vill veta vem det var som gav order om attacken, vem det var som tryckte på avtryckaren. 

– Jag vill se ansiktet på de ansvariga.

”Vem dog?”

Christina Assi minns inte i detalj vad som hände sedan. Hon var fortfarande vaken, någon kom till undsättning och släpade henne från platsen. 

– Jag minns att jag tappade känseln i mina ben och att de var skadade men jag visste inte hur allvarligt det var. 

Tolv dagar senare vaknade hon på sjukhuset. 

– Det är bara ett ben, ska några av hennes första ord ha varit. 

Hon väste fram dem, eftersom hon varit intuberad och försatt i koma i nästan två veckor. 

Christina Assi hade varken telefon, dator eller några andra sätt att koppla upp sig på. Det var radioskugga på sjukhuset. Det var inte förrän hon fick tillbaka telefon och dator och visade upp sitt arbete för en av sjuksköterskorna, varpå denna frågade ”vem var det som dog?” som verkligheten hann ikapp Christina Assi. 

Issam Abdallah, som hon ivrigt ring och pratat med på vägen tillbaka till Libanon knappt två veckor tidigare, fanns inte längre kvar i livet. 

– Då tappade jag det. 

Smink i stället för ben

Känslan är, säger Christina Assi, att attacken mot dem ledde till en eskalering av våldet. Det har också gjort många journalister rädda för att rapportera från södra Libanon. 

– Men det har inte stoppat lokala journalister. De åker fortfarande. 

Christina Assi sitter i rullstol och läker fortfarande. Men hon är inte ett offer. Den som råkar ut för något som det som hänt henne har två val, förklarar hon. Antingen att falla ner i ett djupt hål av uppgivenhet, eller att använda ilskan till någonting positivt. För henne har mörk humor varit ett vapen. Den var mörk redan innan olyckan, men har nått nya nivåer.

– Ett av de senaste som jag kan komma på är att en kompis gav mig en komplimang för mitt smink, jag sminkar mig sällan. Och då sa jag att ”ja, eftersom jag har förlorat ett ben måste jag fokusera mer på mitt ansikte nu”. Mina vänner och min familj hatar det.

För Christina Assi är ingenting sig likt efter den 13 oktober. Hon bodde på Cypern, sedan attacken har hon varit fast i sitt hemland Libanon. Nu ska hon flytta till Frankrike för rehabilitering och för att tids nog lära sig gå igen. Det kommer att ta flera år.

– Jag kommer att jobba som att jag hade två ben, precis som förut.