– Det enda som gäller nu, sa Marc, är att få hit familjen.
När Marc kom till Chile för drygt tre år sedan var målsättningen den rakt motsatta. Då gällde det att så snart som möjligt tjäna så pass mycket att de skulle kunna bygga klart deras hus. Här bodde Marc ihop med sex andra haitier och gjorde inget annat än att jobba, äta lite och sova ännu mindre, precis som de flesta andra av de 200 000 haitier som kommit till Chile de senaste åren.
Hoppet om bättre liv
Allt som Marc tjänade skickade han hem. Han visade bilder i mobilen på hur bygget gick – grunden var lagd, golvet cementerat, armeringsjärn spretade uppåt, en vägg av tegel växte långsamt. Huset låg halvvägs upp mot Petionville på samma plats där hans föräldrars hus hade legat. Det huset hade rasat under jordbävningen 2010. Båda föräldrarna hade dött när taket fallit ner. Marc, hans hustru och deras treåriga dotter, som också bodde där, hade klarat sig som av ett under. Beslutet att bygga ett nytt hus på samma plats var som en trotsig hyllning till livet, även om det innebar att Marc måste lämna Haiti för några år för att tjäna ihop tillräckligt med pengar. Hoppet om ett bättre liv höll familjen samman, trots att en hel kontinent skiljde dem åt.
Men nu hade hoppfullheten krossats. Först av mordet på presidenten, sedan av jordbävningen.
Nu handlade allt bara om hur han skulle kunna få hit familjen.
– I Haiti går det inte längre att leva.
– Jag kan inte ge mina döttrar ett liv utan framtid, sa Marc.
Det var som om en förbannelse lagt sig över Haiti. Men det var inte första gången.
Från ockupation till korruption
Den senaste jordbävningen skedde på årsdagen av vodooceremonin i Boi Cayman 1791 som var inledningen till det episka slavuppror som 13 år senare kulminerade med att Haiti blev Latinamerikas första självständiga nation. Slavrevolutionen förändrade världen, men omvärlden krävde att den nya nationen skulle betala ett gigantiskt skadestånd till Frankrike för att alls erkännas. Det bidrog till att det fria Haiti snabbt sögs in i en destruktiv spiral med inbördeskrig och kupper och presidenter som utsåg sig till kejsare och kungar. Men när i början av 1900-talet en ny folklig revolution riktad mot de inhemska tyrannerna började ta form, inledde USA en nästan 20 år lång ockupation. Haiti var som ett slags Gibraltar i det karibiska havet där det krävdes åtminstone ett minimum av ordning.
20 år efter ockupationen tog Francois Duvalier, Papa Doc, över. Den familjedynasti som då inleddes avslutades först 1986, när hans son Jean Claude, Baby Doc, tvingades lämna landet. Men det var 1991 som det hölls ärliga val som också väckte entusiasm hos väljarna. Den tidigare katolske prästen Jean Bertrand Aristide, som då valdes som Haitis 37:e president, hann dock bara sitta sju månader vid makten innan militären gjorde en kupp. När Aristide efter ett par år i exil återinsattes upplöste han Haitis armé. Trots det, dröjde det bara tre år efter att han valts för andra gången tills han på nytt tvingades ut i exil. Den här gången angreps han av paramilitära gäng bildade av tidigare militärer som invaderade från grannlandet Dominikanska republiken. Men Aristide hade också själv byggt upp en slags paramilitära styrkor som med tiden förvandlades till rena banditgäng.
FN-trupper startade epedemi
Den onda cirkeln hade inget slut. Trots det levde hoppet om förändringar kvar. Och för första gången tycktes demokratin vara inom räckhåll, även om inte Aristide var kvar. Hoppet fick sig en ordentlig knäck av jordbävningen 2010. Över 200 000 döda och Port au Prince i ruiner. Ändå fanns förhoppningar om att något gott skulle komma ur förstörelsen – att återuppbyggnaden skulle skapa en bättre organiserad och stabilare stad, att FN:s närvaro skulle bidra till att stabilisera och modernisera administrationen och hela statsapparaten, att FN-trupperna skulle utbilda en effektiv och professionell polisstyrka. Och när först Jean Claude Duvalier och sedan Jean Bertrand Aristide, året efter jordbävningen, överraskande återvände till Haiti från sina respektive exiler väcktes också förhoppningar om någon slags historisk försoning.
Men det blev inget. Återuppbyggnaden var till största delen ett tragiskt skämt som gjorde Port au Prince till en än mer kaotisk plats än den redan var. Biståndspengarna fick korruptionen att löpa amok. Staten ersattes av tusentals enskilda organisationer och väckelsekyrkor. FN-trupperna startade en koleraepedemi. Och snart byggdes det dessutom upp en ny armé i Haiti.
”Det måste gå!”
Den nye presidenten Michel Martelly var värre än de värsta farhågor – han till och med skröt, i tv, att han hade en Rolex i guld. Hans efterträdare Jovenel Moise påstods representera en ung dynamisk klass av entreprenörer. Men han visade sig vara lika maktlysten och korrupt som sin företrädare. Mordet på honom, utfört av colombianska inhyrda legoknektar, sannolikt i maskopi med hans egna livvakter, illustrerar mest av allt hur genomkorrupt den haitiska eliten är och att det för den är ”ändamålet helgar medlen” som är grundregeln.
– Jag kan inte låta mina döttrar leva kvar i ett land där kriminella gäng har makten över deras liv, sa Marc. Och där deras hus när som helst kan rasa samman.
– Det enda jag hoppas nu är att vi kan hitta någon som vill köpa det vi hunnit bygga av huset.
Men det är inte bara pengar till biljetten som är Marcs problem. Att få vaccin mot covid-19 i Haiti är praktiskt taget omöjligt. Och utan vaccin lär hans familj få det svårt att komma in i Chile.
– Det måste gå. Annars åker jag tillbaka.
Marc började gråta på nytt. Två kvinnor, också från Haiti, som sköter städningen i köpcentrat kom fram med sina vagnar, och strök honom över ryggen.
En av dem sa något på kreol som jag inte förstod. Men Marc tittade upp och log plötsligt. Kvinnan skrattade och han också.
