Runt väggarna står och sitter ett 30-tal personer. Jag är den ende som är vit. Det är Marc, den haitiske portvakten i köpcentrat, som bjudit in mig. Det är också han som leder ceremonin. Han är, berättade han för ett par dagar sen, houngan, vodoupräst, upplärd av sin far. 

Marc och jag har känt varandra rätt många år vid det här laget. Han kom hit för att jobba ihop pengar för att kunna bygga färdigt sitt hus i Haiti. Men den senaste jordbävningen och därefter pandemin satte stopp för hans planer. Pandemin satte också stopp för hans försök att ta hit sin hustru och sina två döttrar. I desperation lämnade han Chile och försökte ta sig till USA där han trodde att möjligheterna var större. Men under vägen mötte han så många andra haitier som lämnat Chile för USA, men som misslyckats och nu var på väg tillbaka, att han ångrade sig innan han ens kommit till Colombia. Och nyligen lyckades Marc också nästan som av ett under få hit hustrun och döttrarna. Jag begriper inte hur han gjort. Hur han kunnat fixa alla papper och spara så mycket pengar – både till flygbiljetterna och till att bygga huset där vi nu är. Han har tidigare förklarat att det enda han gjort sen han lämnade Haiti är att jobba. Och allt har han sparat. 

Han har haft en närmast övermänsklig tro på framtiden och ett obegripligt gott humör.

Tills den dagen då nyheten om att 180 åldringar i Cité Solei slagits ihjäl av medlemmar i ett kriminellt gäng som anklagade dem att använda svart magi för att döda gängledarens son – det hade en houngan sagt till deras ledare.

Den dagen kunde Marc knappt prata. Bara utstöta gurglande ångestladdade ljud.

Vodoun lever i Chile

Det var några dagar senare som han berättade att han själv var houngan och frågade om jag ville vara med på en ceremoni han skulle leda. Orsaken till ceremonin var just den kollektiva depression som spridit sig inom den haitianska kolonin efter massakern i Cité Solei.

Marc vill visa att vodoun inte alls har att göra med svart magi som tidningarna spekulerat i den senaste tiden. Han ville bekämpa det mörker som lagt sig över hans landsmän och även honom själv. Ceremonin skulle leda dem mot ljuset igen. Men kanske ville han också visa upp mer av sitt liv än det jag sett och hört på köpcentrat.

Jag följer med på den fullpackade bussen genom skogen. Vi kliver av vid huvudvägen på andra sidan, bussen klarar inte av backen upp mot det område där Marc och flera av de andra passagerarna bor. Det är i Marcs hus ceremonin pågår. Ett enkelt men stabilt hus av trä och eternitplattor som förutom rummet vi sitter i har ytterligare två rum. Köket är på baksidan under ett utskjutande tak.  

Nynnar och gråter lite

Jag har varit med på flera vodouceremonier i Haiti, men Marcs ceremoni liknar ingen av dem. Hans sång är lugnare, han rör sig stillsammare och hans sätt att stänka ut piscon och Coca-colan över golvet och sprida blommorna i kalebassen har närmast något ömsint över sig. Trummorna som sköts av en granne är dämpade. Ändå är det en ceremoni som griper deltagarna. Några gråter, andra gungar fram och tillbaka, de flesta deltar i sången. Också jag nynnar, gungar och gråter lite. Det finns en magi i ceremonin som känns som ett famntag. 

En sak som slår mig är att alla är så fint klädda. Jag minns en man i Port au Prince, strax efter jordbävningen 2010. Han och hans lilla familj stegade beslutsamt fram genom ruinerna – alla klädda i sina allra finaste kläder, han själv med slips, döttrarna med blanka sidenklänningar och vita knästrumpor, hans hustru med en liten hatt. Kontrasten med den trasiga, desperata omgivningen gjorde det nästan overkligt.

– Vi vill visa respekt när vi besöker Guds hus, förklarade han.

Jag får intryck av att deltagarna på Marcs vodouceremoni vill visa en liknande respekt för loas, den mångfald av andar som Marc försöker få att leva i harmoni med varandra och med oss. Vodoun handlar om jämvikt, balans, inte om att segra eller förlora.

Vodou för Clintonparet

Ceremonin är kort, inte alls som de utdragna ceremonier som kunnat pågå hela natten som jag varit på i Haiti.

– Alla måste upp tidigt och jobba imorgon, förklarar Marc när han följer mig ner mot huvudvägen där min hustru lovat hämta upp mig.

Innan vi går studerar jag bilderna på väggen i Marcs hus; familjebilder, bilder på den haitiska revolutionens stora hjälte Toussain Louverture, bilder på Port au Prince före jordbävningen, Jesusbarnet i Marias famn och mitt i alltihop en bild på Max Beauvoir.

Max Beauvoir var under sin sista tid vid livet en slags vodouns påve. Han ledde ett råd av houngans och hade tagit som sin uppgift att ge vodoun mer struktur i syfte att erövra en erkänd och respekterad plats i samhället. Max var också den förste houngan jag träffade i Haiti, redan 1986 första gången jag var där. Den ceremoni som Max Beauvoir då bjöd in till var spektakulär - trummor, dans, hönor och grisar som dödades med ett bett i strupen… Att det var så många utländska journalister med tv-kameror i publiken bidrog förmodligen en hel del till det spektakulära.

Max var också känd för att göra vodouceremonier för turister. När Bill och Hillary Clinton var på bröllopsresa i Haiti deltog de i en av Max ceremonier. Hans perestyle var en sensation - stort, elegant, välgjort, omgivet av mäktiga träd. Men även om han var duktig på att sälja sig, var han han också en uppskattad houngan bland de egna. Marc berättar att han far hade arbetat nära Max Beauvoir och när en mobb hetsad av evangeliska väckelsepredikanter stormade Max peristyle och anklagade honom och andra houngans för att ha orsakat jordbävningen 2010, så hade Max hållit sig gömd hemma hos dem i över en månad. 

– Max blev min andlige fader, säger Marc. 

När jag berättar att jag träffade Max flera gånger innan han dog, så tar han mig i handen med bägge sina händer.

– Jag visste att du skulle förstå, säger han. Det var därför jag bjöd med dig.

Jag vet inte om jag förstår så mycket av vodoun, utom att det är en tro som lever och som inte handlar om svart magi, utan om harmoni.

Hoppas bekämpa gängen

När vi står och väntar på att min hustru ska dyka upp med bilen säger Marc att Haiti inte längre bara finns i Haiti.

– Haiti finns överallt, säger han. Till och med här.

– Jag tror, fortsätter han, att de kriminella gängen som nästan tagit över Port au Prince representerar allt det dåliga som alltid funnits, men som balanserats av det goda som också alltid funnits. Utom nu kanske. Vi som arbetar har ju lämnat landet.

– Men, säger Marc, när det inte längre finns några kvar att stjäla från kommer gängen att vända sig mot varandra.

Han gör en slags segergest och skrattar plötsligt till:

– Tänk, säger han med en nästan sprittande hoppfullhet i rösten, tänk vad som kan hända då, när vi alla i diasporan kommer tillbaka!

Det är inte lätt att dela Marcs hoppfullhet, men jag gläds stort över att han kan känna den. Och dessutom har förmågan att via sina stillsamma vodouceremonier i sitt hus på kullarna bakom Viña del Mar kan sprida den till andra.

Vaktmästaren i mitt köpcentrum framstår plötsligt i ett nytt ljus.