Aliona bor i Sumy med sin man och sin katt. Hon är 27, översättare, lärare och redaktör för en ekonomisk tidskrift publicerad på engelska. Hon fick höra om att kriget börjat via ett telefonsamtal. Hon minns den 24 februari:
– Klockan halv sex ringde min mans vän och sa att hans barn inte skulle gå till förskolan för det samlades stridsvagnar vid gränsen. Mina föräldrar bor nära gränsen, i Shostka-distriktet. Jag började ringa alla.
Ryska ockupationsstyrkor bombar och beskjuter Sumy och de omgivande områdena.
– Jag har inte lämnat. Det föll mig inte ens in att lämna, för jag vill försvara mitt land. Jag vill slåss.
När allt kommer omkring är det svårt att ta sig ur Sumy nuförtiden. Det förekommer dagliga hot om flyganfall eller beskjutningar. Häromdagen sköt ryssarna mot en civil bil i stadens utkanter. Det fanns en familj med tre barn inuti, inklusive ett spädbarn. En kvinna dog.
Aliona berättar att det var långa köer till bankomater, apotek och livsmedelsbutiker de första dagarna. Sedan mobiliserade alla. De började förbereda molotovcocktails, sy kläder för det territoriella försvaret, skapa pansarvärnshinder. Folk skriver ut broschyrer som säger ”Sumy kommer att stå starkt” och hänger upp ukrainska flaggor. Ömsesidiga försvarsgrupper har bildats genom Viber och Telegram.
– Nu för tiden ser jag en sak, att människor har slutit sig samman.
Idag är Sumy i akut behov av medicin, särskilt för nödsituationer. Aliona samlar listor och letar efter allt som behövs bland folket och på apoteken. Nu har de till exempel sprejer mot halsont, kolesterolmedicin och ögondroppar. Inget annat. Volontärarbete är en del av hennes dagliga schema. Hon har förlorat sitt lärarjobb på grund av kriget. Så hon fokuserar på journalistiken och på att prata med utlänningar. Hon skickar e-postmeddelanden till utländska partners och forskare på uppdrag. Hon ger dem information om vad som händer i Ukraina.
– Min dag börjar med att ringa min familj och fråga om allt är okej. Jag är ständigt orolig för dem. Jag har familj i Kiev och Charkiv samt i Sumy-regionen. Det är svårt i Charkiv, en vän till mig och hennes barn är där. Jag vet inte hur jag ska hjälpa.
Hon säger att hon har utvecklat en ny vana, en ständig beredskap att söka skydd med sina saker.
– Vi tillbringade de första kvällarna i skyddsrum. Vi kan inte sova ordentligt. Jag följer ständigt nyheterna och hoppar till av höga ljud på gatan. Sedan går jag tillbaka till mitt jobb. För nu vill jag jobba så mycket jag kan, så länge det finns ström och internet.
Att hålla kontakten med nära och kära och vardagliga sysslor hjälper henne att överleva dagen. Speciellt matlagning, städning.
– Jag kan inte göra det fullt ut så mycket som tidigare. Jag är orolig. Jag tar inte ångestdämpande medicin, men jag försöker fly genom jobbet, vardagen. Min man lugnar mig, och jag honom... Det är så vi lever. Det som också hjälper är förmodligen viljan att hjälpa andra med vad vi än kan.
Aliona tror på Ukrainas seger. Hon säger att det är den första punkten i hennes plan för den närmaste framtiden.
– Jag känner inte till någon annan nation som är så stark. Jag planerar att skaffa barn och bo i Ukraina. Jag vill inte lämna. Jag vet inte hur situationen kommer att bli, men jag kommer att skydda mitt land, försvara det, hjälpa till varhelst jag kan. Jag litar på att vi kommer att ha en ljus framtid.
”Jag hittar liv och tröst i matlagning”
Sofia Zolochevska
Charkiv
Sofia Zolochevska är 26. Hon är översättare och polsklärare i Charkiv. Redan före kriget, när hon läste hotfulla nyheter, tänkte hon lämna Charkiv för säkerhets skull, men hennes man stödde henne inte.
– För det första är han optimist, och för det andra bor många av hans släktingar här.
De ville inte heller lämna. Sofia förstår dem. Det innebär att du inte bara lämnar staden du har tillbringat större delen av ditt liv i, staden som du är knuten till, utan också all din egendom. Men när kriget bröt ut försökte Sofia evakuera. Nu minns hon hur hon och hennes familj kom till stationen. Men kaoset och de trånga plattformarna med nervösa kvinnor och barn skrämde henne. Och tankar på ryska krigsförbrytelser fick henne att tvivla på säkerheten vid avresan.
– Jag var för rädd att de skulle kunna spränga järnvägsstationen. De är inte pålitliga. Faktum är att stationen är den enda strategiska punkten som är orörd.
De bestämde sig för att stanna. Först kunde hon inte sova. Men nu verkar Sofias kropp ha vant sig vid den nya verkligheten. På natten kan hon vila lite.
– Jag behöver inte ens en väckarklocka, säger Sofia.
– I alla fall, jag kommer att vakna väldigt tidigt på grund av beskjutningen.
Sofias släktingar och hushållssysslor hjälper henne att klara av stressen.
– Här har vi ett krig, beskjutning, men igår lagade jag lite oladky (små, tjocka pannkakor), och i förrgår gjorde jag nalysnyky (ukrainska crêpes). För vissa människor kan det verka konstigt. Som att, det är ju krig, då ska man äta bröd och sitta i källaren. Men det faktum att jag finner styrkan till något annat skapar en illusion av att allt är bra hemma, att det finns liv och tröst.
Sofia föreställer sig redan livet efter kriget:
– Jag tror att vi alla kommer att arbeta för att försörja våra familjer, och vi kommer att ägna vår fritid, energi och möjligheter till att bygga upp staden igen. Jag drömmer att på lördag, när arbetsveckan är över, kommer alla att vakna tidigt, och alla stadens invånare kommer att gå ut för att bygga om Charkiv. Jag är säker på att det kommer att hända, för alla de människor som jag känner väntar redan på möjligheten att ta saken i egna händer och bygga upp staden igen.
”Vi förlorade allt på en dag”
Lia Pavliuk
Chernihiv till Polen
Lia Pavliuk är 32. Hemma, i Chernihiv, var hon trikolog, hon hade en egen klinik som erbjöd hår- och hårbottenbehandlingar. I Lias familj finns hennes två döttrar, hennes man, hennes mormor och hennes svårt sjuka morfar.
– Vi hade drömmar, en stabil inkomst, ett hus, en familj i närheten. Och vi förlorade allt på en dag, säger Lia.
Hon fick reda på kriget en dag före den ryska invasionen, på kvällen den 23 februari. Hennes bekanta skrev till henne att enorma mängder militärfordon samlades vid den ukrainska gränsen i Belarus och bad henne lämna staden. En del av den ukrainsk-belarusiska gränsen ligger i Chernihiv-regionen.
– Min familj och mina vänner gjorde narr av mig och sa att det inte var sant, ingenting skulle hända. För att belarusierna är våra bröder. Det är bara en militärövning, minns Lia.
Nästa morgon var ryska trupper på väg mot Chernihiv. Lia och hennes man tog med barnen, sin mormor och sin handikappade morfar. När de lämnade staden hörde de sirener och explosioner bakom sig. Hennes man reste med dem till Lviv. Och sedan åkte de till Polen utan honom, eftersom Ukraina har förbjudit män i åldern 18–60 att lämna landet enligt krigslagar.
Att korsa gränsen tog dem tre dagar. Bilarna kröp sakta i kön, de kunde färdas så lite som en halv meter på två timmar. Hennes morfar var andfådd och förvirrad. Lia försökte ta honom över gränsen snabbare, men det gick inte. Folk gjorde små eldar för att värma sig. Lia körde bil och sov inte alls under de tre dagarna.
Nu är hon i säkerhet, hon och hennes familj bor hos en polsk familj i Warszawa. De har mat och tak över huvudet, hennes morfar har fått sjukvård och medicin. Barnen ler till och med ibland. Det gör inte Lia. Nästan alla hennes vänner och släktingar är fortfarande i Chernihiv och andra ukrainska städer.
– När jag ser förstörelsen av byggnader som jag besökte för några dagar sedan, när jag får bilder på döda kroppar och videor av människor, barn i källare, är det hemskt. Det krossar mitt hjärta, säger Lia.
För att åtminstone lugna ner sig lite hjälper hon andra som också vill lämna landet. Så fort kriget tar slut planerar hon att åka tillbaka till Ukraina och bygga upp sin stad igen.
