Inte för alla. Inte för de syriska barnen som varje dag vaknar till en mardröm och somnar till bombernas dövande ljud. Som gömmer sig i rädsla och skräck. Som inte förstår vad som händer omkring dem. Vem har skapat det här kriget?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi kan dansa runt granen, ge varandra julklappar och krama om våra barn i värmen framför Kalle Anka på tv. De här barnens föräldrar kan inte ge dem något. Finns de ens kvar i livet?
Krigets barn har inget. De har förlorat allt. Och allra mest har de förlorat det inget barn ska behöva sakna – tron på framtiden.
Jag önskar att jag kunde ge dem det i julklapp. Deras gamla trygga liv tillbaka. Deras familjer och hem. En varm säng att sova i och massa kärlek och pussar. Allt det som jag ger mina barn varje dag. Men jag känner mig maktlös. Jag kan inte ge dem något av det just nu.
En tår rinner ner på kinden. Men deras tårar är oceaner i jämförelse med mina. Om en bild väcker så mycket sorg inom mig, hur mycket sorg finns då inte i de barn som lever i kriget?
Jag var också en gång ett barn som levde i krig. När jag var tre år började kriget i Libanon. Jag har hört berättelser från den tiden. Det finns en berättelse som får mig att förstå. Den om när jag sov och en bomb utanför fick fönstret ovanför mig att gå i tusen bitar och falla över min lilla kropp. Jag skadades inte, men den natten fick ingen tyst på mig berättar mamma. Och än i dag finns spåren av kriget kvar hos mig. Jag går aldrig ut på nyårsafton. När alla står ute och gläds åt fyrverkerierna så gömmer jag mig och tittar ut genom fönstret.
Jag träffade släktingar många år senare i Libanon som bar på minnen:
– Vi var rädda, men vi brukade gömma oss och låtsas att bomberna var fyrverkerier och att det var nyårsafton.
En nödvändig verklighetsflykt för människor som lever i krig. Men vi får inte fantisera bort deras verklighet. Deras verklighet är vår verklighet. Även om vi bor många mil från kriget så händer det på vår jord. Just nu. Det händer när du vaknar. Det händer när du slösurfar på väg till jobbet. Det händer när du möter dina barn med en varm puss på förskolan. Det händer när du gosar och skrattar med barnen framför tv:n. Det händer när du säger godnatt till ditt lilla barn som somnar till din varma närhet. Det händer hela tiden.
Medan vi firar jul och nyår kommer de här barnen att gömma sig. De kanske låtsas att det är nyår och att bomberna är fyrverkerier. Eller så spelar tiden ingen roll. Inget nyår. Inget nytt. Inget år. Inget att se fram emot.
Kriget i Syrien har på något sätt glömts bort. Glömska är människans bästa försvarsmekanism. Men det finns inget att försvara sig mot. Det här är små barn.
Så i jul – glöm inte krigets barn. Tror du på Gud, be en bön. Har du pengar, skänk en slant. Har du barn, berätta för dem hur andra barn har det i världen. Lär dem kärlek, medmänsklighet och värme.
Vad du än gör, så gör hellre något än inget alls.
Kärlek och värme till er alla.
