– Jag försöker äta någonting så att jag inte ska dö, men inte mycket.
Har rest norrut
I rummet finns ingenting förutom en madrass med en kudde och ett täcke. Det är inte så skönt, konstaterar han.
– Men det duger, det finns inget annat. Jag är tvungen att sova här.
Det har gått en vecka sedan Hasebullah åkte norrut från Kabul där han landade efter utvisningen, för att skaffa pass. Det är enklare i Charikar, staden där han är född men som han flytt ifrån med sin familj när han var liten, berättar han. Han åkte, tillsammans med de som hjälper honom med passet, i bil mellan städerna.
– Alla säger att det är farligt. Det var dag när vi åkte, det är värre när det är mörkt.
Hela vägen i bilen tänkte han på vad som skulle kunna hända. Han oroade sig över att telefonen inte hade täckning, att han inte kunde höra av sig till någon om det skulle hända något. Mest oroade han sig för att talibaner skulle stoppa deras bil eller för bomber längs vägen.
– Jag var tyst hela tiden. Jag vågade inte prata, inte ens fråga vart vi var. Jag tänkte hela tiden att snart blir vi stoppade, snart skjuter de oss.
Ung man sköts ner
Staden ligger intill ett stort berg. Hasebullah minns berget och körsbärsträden från när han var liten, men just nu blommar inte träden. Han berättar att stämningen är väldigt orolig i staden och att många är beväpnade med kalashnikovs. För några dagar sedan hörde han fyra kraftiga smällar, som från explosioner.
– Det skakade i väggarna på vandrarhemmet. Det går inte att beskriva den känslan. Hjärtat pumpar och… Det finns inga ord. Jag blir rädd, får panik. Det är obeskrivligt hemskt.
Han säger att han inte vågar gå ut. Han berättar att det hänt något, något som skrämt honom något fruktansvärt.
Han börjar berätta att han gick en promenad härom dagen, en bit ifrån vandrarhemmet. Han beskriver hur han gick på en asfalterad gata och att han såg ett hus på sin högra sida som inte var färdigt. Sen börjar han prata fortare, stressat.
– Jag ser framför mig att det kommer en motorcykel med två män med huva. En av dem kör, den andra drar en kalashnikov rakt emot mig. Den skjuter, bang, bang, bang. Fem sex stycken. Mina öron tjöt.
Skotten träffade inte Hasebullah. När han vände sig om såg han en ung man, lite äldre än han själv, några meter ifrån honom.
– Han ramlade på marken. Blodet rann, fyfan det var så hemskt. Jag blev jätterädd.
Hasebullah greps av panik. Han började springa bort från platsen så fort han kunde.
– Jag har aldrig varit så rädd. Den känslan. Jag bara sprang. Jag har aldrig känt något liknande på samma sätt, men det påminde om talibanerna, kriget i Kunduz där jag splittrades från min familj, allt blod. Det var så hemskt. Jag kunde inte tänka, bara att jag måste gömma mig.
”Nu är jag jätterädd”
Hasebullah beskriver hur han sprang genom staden, svängde höger så snart han kunde, fortsatte springa utan att stanna. Inte förrän han kom till vandrarhemmet stannade han. Väl i rummet la han sig på madrassen.
– Alla tankar bara snurrade i mitt huvud. Jag försökte krympa ihop på madrassen, kröp ihop så mycket jag kunde. När jag sedan vaknade försökte jag ringa två anhöriga i Sverige. Jag skrev till min flickvän, Signe, om vad som hänt.
Han suckar djupt innan han fortsätter.
– Nu är jag jätterädd. Jag går inte ut alls längre. Jag stannar inne.
Han suckar igen. Han har blivit matt av att berätta vad som hänt. Han kommer att stanna i Charikar tills han får sitt pass. Processen tar ungefär två veckor. Vad som händer sen vet inte Hassebullah. Just nu ska han bara överleva och skaffa ett pass, har familjen och vännerna sagt i Sverige.
– Min advokat och jag ska prata mer om det, vi ska försöka överklaga.
Hasebulla känner sig ensam. Han har ingen att prata med i Afghanistan och det är svårt med både ström och täckning till telefonen.
– Ibland är det strömavbrott och ibland funkar inte internet när de i Sverige är vakna. Det känns jättesorgligt. De är det jag har i mitt liv. De jag litar på, de som känner mig. De är mina nära och kära. Jag saknar dem. Jag saknar min skola, min familj som jag bott hos, min flickvän.
När han ringer sina vänner försöker de så gott de kan att muntra upp honom, säger Hasebullah. De pratar om vad som händer hemma på Gotland.
– Min klasskompis sa att det är svårare i skolan nu, det är tufft med fysiken. Han sa också att det är tomt utan mig. Jag saknar honom jättemycket.
