Expert på nazisternas folkmord: IDF-soldaterna påminner mig om historiens värsta mörker

När jag kom till entrén till föreläsningssalen såg jag att en grupp studenter höll på att samlas. Det visade sig snart att de inte var där för att delta i evenemanget utan för att protestera mot det. Studenterna hade sammankallats, föreföll det, genom ett meddelande som skickats ut på Whatsapp dagen innan. Det flaggade föreläsningen och uppmanade till handling: ”Vi kommer inte tillåta det! Hur länge ska vi förråda oss själva?!?!?!??!!”

Därefter påstods i meddelandet att jag skrivit under ett upprop som beskrev Israel som en ”apartheidregim” (faktum är att uppropet syftade på en apartheidregim på Västbanken). Jag ”anklagades” också för att i november 2023 ha skrivit en artikel i New York Times, i vilken jag konstaterade att det, trots att de israeliska ledarnas uttalanden tydde på att de hade för uppsåt att begå folkmord, fortfarande fanns tid att stoppa Israel från att göra det. På den punkten var jag skyldig. Arrangören bakom evenemanget, den framstående geografen Oren Yiftachel, utsattes för liknande kritik. Hans brott var att han varit chef för den ”antisionistiska” B’Tselem, en globalt respekterad människorättsorganisation.

Medan paneldeltagarna och en handfull, mestadels äldre, fakultetsmedlemmar tog plats i salen hindrade säkerhetsvakter de protesterande studenterna att komma in. De lät dem dock hålla dörren till föreläsningssalen öppen och ropa slagord i en megafon och banka på väggarna med full kraft.

Efter att de stört oss i över en timme kom vi överens om att det kanske vore bättre att bjuda in de protesterande studenterna till ett samtal, mot villkoret att de slutade störa. Ganska många av aktivisterna kom till slut in och vi satt ned och pratade i två timmar. Det visade sig att de flesta av de här unga männen och kvinnorna nyligen kommit tillbaka från sin värnplikt, under vilken de varit placerade på Gazaremsan.

Det var inte något vänligt eller ”positivt” meningsutbyte, men det var avslöjande. De här studenterna var inte nödvändigtvis representativa för alla Israels studenter – de var aktivister i högerextrema organisationer – men det de sade speglade på många sätt en uppfattning som är utbredd i landet.

Jag hade inte varit i Israel sedan juni 2023 och under mitt besök nyligen mötte jag ett annat land än det jag tidigare känt. Trots att jag har arbetat utomlands i många år var det i Israel jag föddes och växte upp. Det var där mina föräldrar levde och är begravda. Det är där min son bildat sin familj och de flesta av mina äldsta och bästa vänner bor. Då jag känner landet inifrån och har följt händelseutvecklingen närmare än vanligt sedan den 7 oktober, blev jag inte jätteförvånad över vad jag mötte under min resa, men det var likväl djupt bekymrande.

När jag reflekterar över de här frågorna måste jag nämna min egen personliga och professionella bakgrund. Jag tjänstgjorde i Israels försvarsstyrka (IDF) i fyra år. Under den tiden tjänstgjorde jag i Yom Kippurkriget 1973 och hade placeringar på Västbanken, i norra Sinai och Gaza. Jag avslutade min tjänstgöring som kompanichef. Under min tid i Gaza såg jag med egna ögon fattigdomen och hopplösheten bland palestinska flyktingar som hankade sig fram i överbefolkade, förfallna bostadsområden. 

För första gången förstod jag vad det innebär att ockupera ett folk.

Mitt starkaste minne är när jag patrullerade de skugglösa, tysta gatorna i den egyptiska staden al-Arish – som då var ockuperad av Israel – och genomborrades av blickarna från de rädda, förbittrade invånarna som betraktade oss från sina igenbommade fönster. För första gången förstod jag vad det innebär att ockupera ett folk.

Värnplikten är obligatorisk för judiska israeler när de fyller 18 år – några undantag finns dock – och därefter kan man kallas in igen för att tjänstgöra inom IDF vid övningar, i operativa uppgifter eller i nödlägen såsom ett krig. När jag kallades in 1976 var jag student vid universitetet i Tel Aviv. Under min första placering som reservofficer skadades jag allvarligt i en olycka, tillsammans med flera av mina soldater. IDF mörkade omständigheterna kring händelsen, som orsakats av slarv av chefen för utbildningsbasen. Jag tillbringade merparten av den där första terminen på sjukhuset i Beer Sheva, men återgick till mina studier och tog 1979 examen i historia.

Mina personliga erfarenheter gjorde mig än mer intresserad av frågan som länge upptagit mina tankar: Vad motiverar soldater att strida? Under årtiondena efter andra världskriget hävdade många amerikanska sociologer att soldater främst strider för varandra, snarare än något större ideologiskt mål. Det stämde dock inte riktigt överens med vad jag upplevt som soldat. Vi trodde att vi var där och stred för en större sak som var viktigare än vårt eget kamratgäng. Efter att jag tagit min kandidatexamen hade jag också börjat ifrågasätta huruvida soldater, i den där sakens namn, kan fås att agera på sätt de annars skulle tycka var förkastliga.

Jag valde ett extremt fall och skrev min doktorsavhandling vid Oxford, vilken senare publicerades som bok, om nazisternas indoktrinering av den tyska armén och de brott den begick vid östfronten under andra världskriget. Det jag kom fram till var raka motsatsen till den bild tyskarna på 1980-talet hade av sitt förflutna. De föredrog att tro att armén hade utkämpat ett ”anständigt” krig, även om Gestapo och SS begick folkmord ”bakom deras rygg”. Det tog tyskarna många fler år att inse exakt hur delaktiga deras egna fäder och farfäder varit i Förintelsen och massmordet av många andra grupper i Östeuropa och Sovjetunionen.

När den första palestinska intifadan, eller upproret, bröt ut i slutet av 1987 undervisade jag vid universitetet i Tel Aviv. Jag förfärades av dåvarande försvarsminister Yitzhak Rabins uppmaningar till IDF att ”bryta armar och ben” på palestinska ungdomar som kastade sten på tungt beväpnade militärer. Jag skrev ett brev till honom och varnade att jag, baserat på min forskning om indoktrineringen av Nazitysklands beväpnade styrkor, befarade att IDF under hans ledning var på väg ut på lika hal is.

Som min forskning visat hade unga tyska män, till och med innan sin värnplikt, internaliserat huvudkomponenterna i den nazistiska ideologin, särskilt uppfattningen att de lägre stående slaviska massorna, som leddes av lömska bolsjevikiska judar, hotade Tyskland och resten av den civiliserade världen med undergång, och att Tyskland därmed hade rätten och skyldigheten att skapa sig ”livsrum” i öst och krympa eller förslava regionens befolkning. Denna världsbild inpräntades sedan i soldaterna så att de när de marscherade in i Sovjetunionen såg sina fiender genom det prismat. Röda arméns tuffa motstånd bekräftade bara behovet att fullständigt förinta sovjetiska militärer och civila, i synnerhet judar, som sågs som bolsjevismens främsta anstiftare. Ju mer förstörelse de orsakade, desto räddare blev de tyska militärerna för den hämnd de hade att vänta sig om deras fiender segrade. Detta resulterade i dödandet av uppemot 30 miljoner sovjetiska soldater och civila.

Till min förvåning fick jag, några dagar efter att jag skrivit till honom, en mening till svar från Rabin, som tillrättavisade mig för att jag understått mig att jämföra IDF med den tyska militären. Detta gav mig anledning att skriva ett mer detaljerat brev till honom där jag förklarade min forskning och min oro över att IDF användes som ett verktyg för förtryck mot obeväpnade ockuperade civila. Rabin svarade igen på samma sätt: ”Hur vågar du jämföra IDF med Wehrmacht.” Men i efterhand tror jag att vår ordväxling avslöjade något om hans intellektuella resa därefter. För som vi vet från hans senare inblandning i Osloprocessen, hur bristfällig den än var, erkände han till slut att Israel på lång sikt inte klarar den militära, politiska och moraliska kostnaden av ockupationen.

Sedan 1989 har jag undervisat i USA. Jag har skrivit omfattande om krig, folkmord, nazism, antisemitism och Förintelsen. Jag har försökt förstå kopplingarna mellan det industriella dödandet av soldater i första världskriget och utrotandet av civila under Hitlers regim. Jag har bland annat ägnat många år åt att undersöka förvandlingen av min mammas hemstad, Butjatj i Polen (nu Ukraina), från ett samhälle där olika etniska grupper samexisterade till ett där icke-judiska invånare under nazisternas ockupation vände sig mot sina judiska grannar. Tyskarna kom till stan med det uttryckliga målet att mörda dess judar, men att dödandet gick så snabbt och effektivt var mycket tack vara samarbetet med lokalbefolkningen. Lokalborna motiverades av redan befintligt agg och hat som kan spåras tillbaka till etnonationalismens framväxt under föregående decennier, och den rådande uppfattningen att judarna inte hörde hemma i de nya nationalstater som bildats efter första världskriget.

Det jag lärt mig under mitt liv och min karriär har blivit mer smärtsamt relevant än någonsin tidigare.

Under månaderna som gått sedan den 7 oktober har det jag lärt mig under mitt liv och min karriär blivit mer smärtsamt relevant än någonsin tidigare. Som för många andra har de här senaste månaderna varit känslomässigt och intellektuellt utmanande. Som för många andra har mina egna och vänners familjemedlemmar också direkt påverkats av våldet. Det råder ingen brist på sorg vart man än vänder sig.

Hamas attacker den 7 oktober kom som en fruktansvärd chock för det israeliska samhället, en chock man inte ens börjat återhämta sig från. Det var första gången Israel förlorat kontrollen över en del av sitt territorium under en längre tid, och IDF lyckades inte förhindra massakern på över 1 200 människor – varav många dödades på grymmast tänkbara vis – och gisslantagandet av över 200 personer, varav många barn. Känslan att ha övergivits av staten och den kvardröjande osäkerheten – då tiotusentals israeliska medborgare fortfarande inte kunnat återvända till sina hem längs Gazaremsan och vid gränsen till Libanon – är djupgående.

I dag dominerar två uppfattningar stora delar av den israeliska allmänheten, även bland dem som är emot regeringen.

Det här är ett synsätt som i slutändan bara kan leda till självutplåning.

Den första är en kombination av raseri och rädsla, en önskan om att återupprätta säkerheten till varje pris och en total misstro mot politiska lösningar, förhandlingar och försoning. Militärteoretikern Carl von Clausewitz konstaterade att krig är politikens förlängning med andra medel, och varnade att utan ett definierat politiskt mål skulle det leda till obegränsad förstörelse. Känslan som nu råder i Israel hotar på liknande sätt att göra kriget till ett mål i sig. Enligt det synsättet är politiken ett hinder för att uppnå detta mål, snarare än ett verktyg för att begränsa förstörelsen. Det här är ett synsätt som i slutändan bara kan leda till självutplåning.

Den andra rådande uppfattningen – eller snarare bristen på en – är den andra sidan av den första. Det är dagens israeliska samhälles totala oförmåga att känna någon som helst empati med Gazas befolkning. Majoriteten, verkar det som, vill inte ens veta vad som händer i Gaza och det speglas i tv-bevakningen. Nu för tiden börjar de tv-sända nyheterna i Israel vanligtvis med inslag om begravningar av soldater, vilka alltid beskrivs som hjältar, som dödats i strider i Gaza, följt av uppskattningar av hur många Hamaskrigare som ”undanröjts”. Civila palestinier som dödats nämns sällan och presenteras vanligtvis som del i fiendens propaganda eller som orsak till ovälkomna internationella påtryckningar. Inför så mycket död framstår nu denna öronbedövande tystnad som en egen form av hämndlystnad.

Inför så mycket död framstår nu denna öronbedövande tystnad som en egen form av hämndlystnad.

Självklart har den israeliska allmänheten sedan länge vant sig vid den brutala ockupation som karakteriserat landet under 57 av de 76 år det existerat. Men omfattningen av det IDF just nu gör sig skyldig till i Gaza saknar motstycke i lika hög grad som den totala likgiltighet de flesta israeler uppvisar inför vad som görs i deras namn. 

1982 protesterade hundratusentals israeler mot massakern av den palestinska befolkningen i flyktinglägren Sabra och Shatila i västra Beirut av kristna maroniter med stöd från IDF. Idag är den sortens reaktion otänkbar. När man nämner civila palestiniers lidande och dödandet av tusentals barn, kvinnor och äldre, blir människors blick glasartad på ett sätt som är djupt oroande.

När jag den här gången träffade mina vänner i Israel kände jag ofta att de var rädda att jag kanske skulle störa deras sorg och att jag, eftersom jag inte längre bor i landet, inte kunde sätta mig in i deras smärta, oro, förvirring och hjälplöshet. Om jag antydde att de som bor i landet blivit avtrubbade för andras lidande – ett lidande som när allt kommer omkring tillfogas andra i deras namn – möttes jag bara av en vägg av tystnad. De slöt sig inom sig själva eller bytte snabbt ämne. Intrycket jag fick var alltid detsamma: Vi har inte plats i våra hjärtan, vi har inte plats i våra tankar, vi vill inte prata om eller visas vad våra egna soldater, våra barn eller barnbarn, våra bröder och systrar, gör just nu i Gaza. Vi måste fokusera på oss själva, vårt trauma, vår rädsla och vår ilska.

Det här var en utbredd uppfattning bland många vänsterorienterade, liberala vänner och bekanta jag pratade med i Israel. 

I en intervju som gjordes den 7 mars 2024 formulerade författaren, jordbrukaren och forskaren Zeev Smilansky just den här känslan på ett sätt som chockerade mig, just för att det kom från honom. Jag har känt Smilansky i över ett halvt sekel och han är son till den berömde israeliska författaren S Yizhar, vars roman ”Khirbet Khizeh” från 1949 var den första inom israelisk litteratur som bemötte orättvisorna under nakban, fördrivningen av 750 000 palestinier från vad som blev staten Israel 1948. När han talade om sin egen son, Offer som bor i Bryssel, sa Smilansky:

”Offer säger att för honom är varje barn ett barn, oavsett om det befinner sig i Gaza eller här. Jag känner inte som han. Våra barn här är viktigare för mig. Jag förstår att det pågår en chockerande humanitär katastrof där, men mitt hjärta är stängt och fyllt med våra barn och våra gisslan. Jag har inte plats i mitt hjärta för Gazas barn, hur chockerande och skrämmande det än är, och trots att jag vet att krig inte är lösningen.

Jag lyssnar på Maoz Inon, som förlorade båda sina föräldrar (mördade av Hamas den 7 oktober) och som talar så vackert och övertygande om behovet att blicka framåt, att vi måste känna hopp och önska oss fred, för krig leder ingen vart, och jag håller med honom. Jag håller med honom, men jag kan inte hitta styrkan i mitt hjärta. Trots att jag lutar åt vänster och känner stor kärlek till mänskligheten så kan jag inte. Det är inte bara Hamas, det är alla Gazabor som tycker att det är okej att döda judiska barn, att det är hedervärt.  Med tyskarna fick vi försoning, men de bad om ursäkt och gottgjorde oss. Vad kommer att hända här? Vi gjorde också hemska saker, men inget som ens kommer i närheten av vad som hände här den 7 oktober. Försoning kommer att bli nödvändigt, men vi behöver lite distans.”

Det här var en utbredd uppfattning bland många vänsterorienterade, liberala vänner och bekanta jag pratade med i Israel. Det skiljde sig så klart ganska mycket från vad högerorienterade politiker och mediepersonligheter sagt sedan den 7 oktober. Många av mina vänner erkänner ockupationens orättvisa och, som Smilansky sa, uttrycker en ”kärlek till mänskligheten”. Men i det här ögonblicket, under de här omständigheterna, är det inte detta de fokuserar på. Istället känner de att i kampen mellan rättvisa och existens måste existens segra, och i kampen mellan en rättvis sak och en annan – den om israeler och den om palestinier – måste vår egen sak segra, kosta vad det kosta vill. Till dem som betvivlar detta val presenteras Förintelsen som alternativet, hur irrelevant den än är här och nu.

Den här känslan uppstod inte plötsligt den 7 oktober. Den har betydligt djupare rötter.

Den 30 april 1956 höll IDF:s dåvarande stabschef, Moshe Dayan, ett kort tal som skulle komma att bli ett av de mest berömda i Israels historia. Han vände sig till de sörjande vid begravningen för Roi Rothberg, en ung säkerhetsansvarig vid den nyligen grundade kibbutzen Nahal Oz, som upprättades av IDF 1951 och blev ett civilt samhälle två år senare. Kibbutzen låg bara några hundra meter från gränsen till Gazaremsan och vette mot den palestinska stadsdelen Shejaiya.

Rothberg hade dödats dagen innan och hans kropp hade släpats över gränsen och lemlästats, innan den återlämnades till israelerna med FN:s hjälp. Dayans tal har blivit ikoniskt och används än i dag av politiker till både höger och vänster.

”Igår morse mördades Roi. Bländad av morgonens lugn såg han inte dem som väntade i bakhåll på honom vid plogfårans kant. Idag ska vi inte framföra några anklagelser mot mördarna. Varför ska vi beskylla dem för deras glödande hat mot oss? I åtta år har de bott i Gazas flyktingläger medan vi, mitt framför ögonen på dem, förvandlat den mark och de byar där de och deras förfäder bott, till vår mark.

Vi borde inte skylla Rois död på araberna i Gaza, utan på oss själva. Hur har vi kunnat blunda för och inte rättframt gripit oss an vårt öde, inte gripit oss an vår generations uppdrag i all sin grymhet? Har vi glömt att den här gruppen killar som bor i Nahal Oz bär Gazas tunga portar på sina axlar. På andra sidan trängs hundratusentals ögon och händer som ber om vårt svaga ögonblick, så att de kan slita oss i stycken – har vi glömt det?

Vi är en generation av bosättare. Utan en stålhjälm och en kanonmynning kommer vi inte kunna plantera träd och bygga hem. Våra barn kommer inte leva om vi inte bygger skydd. Utan taggtråd och maskingevär kommer vi inte kunna asfaltera vägar och gräva vattenbrunnar. Miljontals judar som utrotades för att de inte hade något land tittar på oss från den israeliska historiens aska och beordrar oss att bosätta oss och återuppväcka ett land för vårt folk. Men bortom gränsens plogfåra växer en ocean av hat och en stark längtan efter hämnd, och väntar på det ögonblick av lugn som kommer att sänka vår beredskap, på den dag då vi lyssnar på det konspirerande hyckleriets sändebud, som beordrar oss att lägga ned våra vapen.

Vi får inte dra oss för att se den avsky som följer och fyller livet hos hundratusentals araber som bor runt omkring oss och väntar på ögonblicket då de kan komma åt vårt blod. Vi får inte vända bort våra blickar eller låta våra händer försvagas. Det här är vår generations öde. Det här är våra livs val – att vara redo och beväpnade och starka och tuffa. För om vi tappar svärdet ur vårt grepp kommer våra liv ta slut.”

Dagen efter spelade Dayan in sitt tal i israelisk radio. Men något saknades. Borta var referensen till flyktingarna som såg judarna odla den mark de vräkts från, som inte borde klandras för att de hatar dem som fördrivit dem. Trots att han sagt dessa ord vid begravningen och därefter skrivit ned dem, valde Dayan att utelämna dem ur den inspelade versionen. Även han hade känt det här landet innan 1948. Han mindes de palestinska byar och städer som förstörts för att göra plats åt judiska bosättare. Han förstod uppenbarligen raseriet bland flyktingarna på andra sidan stängslet. Men han trodde också fullt och fast på rätten till och det trängande behovet av en judisk bosättning och stat. I kampen mellan att belysa orättvisa och ta över landet valde han sin sida, medveten om att det dömde hans folk att för alltid vara beroende av vapnen. Dayan visste också mycket väl vad det israeliska folket kunde acceptera. Det var på grund av hans ambivalens kring var skulden och ansvaret för orättvisa och våld ligger, och hans deterministiska, tragiska syn på historien, som de två versionerna av hans tal kommit att tilltala helt olika politiska inriktningar.

Några årtionden senare, efter många fler krig och floder av blod, kallade Dayan sin sista bok ”Skall slaktandet aldrig ta slut?”. Boken, som publicerades 1981, redogjorde för hans roll i att uppnå ett fredsavtal med Egypten två år tidigare. Han hade äntligen lärt sig sanningen i den andra delen av den bibelvers han lånat bokens titel från: ”Förstår du inte vilket elände det leder till?”

Men i sitt tal 1956, med referenser om att bära Gazas tunga portar och palestiniernas väntan på ett svagt ögonblick, alluderade Dayan till den bibliska berättelsen om Simson. Som hans lyssnare säkert mindes hade israeliten Simson, vars övermänskliga styrka satt i hans långa hår, för vana att besöka prostituerade i Gaza. Filistéerna, som såg honom som sin dödsfiende, hoppades kunna överfalla honom vid stadens låsta portar. Men Simson lyfte helt enkelt upp portarna på sina axlar och gick. Det var först när hans älskarinna Delila lurade honom och klippte av honom hans hår som filistéerna kunde fånga och fängsla honom, och göra honom än mer kraftlös genom att sticka ut hans ögon (vilket Gazaborna som lemlästade Roi också sägs ha gjort). Men i ett sista kraftprov av tapperhet bad Simson, medan han hånades av sina tillfångatagare, Gud om hjälp. Han kunde sedan rasa pelarna på det tempel han förts till så att det kollapsade på den uppsluppna folksamlingen omkring honom, och han ropade: ”Låt mig dö med filistéerna!”

De där portarna till Gaza sitter djupt fast i den sionistisk-israeliska föreställningsvärlden som en symbol för skiljelinjen mellan oss och ”barbarerna”. I Rois fall, försäkrade Dayan, ”blockerade längtan efter fred hans öron så att han inte hörde mördarna som väntade i bakhåll. Gazas portar vägde för tungt på hans axlar och blev hans fall.”

Den 8 oktober 2023 talade president Isaac Herzog till det israeliska folket, och citerade då de sista raderna i Dayans tal:

”Det här är vår generations öde. Det här är våra livs val – att vara redo och beväpnade och starka och tuffa. För om vi tappar svärdet ur vårt grepp kommer våra liv ta slut.” 

Dagen innan, 67 år efter Rois död, hade Hamassoldater mördat 15 boende vid kibbutzen Nahal Oz och tagit åtta som gisslan. Sedan Israels hämndinvasion av Gaza har den palestinska stadsdelen Shejaiya, som vetter mot kibbutzen och där 100 000 människor bott, tömts på hela sin befolkning och jämnats med marken.

Ett av få litterära försök att avslöja den grymma logiken bakom Israels krig är Anadad Eldans utomordentliga dikt ”Simson sliter sönder sina kläder” från 1971, i vilken den forntida hebreiske hjälten brakar in och ut ur Gaza och lämnar förödelse efter sig. Jag hörde först talas om dikten i Arie Dubnovs enastående essä” Gazas portar”, skriven på hebreiska och publicerad i januari 2024. Simson – hjälten, profeten, besegraren av nationens eviga fiende – har förvandlats till dess dödsängel. En död som, minns vi, han i slutändan även åsamkar sig själv i ett grandiost självmord som ekat genom generationer ända tills i dag.

När jag åkte
till Gaza träffade jag
Simson som kom ut och slet sönder sina kläder
i hans sönderklösta ansikte rann floder
och husen vek undan för att låta honom
passera
hans smärta ryckte upp träd och fastnade i de
snåriga
rötterna. I rötterna fanns slingor av hans
hår.
Hans huvud glänste som en skalle gjord av sten
och hans stapplande steg fick mina tårar att rinna
Simson gick och släpade på en kraftlös sol
krossade fönsterrutor och kedjor i Gazas hav
dränktes. Jag hörde hur
jorden jämrade sig under hans steg,
hur han skar upp hennes mage. Simsons
skor gnisslade när han gick.

Anadad Eldan föddes i Polen 1924 som Avraham Bleiberg och kom till Palestina som barn. Han stred i kriget 1948 och flyttade 1960 till kibbutzen Beeri, ungefär fyra kilometer från Gazaremsan. Den 7 oktober 2023 överlevde den 99-årige Eldan och hans fru massakern på kibbutzen då ungefär 100 av de boende dödades. Soldaterna som tog sig in i deras hem skonade dem oförklarligt.

Efter den 7 oktober, i kölvattnet av denna okända poets mirakulösa överlevnad, fick ett annat av hans verk stor spridning i israelisk media. För det verkade som om Eldan, som länge skildrat sorgen och smärtan som orsakats av förtryck och orättvisa, hade förutspått katastrofen som drabbade hans hem. 2016 hade han publicerat en diktsamling med titeln ”Klockan sex är gryningens timme”. Det var vid det klockslaget Hamas inledde sin attack. Boken innehåller den gripande dikten ”På Beeris väggar”, i vilken han sörjer sin dotter som dog av sjukdom (på hebreiska betyder kibbutzens namn även ”min brunn”).

Är den ett rop av smärta över oändlig blodshämnd mellan det här landets två folk?

I efterdyningarna av den 7 oktober verkar dikten kusligt nog både förutse ödeläggelse och förmedla en särskild bild av sionismen, som att den härrör från diasporisk katastrof och förtvivlan och för nationen till ett fördömt land där barn begravs av sina föräldrar, men erbjuder ändå hopp om en ny och löftesrik gryning:

På Beeris väggar skrev jag hennes berättelse
från ursprung och djup medfaren av kylan
när de läste vad som hände i smärtan och hennes ljus
föll in i dimman och nattens mörker och ett vrål framkallade
bön, för hennes barn har fallit och en dörr är låst
för himlens nåd andas de förtvivlan och sorg
som kommer att trösta otröstliga föräldrar, för en förbannelse
viskar låt det varken finnas dagg eller regn, du får gråta om du kan
det finns en tid när mörkret dånar men det finns gryning och ljus

Likt Dayans minnestal över Roi betyder ”På Beeris väggar” olika saker för olika människor. Ska den läsas som en klagosång över förstörelsen av en vacker och oskyldig kibbutz i öknen, eller är den ett rop av smärta över oändlig blodshämnd mellan det här landets två folk? Poeten har inte berättat vad den betyder, poeter brukar inte göra det. Han skrev den trots allt för flera år sedan när han sörjde sin älskade dotter. Men med tanke på hans många år av tyst, noggrant och glödande arbete är det inte konstigt att tro att dikten manar till försoning och samexistens, snarare än fler cykler av blodspillan och hämnd.

Jag har faktiskt en personlig koppling till kibbutzen Beeri. Det var där min svärdotter växte upp och min resa till Israel i juni var framför allt för att hälsa på tvillingarna – mina barnbarn – hon fött till världen i januari 2024. Kibbutzen hade dock övergivits. Min son, svärdotter och deras barn hade flyttat in i en ledig lägenhet i närheten tillsammans med en familj som överlevt – nära släktingar vars far fortfarande är gisslan – vilket medförde en ofattbar kombination av nytt liv och otröstlig sorg i ett och samma hem.

Utöver att träffa min familj hade jag också rest till Israel för att träffa vänner. Jag hoppades kunna bilda mig en uppfattning av vad som hänt i landet sedan kriget började. Den avbrutna föreläsningen på BGU stod inte högst på min agenda. Men när jag kom till föreläsningssalen den där dagen i mitten av juni förstod jag snart att den här explosiva situationen också kunde hjälpa mig att förstå mentaliteten hos den yngre generationen studenter och soldater.

Efter att vi satt oss ned och börjat prata blev det uppenbart för mig att studenterna ville bli lyssnade på och att ingen, kanske inte ens deras egna lärare och universitetsadministratörer, var intresserad av att lyssna. Min närvaro, och deras vaga kännedom om min kritik mot kriget, triggade dem att vilja förklara för mig, men kanske också för sig själva, vad de hade ägnat sig åt som soldater och medborgare.

En ung kvinna som nyligen kommit tillbaka från en lång värnpliktstjänstgöring i Gaza hoppade upp på scenen och talade intensivt om de vänner hon förlorat, Hamas onda natur och det faktum att hon och hennes kamrater offrade sig själva för att garantera landets framtida säkerhet. Hon var djupt upprörd och började gråta halvvägs in i sitt tal och klev ned. En ung man, samlad och vältalig, tillbakavisade min invändning att kritik mot Israels politik inte nödvändigtvis motiveras av antisemitism. Därefter gav han en kort historisk överblick över sionismen som ett svar på antisemitism och som en politisk väg som inga icke-judar har rätt att avvisa. De var upprörda över mina åsikter och uppeldade efter sina egna upplevelser i Gaza nyligen, men de åsikter de uttryckte var inte på något sätt ovanliga. De speglade vad stora delar av den israeliska allmänheten tycker.

De var helt övertygade om att IDF faktiskt är den mest moraliska armén i världen. 

Då de visste att jag tidigare varnat för folkmord var studenterna särskilt angelägna om att visa mig att de var humana, att de inte var mördare. De var helt övertygade om att IDF faktiskt är den mest moraliska armén i världen. Men de var också övertygade om att den skada som åsamkats människor och byggnader i Gaza var helt rättfärdigad, att det helt och hållet var Hamas fel som använde Gazaborna som mänskliga sköldar.

De visade mig foton på sina telefoner för att bevisa att de hade uppfört sig beundransvärt mot barn, förnekade att det råder svält i Gaza och insisterade på att den systematiska förstörelsen av skolor, universitet, sjukhus, offentliga byggnader, bostäder och infrastruktur var nödvändig och rättfärdigad. De såg den kritik som andra länder och FN riktar mot Israels politik som rent antisemitisk.

Till skillnad från merparten av israelerna hade de här unga människorna sett förstörelsen i Gaza med egna ögon. Det verkade som att de inte bara internaliserat ett särskilt synsätt som blivit vanligt i Israel – att förstörelsen av Gaza är en rimlig respons på den 7 oktober – utan även utvecklat ett sätt att tänka som jag observerat många år tidigare när jag studerade uppförande, världsbild och självuppfattning bland tyska soldater i andra världskriget. När de internaliserat vissa uppfattningar om fienden – bolsjevikerna som undermänniskor, Hamas som mänskliga djur – och befolkningen i stort som lägre stående, oförtjänta av rättigheter, tenderar soldater som bevittnar eller begår grymheter att inte skylla dem på sin egen militär eller sig själva, utan på fienden.

Efter vad vi gjort mot dem kan vi bara föreställa oss vad de skulle göra mot oss om vi inte förgör dem. 

Tusentals barn dödades? Det är fiendens fel. Våra egna barn dödades? Det är definitivt fiendens fel. Om Hamas utför en massaker på en kibbutz är de nazister. Om vi spränger 1 000-kilosbomber över flyktingläger och dödar hundratals civila är det Hamas fel för att de gömmer sig nära de här lägren. Efter det de gjorde mot oss har vi inget annat val än att utrota dem. Efter vad vi gjort mot dem kan vi bara föreställa oss vad de skulle göra mot oss om vi inte förgör dem. Vi har helt enkelt inte något val.

I mitten av juli 1941, bara veckor efter att Tyskland startat vad Hitler kallat ett ”förintelsekrig” mot Sovjetunionen, skrev en tysk underofficer hem från östfronten:

”Det tyska folket står i stor skuld till vår Führer, för om de här bestarna som är våra fiender hade kommit till Tyskland, hade det begåtts mord som världen aldrig sett maken till tidigare… Det vi sett gränsar till det otroliga. Och när man läser Der Stürmer (en nazistisk veckotidning) och tittar på bilderna så är det inget jämfört med vad vi ser här och de brott som begås här av judarna.”

En broschyr med armépropaganda som spreds i juni 1941 målar en liknande mardrömslik bild av Röda arméns politiska officerare, vilken många soldater snart uppfattade som en spegling av verkligheten:

”Alla som någonsin sett ansiktet på en röd kommissarie vet hur bolsjevikerna är. Det behövs inga teoretiska uttryck. Vi skulle förolämpa djuren om vi beskrev de här mestadels judiska männen som bestar. De är förkroppsligandet av det sataniska och vansinniga hatet mot hela den upphöjda mänskligheten. De skulle ha gjort slut på allt meningsfullt liv om inte detta utbrott stoppats i sista ögonblicket.”

Två dagar efter Hamas attack förklarade försvarsminister Yoav Gallant: ”Vi strider mot mänskliga djur och vi måste agera i enlighet därmed.” Senare tillade han att Israel ska ”slå sönder det ena området efter det andra i Gaza”. Tidigare premiärministern Naftali Bennett bekräftade: ”Vi strider mot nazister.” Premiärminister Benjamin Netanyahu uppmanade israeler att komma ihåg ”vad Amalek gjort mot dig” och syftade på den bibliska uppmaningen att utrota Amaleks ”män och kvinnor, barn och spädbarn”. I en radiointervju sa han om Hamas: ”Jag kallar dem inte mänskliga djur för det skulle vara en förolämpning mot djuren.” Nissim Vaturi, vice talman i Knesset, skrev på X att Israels mål borde vara att ”utplåna Gaza från jordens yta”. I israelisk tv sa han: ”Det finns inga människor som inte är involverade. Vi måste gå in där och döda, döda, döda. Vi måste döda dem innan de dödar oss.” Finansminister Bezalel Smotrich betonade i ett tal: ”Arbetet måste slutföras. Total förstörelse. Utplåna minnet av Amalek under himlen.” Avi Dichter, jordbruksminister och tidigare chef för underrättelsetjänsten Shin Bet, talade om att ”inleda Gazas nakba”. En 95-årig israelisk krigsveteran, som i ett motivationstal till IDF-soldater som förberedde sig för invasionen av Gaza uppmanade dem att ”utplåna deras minne, deras familjer, mödrar och barn”, fick en hedersutmärkelse av den israeliske presidenten Herzog för att ha varit ”en utmärkt förebild för generationer av soldater”.

Inte undra på att det har funnits oräkneliga inlägg på sociala medier där IDF-soldater i Gaza uppmanar till att ”döda araberna”, ”bränna deras mödrar” och ”jämna Gaza med marken”. Deras befälhavare har inte vidtagit några kända disciplinära åtgärder.

Detta är logiken bakom ändlöst våld, en logik som tillåter en att förinta hela befolkningar och känna sig berättigad att göra det. Det är offerskapets logik – vi måste döda dem innan de dödar oss, som de gjorde förut – och inget berättigar våld mer än en rättmätig känsla av offerskap. 

Titta vad som hände oss 1918, sa tyska soldater 1942 och erinrade sig myten från nazisternas propaganda om att tyskarna blev huggna i ryggen. Den skyllde Tysklands katastrofala nederlag i första världskriget på judarnas och kommunisternas förräderi. 

Titta vad som hände oss under Förintelsen när vi litade på att andra skulle komma och rädda oss, säger IDF-soldater 2024, och ger sig därmed tillstånd till urskillningslös förstörelse, baserat på en felaktig jämförelse mellan Hamas och nazisterna.

De unga män och kvinnor jag pratade med den där dagen var uppfyllda av raseri, inte så mycket gentemot mig – de lugnade ned sig lite när jag nämnde min egen värnpliktstjänstgöring – utan för att de, tror jag, kände sig förrådda av alla runt omkring dem. Förrådda av medierna som de ansåg var för kritiska, av högre befälhavare som de tyckte hade för mycket överseende med palestinierna, av politikerna som inte lyckats förhindra fiaskot den 7 oktober, av IDF:s oförmåga att uppnå ”total seger”, av intellektuella och vänsterorienterade som orättvist kritiserade dem, av den amerikanska regeringen som inte levererade tillräckligt mycket krigsmaterial tillräckligt snabbt, och av alla de där hycklande europeiska politikerna och antisemitiska studenterna som protesterar mot deras agerande i Gaza. De verkade rädda och osäkra och förvirrade, och några av dem led sannolikt även av PTSD.

Jag berättade för dem hur den tyska studentkåren 1930 togs över demokratiskt av nazisterna. Studenterna på den tiden kände sig förrådda på grund av förlusten i första världskriget, förlusten av möjligheter under den ekonomiska krisen samt förlusten av mark och anseende efter det förnedrande fredsfördraget i Versailles. De ville göra Tyskland stort igen och Hitler verkade kunna infria det löftet. Tysklands inre fiender var undanröjda, ekonomin blomstrade, andra nationer fruktade dem igen. Sedan gick man till krig, lade Europa under sig och mördade miljontals människor. Till slut var landet helt förstört. 

Jag undrade högt huruvida de få tyska studenter som överlevde de där 15 åren kanske ångrade sitt beslut att stödja nazismen 1930. 

Jag undrade högt huruvida de få tyska studenter som överlevde de där 15 åren kanske ångrade sitt beslut att stödja nazismen 1930. Men jag tror inte att de unga männen och kvinnorna vid BGU förstod innebörden i det jag sa.

Studenterna var på samma gång skrämmande och skrämda, och deras rädsla gjorde dem än mer aggressiva. Denna nivå av hotfullhet, såväl som viss överlappning av åsikter, verkade ha genererat rädsla och inställsamhet hos deras överordnade, professorer och administratörer, som uppvisade stor motvilja mot att disciplinera dem. Samtidigt har en massa politiker och experter i media hejat på dem, kallat dem hjältar bara ögonblick innan de begravt dem och sedan vänt ryggen åt deras sörjande familjer. De fallna soldaterna dog för en god sak, får familjerna höra. Men ingen tar sig tid att formulera vad den saken faktiskt är, utöver överlevnad genom ännu mer våld.

Jag tyckte också synd om studenterna som var så omedvetna om hur de manipulerats. Men jag lämnade vårt möte fylld av bestörtning och farhågor.

När jag återvände till USA i slutet av juni begrundade jag vad jag varit med om under de där två omvälvande och bekymrande veckorna. Jag var medveten om min djupa anknytning till landet jag lämnat. Den handlar inte bara om mitt förhållande till min familj och mina vänner i Israel, utan också till själva innebörden i den israeliska kulturen och samhället, vilken kännetecknas av en brist på reservation och hänsyn. Det kan vara både hjärtevärmande och avslöjande. Man kan nästan omedelbart hamna i livliga, till och med förtroliga, samtal med andra på gatan, på ett kafé, i en bar.

Samma aspekt av livet i Israel kan också vara oändligt frustrerande då man lägger så liten vikt vid social smidighet. Man nästan dyrkar uppriktighet. Man är skyldig att säga sin mening, oavsett vem man pratar med eller hur illa upp de kan ta. Denna gemensamma förväntan skapar en känsla av solidaritet, såväl som en känsla av att det finns gränser som inte får överskridas. Är ni med oss är vi alla familj. Om ni vänder er emot oss eller står på andra sidan av den nationella klyftan, stängs ni ute och kan förvänta er att vi kommer efter er.

Det här kan också ha varit anledningen till att jag den här gången, för första gången, var orolig inför att resa till Israel, och varför en del av mig var glad över att åka därifrån. Landet hade förändrats, både synligt och subtilt, på sätt som skulle ha kunnat skapa en mur mellan mig, som en iakttagare utifrån, och de som förblivit en del av det.

Min oro handlade också om det faktum att min syn på det som händer i Gaza förändrats. Den 10 november 2023 skrev jag i New York Times: 

”Som historiker specialiserad på folkmord tror jag inte att det finns några bevis för att folkmord pågår i Gaza, men det är väldigt sannolikt att det begås krigsbrott och till och med brott mot mänskligheten. Historien lär oss att det är avgörande att varna för risken för folkmord innan det sker, snarare än att i efterhand fördöma det. Jag tror att vi fortfarande har den tiden.”

Inte längre gick att förneka att Israel systematiskt begår krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmordshandlingar. 

Jag tror inte längre det. När jag reste till Israel hade jag blivit övertygad om att det, åtminstone sedan IDF:s attack mot Rafah den 6 maj 2024, inte längre gick att förneka att Israel systematiskt begår krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmordshandlingar. Det var inte bara det att attacken mot den sista koncentreringen av Gazabor – varav de flesta redan tvångsförflyttats flera gånger av IDF, som nu återigen drev dem till en så kallad säker zon – uppvisade total likgiltighet inför humanitära standarder. Den visade också tydligt att det slutliga målet med allt det här ända från början varit att göra hela Gazaremsan obeboelig, och att försvaga dess befolkning i sådan omfattning att den antingen skulle dö ut eller göra allt för att fly området. 

Med andra ord översattes nu den retorik som israeliska ledare spottat ur sig sedan den 7 oktober till verklighet. Israel agerade, som FN:s folkmordskonvention från 1948 formulerar det, ”med avsikt att förstöra, helt eller delvis” den palestinska befolkningen i Gaza ”genom att döda, förorsaka allvarlig kroppsskada eller avsiktligt inverka på gruppens levnadsförhållanden så att den bryts ned”.

De här frågorna kunde jag bara diskutera med en liten handfull aktivister, forskare, experter på internationell rätt och, föga förvånande, palestinska invånare i Israel. Utanför den begränsade kretsen är uttalanden om att israelernas agerande i Gaza är olagligt bannlysta i Israel. Inte ens den stora majoriteten av demonstranter som är emot regeringen, de som kräver vapenvila och att gisslan släpps, håller med.

Sedan jag återvände från mitt besök har jag försökt placera mina erfarenheter där i en större kontext. Verkligheten på marken är så förödande och framtiden ter sig så dyster att jag tillåtit mig att hänge mig åt lite kontrafaktisk historia och spekulera hoppfullt om en annan framtid. Jag frågar mig vad som skulle ha hänt om den nybildade staten Israel uppfyllt sitt åtagande att anta en konstitution baserad på dess självständighetsförklaring? Samma förklaring som fastslog att Israel: 

”Ska bygga på frihet, rättvisa och fred, såsom förutsett av Israels profeter; ska säkerställa fullständig jämlikhet samt sociala och politiska rättigheter till alla invånare, oavsett religion, etnicitet eller kön; ska garantera rätt till religionsfrihet, samvetsfrihet, språk, utbildning och kultur; ska skydda alla religioners heliga platser; ska respektera principerna i FN-stadgan.”

Vilken effekt skulle en sådan konstitution ha haft på statens natur? Hur skulle den ha hejdat sionismens förvandling från en ideologi som försökte frigöra judarna från exilens förnedring och diskriminering, och ge dem samma status som andra nationer i världen, till en statlig ideologi om etnonationalism, förtryck av andra, expansionism och apartheid? 

Kommer Israel någonsin kunna omdefiniera sig ?

Under Osloprocesens få hoppfulla år började folk i Israel tala om att göra landet till en ”stat för alla sina medborgare”, judar såväl som palestinier. Mordet på premiärminister Rabin 1995 satte stopp för den drömmen. Kommer det någonsin vara möjligt för Israel att överge de våldsamma, exkluderande, militanta och allt mer rasistiska aspekterna av sin vision, då den nu omfamnas av så många judiska invånare? Kommer Israel någonsin kunna omdefiniera sig till att bli den nation dess grundare så välformulerat föreställde sig den – en nation som bygger på frihet, rättvisa och fred?

Det är svårt att hänge sig åt sådana fantasier för närvarande. Men kanske just på grund av det bottenläge som israeler, och i än större utsträckning palestinier, nu befinner sig i, och den kurs mot regional förstörelse deras ledare styrt in dem på, ber jag för att alternativa röster äntligen ska få höras. För, som poeten Eldan skrev, ”det finns en tid när mörkret dånar, men det finns gryning och ljus”.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.