– På bokföringsavdelningen, förtydligade han.
Jag kände inte igen rösten och förstod inte först vad han ville. Han nämnde min tjänstledighet, den jag tog när vi lämnade Xinjiang för Frankrike tio år tidigare. Hans röst sprakade och jag hörde honom dåligt.
– Ni behöver komma hit för att skriva under dokument om er förtidspensionering, la han till.
– I så fall vill jag skriva en fullmakt åt en vän som tar hand om mina ärenden. Varför ska jag återvända för några pappers skull? Varför åka så långt för så lite? Varför just nu? frågade jag.
Mannen hade inga svar. Han sa att han skulle höra sig för om fullmakten och ringa upp om några dagar.
Jag heter Gulbahar Haitiwaji. Jag föddes i Gulja, Xinjiangregionen, den 24 december 1966. Det som jag kallar för ”vårt land” har bara upplevt några korta episoder av frihet mellan långa perioder av kinesisk annektering. Sedan 1950-talet har kommunisterna hällt betong över våra steniga vägar och öppnat jordens mage för att hämta oljan och gasen som vilar där. Xinjiang är idag en strategisk korridor som Kina inte har råd att förlora. Man har investerat för mycket pengar i ”de nya sidenvägarna”, det stora politiska och ekonomiska projekt som är tänkt att länka samman Kina med Europa via Centralasien. Utan det kan inte president Xi Jinpings politiska projekt realiseras. Xi Jinping behöver ett konfliktfritt Xinjiang, utan separatism och etniska spänningar... kort sagt vill han ha ett Xinjiang utan uigurerna.
Hela mitt liv har jag hållit mig långt ifrån politiken. Min man Kerim, däremot, har nog alltid vetat att vi måste lämna Xinjiang. När vi som nyexaminerade ingenjörer 1988 plöjde genom tidningens jobbannonser stod det i många av dem: ”inga uigurer”. Kerim kunde inte komma över det. Jag hängde inte upp mig på dessa märkligheter medan han blev som besatt av dem. Vi hade ändå tur och fick jobb på det lokala oljebolaget. Sedan inträffade händelsen med de röda pengakuverten, som alla anställda fick i samband med det kinesiska nyåret. Enligt ryktena fick hankineserna, Kinas dominerande etniska grupp, det året mycket mer i gåva än uigurerna. Kort därefter fick alla uiguriska anställda flytta till en kontorslokal i utkanten av staden. Några bland oss sa ifrån men jag vågade inte. Några månader senare sökte Kerim en chefstjänst internt. Han uppfyllde alla krav och var erfaren. Det fanns ingen anledning till varför han inte skulle få jobbet. Gissa vem som fick det istället? En hankines utan ingenjörsdiplom! Liknande fall inträffade hela tiden, våra döttrar Gulhumar och Gulnigar växte, besvikelserna åt upp Kerim inifrån. År 2002 sa han upp sig och lämnade Xinjiang. Han sökte flyktingstatus i Frankrike och började arbeta som chaufför på ett företag som heter Uber. Alla våra vänner sa att han var galen som började om från noll.
När jag och döttrarna reste efter, år 2006, hade jag inte hjärta att säga upp mig. Till skillnad från Kerim hade oljebolaget inte sårat mig, inte ännu. Jag tog tjänstledigt. Kanske skulle vi komma tillbaka, trots allt. Flickorna fick liksom deras far flyktingstatus och miste sitt kinesiska medborgarskap. Jag sökte uppehållstillstånd i stället. Jag tänkte på min mor, jag föreställde mig henne som gammal och att hon dog ensam i sitt hus vid bergets fot. Att avsäga mig mitt kinesiska medborgarskap skulle vara att överge henne också.
Den anställde på oljebolaget ringde igen:
– Det går inte att ordna genom fullmakt. Ni måste komma hit.Jag hade inte kraft att vägra, det handlade trots allt bara om några dokument.
– Jag kommer så fort jag kan, svarade jag bara.
En kall kåre gick längs ryggen. Jag var rädd för att åka tillbaka. Vid denna tid på året råder sträng vinter i Xinjiang. Men det jag fruktade mest var de ständigt skärpta säkerhetsåtgärderna. Alla som sätter foten utanför sitt hem kan gripas utan anledning.
Det här är inget nytt men allt blev värre efter upploppen år 2009, när våldet exploderade mellan stadens uigurer och hankineser och 197 människor miste livet. Det blev en vändpunkt i Xinjiangs historia. Det kinesiska kommunistpartiet höll hela den uiguriska befolkningen ansvarig för händelserna. Nej, jag ville inte återvända dit. Kerim försökte lugna mig, han sa att det inte fanns någon anledning att oroa sig.
– Du kommer säkert att bli förhörd, men ta det bara lugnt i så fall.
Han övertygade mig. Mitt liv är i Frankrike nu, det vet poliserna, de kan inte hålla kvar mig.
Dörren till cellen slår igen bakom mig. Det bländande neonljuset lyser upp sovande kroppar, men min uppmärksamhet är någon annanstans. Medan jag kämpar med kedjorna som vakterna har fäst vid mina anklar har en mening fastnat i mitt huvud: ”Det här är bara början, Gulbahar Haitiwaji”. De var för många, jag kunde inte stå emot dem. Oavsett hur hårt jag protesterade hjälpte det inte. Jag undertecknade det jävla pappret där jag erkänner att jag deltog i ”oroligheter”. Nu är jag förlorad.
Det hela började på oljebolaget några dagar efter min ankomst till Xinjiang. Jag kom till bokföringen för att skriva under de berömda dokumenten om min förtidspensionering, och just som jag var klar steg tre män in och tog mig till polisstationen. Kerim hade ju förvarnat mig, så jag var inte orolig. Vi pratade om Frankrike: varför vi hade flyttat dit och så mitt jobb på en lunchrestaurang i Paris affärskvarter och senare på ett bageri. Stämningen var lugn när en av dem slog upp ett foto framför mig. Mitt blod började rusa. Jag skulle ha känt igen det ansiktet bland tusentals andra. Smilgroparna, den smala näsan. Det var en bild som liknade mig. Det var Gulhumar, min dotter! Hon log och poserade med en liten flagga i Östturkestans färger i handen. Bilden var tagen under en av dessa demonstrationer som uigurer bosatta i Frankrike ordnar för att fördöma den kinesiska förtrycket i Xinjiang. Oavsett om man är politiskt aktiv eller inte är dessa sammankomster framför allt tillfällen att träffas, precis som födelsedagar och det muslimska nyåret.
Man kan gå dit för att fördöma förtrycket i Xinjiang, men också, som Gulhumar, för att träffa vänner och bygga upp den gemenskap vi förlorade när vi lämnade Xinjiang. Vid den tiden deltog Kerim ofta i sådana aktiviteter, flickorna gick dit en eller två gånger. Jag följde aldrig med. Politik, som jag nämnde tidigare, är inte min grej. Mannen slog plötsligt näven i bordet.
– Du känner henne, eller hur?
– Ja, hon är min dotter.
– Din dotter är terrorist.
– Nej! Jag vet inte varför hon var på den här demonstrationen.
Jag upprepar om och om igen:
– Jag vet inte vad hon gjorde där. Jag svär, min dotter är inte en terrorist. Inte min man heller. Jag vet inte varför de var där...
Hur länge fortsätter förhöret? Trettio minuter eller fyra timmar? Till slut blir jag irriterad:
– Är vi färdiga? Kan jag gå nu?
En av dem svarar med basröst:
– Nej, Gulbahar Haitiwaji, vi är inte klara, det här har bara börjat.
– Höger! Vänster! Halt!
Vi är ett fyrtiotal kvinnor i blå fångdräkt i klassrummet. Ett stor järnjalusi, där bara ett par borrade hål släpper in strimmor av ljus, döljer allt yttre liv. Elva timmar om dagen begränsas vår värld till detta rum. Våra tofflor knarrar på linoleumgolvet medan två han-soldater anger takten. Mina medfångar och jag ”tränar”. I själva verket handlar det om sträng militär drillning. Våra utmattade kroppar rör sig genom luften i en och samma rörelse, upp och ner, fram och tillbaka. När soldaten skanderar ”halt!” på mandarin, stannar vår grupp upp. Det kan pågå i en halvtimme, men också i en eller flera timmar. Myror kryper uppför våra ben. Våra kroppar kämpar för att inte svaja i hettan. Stanken av unkna andedräkter sprider sig. Vi flämtar alla som oxar, det finns inte tillräckligt med syre här. Ibland svimmar någon. Om hon förblir medvetslös trots vaktens rop väcker de henne med några örfilar. Kollapsar hon igen tar de henne ur rummet och vi ser henne aldrig mer. Först chockerade det mig. Nu har jag vant mig.
Jag har varit här i tre dagar nu. Efter nästan fem månader i häktet, där förhör blandades med slumpmässiga grymheter – vid ett tillfälle kedjades jag fast i min säng i 20 dagar som straff utan att få veta varför – skickades jag till en ”skola”. När jag kom dit visade en cellkamrat mig runt lokalerna. Väggar luktade fortfarande nymålat. Det fanns en hink för att uträtta sina behov, som min cellkamrat gav en rasande spark. Fönstren var täckta av järnjalusi. Roterande kameror i taken. Inga madrasser på sängarna. Inga möbler. Inga lakan. Inga handfat. Bara vi två i den kvävande skymningen, ångorna från väggfärgen och dova smällar av tunga celldörrar som stängs igen.
Jag förstod att vi inte var på en skola, utan i ett läger.
Den militära träningen knäcker oss. Vakterna väcker oss med visselpipor, de blåser i dem vid måltider och läggdags. Luncher och middagar följer varandra utan att vi har rätt att prata. Om någon viskar eller torkar sig om munnen anklagar de henne för att be. Om någon inte vill äta tvingas hon att äta upp under hot om att vara en ”islamistisk terrorist”. De hävdar att maten är halal. Vi har inte sett ljuset sedan vi anlände. Alla fönster är täckta av de där jävla järnjalusierna
Den första dagen var vi bara två i vår cell. Samma kväll blev vi sju, idag är vi tolv. Jag har sett sexton celler, min egen inräknad, var och en med tolv sängar, som alla var fulla. Det blir nästan tvåhundra fångar. Tvåhundra liv som slitits från sina familjer. Och lägret fortsätter att fyllas.
Man känner igen dem som är nya på deras blick. I korridorerna söker de ögonkontakt. De som varit där en längre tid gör tvärtom. De rör sig på led som robotar. Vad i helvete har man gjort med dem? Jag darrar av tanken på vad jag ska få uppleva.
Jag trodde att lektionerna skulle låta oss vila lite men de var ännu värre! Läraren tar alla tillfällen att slå oss. Häromdagen slöt en klasskamrat – en kvinna i sextioårsåldern – ögonen, säkert av utmattning och rädsla. Läraren slog till henne.
– Tror du att jag inte ser dig be? Du kommer att straffas!
Vakterna drog ut henne ur rummet med våld. En timme senare kom hon tillbaka med ett papper där hon hade skrivit sin bekännelse. Läraren bad henne att läsa upp den för oss. Hon gjorde det, blek i ansiktet, och återvände sedan till sin plats. Hon hade bara blundat!
Klassrummet, matsalen, badrummet, cellen... det finns ingen plats där vi inte utsätts för våld och bestraffningar av lärare, poliser eller vakter. När de inte är där tar kamerorna över. Vi är har blivit förminskade till offer som böjer sig under hot.
Jag som inte var särskilt troende vänder mig till Gud, kanske i trots. På natten sluter jag ögonen och ber av alla mina krafter. I cellen, på morgonen och kvällen tvingar jag mig själv att göra yogaövningar. De ska inte få göra mig till ett formlöst vrak! Jag ställer mig i mitten av cellen, precis framför den blinkande kameran. Jag andas in och ställer mig bredbent med händerna på höfterna. Jag andas ut och sänker bröstkorgen mot marken. Medan blodet sakta når mitt huvud ber jag. I den här ställningen är det omöjligt för kameran att fånga mina viskningar till Gud. Jag ber honom att hjälpa mig och att skydda min familj. Vilken tillfredsställelse att lura kameran!
Efter några dagar inser jag vad ”hjärntvätt” faktiskt innebär. Varje morgon går läraren in i det tysta klassrummet. Hon är uigur. En kvinna från vårt eget folk lär oss hur vi blir kineser. Hon behandlar oss som förbrytare som partiet måste omskola. Jag undrar vad hon tycker om detta. Tänker hon ens på det? Varifrån kommer hon? Hur kom hon hit? Satt hon själv i läger innan hon fick det här jobbet?
På given signal ställer vi oss i givakt. Det är början på en elva timmar lång daglig undervisning. Vi avger ett slags trohetslöfte till Kina: ”Tack till vårt fantastiska land. Tack till vårt parti. Tack till vår kära president Xi Jinping”. Något liknande avslutar lektionen på kvällen: ”Jag önskar att mitt stora land ska utvecklas och få en ljus framtid. Jag vill att alla folk ska bilda en stor nation. Jag önskar president Xi Jinping god hälsa. Länge leve president Xi Jinping”.
Vi upprepar oss som papegojor. På omslaget till vår lärobok står det ”omskolningsprogram”. Här handlar det bara om framstående dynastier, storslagna erövringar eller partiets framgångar i allt det företar sig. Det är ännu mer vinklat och politiserat än på kinesiska universitet. Först fick det mig att skratta. Tror de verkligen att de kan bryta ner oss med några sidor propaganda?
Men i takt med att dagarna går och inget annat än skolan syns till på horisonten växer tröttheten. Jag är utmattad och slutar med mina motståndshandlingar. Så det är så här en hjärntvätt går till: att varje dag tvingas upprepa samma dumma fraser. På fredagarna har vi muntliga och skriftliga prov. Vi turas om att recitera den kommunistiska soppan som serveras till oss. Lektionerna avlöser varandra. Vårt korttidsminne blir både vår bästa allierade och vår värsta fiende. Det hjälper oss att ta till oss och spotta ut ett antal historiekapitel och räddar oss på så sätt från lärarens förödmjukelser. Men samtidigt urholkar det vårt kritiska tänkande. Minnena som håller oss vid liv försvinner. Kerim, Gulhumar och Gulnigar – deras ansikten blir suddiga. Vi är inte längre något annat än djur fördummade av arbete. Tankarna kolliderar i mitt huvud, idéerna drunknar i dimman. De glider mellan mina fingrar som en vattenstråle, och jag ser dem försvinna, jag är besegrad. Hela vårt liv ägnas åt studier, och ingen säger till oss hur länge det här kommer att pågå. När jag tänker på det känner jag mig illamående. Jag föredrar att försjunka i jobb.
Nu har jag varit fånge i Xinjiang i ett år. Min hälsa försämras trots att jag är noga med att försöka ta hand om min kropp som blivit mjuk och stel av bristen på motion. Jag stretchar under korta pauser i cellen, tidigt på morgonen och sent på kvällen. Vi är inte undernärda, snarare tvärtom, men jag har tydligt gått ned i vikt. Jag tror att de lägger medicin i maten. Konsistensen och smaken har något jag inte kan sätta fingret på, som om någon pudrade vår mat med osynliga frön.
När lägret sover håller jag mig vaken eftersom det är enda gången jag kan tänka. Under natten, med ögonen uppspärrade i mörkret, ber jag av all min kraft.
– Jag är oskyldig. Jag är oskyldig. Jag är oskyldig.
Igår var första gången på en vecka som de inte förhörde mig. Istället hämtade polisen mig. Som alltid satte de på mig fot- och handbojor och drog en svart huva över mitt huvud. De ledde mig in i ett rum där en knubbig liten man – en chef – och en grupp kvinnor väntade. Mannen skrek när han såg mig:
– Vad är det för kedjor och handbojor! Ta av huvan!
Vi gick uppför några trappor i tystnad, de ledde in mig i ett rum. Jag sökte efter tortyrinstrument, kedjor, rep, allt som kunde bekräfta den dåliga känslan som gnagde inuti mig. Men allt som fanns var ett litet bord under en stor spegel och två handfat. Det var inte en tortyrkammare, utan ett badrum.
Jag hade haft samma uniform i flera månader. Den var blöt av svett och den förödmjukelse jag hade utsatts för och luktade ruttet. En handfull kvinnor trängdes runt mig. De kastade mina fängelsekläder i ett hörn och gav mig nya. De drog i mina hårtester för att färga dem. En av dem ritade med eyeliner på mina svullna lock, en annan pudrade rouge på mina insjunkna kinder. Utan att jag visste varför försökte dessa poliskvinnor få mig att se ut som en människa.
– Det verkar som att du har varit mycket samarbetsvillig i förhören. Du ska få säga det du sa till polisen igen, men den här gången ska vi filma dig, sade mannen som var chef.
– I utbyte kommer vi att ge dig bättre levnadsvillkor.
Vi gick in i ett kallt, tomt rum med tonade fönster, med en kamera monterad på ett stativ.
I häktet hade andra kvinnor berättat för mig om en polisteknik där folks bekännelser filmades. Före detta fångar kunde sedan när som helst påminnas om inspelningarna. Filmerna används för att pressa dem till samarbete med polisen eller för att få dem att hålla tyst om de grymheter de har utsatts för. Videon läggs upp på nätet där alla kan se dem, snygga och välklädda, berätta om hur de har förolämpat partiet och ber om förlåtelse. Ingen kommer att tro den som senare hävdar sin oskuld. Partiet behåller alltid greppet om dem som det övervakar.
– Jag heter Gulbahar Haitiwaji. Jag är född i Gulja, Xinjiangregionen, den 24 december 1966. Jag bodde i Gulja tills jag gick ut skolan. 1984 började jag läsa vid oljeuniversitetet i Urümqi. Man erbjöd mig studier, mat och tak över huvudet. Men det räckte inte för mig. Jag var otacksam, jag deltog i protester. Jag ångrar mitt agerande och ber om förlåtelse. 1988 fick jag jobb på oljebolaget, jag gifte mig med Kerim Haitiwaji och våra flickor föddes 1992 och 1997. År 2002, trots våra goda livsvillkor, reste min man iväg för att bo i Paris. Jag försökte stoppa honom men han lyssnade inte. Han valde en dålig väg och engagerade sig i uigurernas förening i Frankrike. Min dotter, Gulhumar Haitiwaji, följde i sin fars fotspår. Om ni är med i uiguriska organisationer, lämna dem. Kerim, Gulhumar, jag ber er, lämna dem och gör inget som skadar Kina. Varje gång jag hälsar på min familj i Xinjiang konstaterar jag vilket välstånd Kina har skapat. Vad som än händer väljer jag Kina. Jag är på Kinas sida. Jag hoppas att ni gör samma val som jag.
Sedan dess har jag gråtit i min cell, ensam. Jag levde med hoppet att bli frisläppt, och nu när man har lovat mig en bättre framtid spökar skuldkänslorna. Kina har stulit mina tankar. Kommer de jag älskar att kunna se mig i ögonen när jag säger till dem att jag inte hade något val? Kerim, Gulhumar... Kommer de att förlåta mig för att jag angav dem? Jag känner att jag har förrått dem och ingenting kan ändra på det. Är det bättre att dö med huvudet högt eller att leva på knä?
Hundra gånger trodde jag, när väktarnas fotspår väckte oss om natten, att de kom för att skjuta mig. När en hand for våldsamt över mitt huvud med en trimmer, och andra händer plockade hårtestar som föll över mina axlar, slöt jag mina tårfyllda ögon och tänkte att min tid hade kommit. Man förberedde mig för giljotinen, elektriska stolen, för en drunkningsdöd. Döden lurade överallt. När sjuksköterskor fattade tag i våra armar med sina iskalla händer för att ”vaccinera” oss, trodde jag också att de försökte förgifta oss. I verkligheten steriliserades vi.
Det var här jag förstod metoderna i lägren, hur sofistikerat systemet är. Det handlar inte om att döda i kallt blod men om att långsamt få oss att försvinna. Så långsamt att ingen märker det.
Vi beordrades att förneka vilka vi är. Att spotta på våra egna traditioner, vår tro. Att kritisera vårt språk. Att förolämpa vårt eget folk. Kvinnor som jag, som kom ut ur lägren, är inte längre de vi en gång var. Vi är skuggor; våra själar är döda.
Man fick mig att tro att min familj var terrorister. Jag är så långt bort från dem och så utmattad att jag nästan tror det själv. Kerim, Gulhumar, Gulnigar: jag har erkänt era ”brott”. Jag har bett partiet om förlåtelse för handlingar ni inte har begått. Jag ångrar allt jag sagt. Jag har trott att jag skulle dö hundratals gånger. Idag lever jag och jag vill skrika ut sanningen. Jag vet inte om ni kommer att känna igen mig eller kunna förlåta mig.
Efter två år i Kina, Den 2 augusti 2019, efter en kort rättegång, förklarade en domare mig oskyldig. Jag hörde knappt hans ord. Jag lyssnade på domen som om den inte hade något med mig att göra. Jag tänkte på alla de gånger jag hävdat min oskuld, alla de nätterna jag slog på min våningssäng, rasande över att ingen trodde mig. Och jag tänkte på alla de andra tillfällena när jag hade erkänt de saker de anklagat mig för, alla falska bekännelser jag hade gjort, alla dessa lögner.
De hade dömt mig till sju års omskolning. De hade torterat min kropp och fört mitt sinne till galenskapens rand. Och nu, efter att ha granskat mitt fall, hade en domare beslutat att nej, i själva verket var jag oskyldig. Jag var fri att gå.
Jag borde ha varit överlycklig, men det jag kände var motsatsen. Snart skulle jag vara tvungen att ta farväl av min mamma, mina systrar och mitt land, jag skulle lämna Xinjiang för alltid.
—
Några namn i texten har ändrats. Texten är ett redigerat utdrag från boken ”Rescapée du Goulag Chinois” (Överlevare från Kinas gulag), skriven av Gulbahar Haitiwaji tillsammans med Rozenn Morgat, och utgiven av Editions des Equateurs.
Översättning från franska: Aleksandra Pogorzelska
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
