En av de märkligaste platserna man kan bo på i dagens Ukraina måste vara i kvarteret som omringar den ryska ambassaden i Kiev. Med en absolut närhet till en representationsbyggnad för den regim som attackerat sitt grannland och det ukrainska folket. Ryssland drog tillbaka sin ambassadspersonal härifrån bara dagen döre invasionen den 24 februari. Några dagar innan det hade det också synts en rökpelare från byggnadens innergård och det spekulerades i att personalen eldat upp känsliga dokument.
Den ukrainska pensionären Larisa Martynova känner avsmak över att behöva ha en sådan granne.
– Jag mår fortfarande illa när jag går förbi ambassaden. Jag vill spotta på den och försöka nå så långt som möjligt. Och många hundägare som går förbi byggnaden kastar in sina påsar med hundskit in på gården. Ryssarna är lika stora skithögar, tycker jag.
Larisa Martynova skräder inte orden, men så upplevde hon också fem månader under rysk ockupation i hemstaden Cherson, innan hon lyckades fly i augusti i fjol. Större delen av den tiden tillbringade hon på en madrass på golvet i hennes mörka lilla hall, livrädd för det som hände ute på gatorna. Hallen var hennes trygga vrå.
Nu har hon inte något annat val än att bo där hon bor i Kiev. Hon har fått låna en fin lägenhet vars ägare har lämnat landet, på villkor att hon betalar endast för elektriciteten. Larisa Martynova drabbas fortfarande av stora stresspåslag närhelst kriget gör sig påmint. Hennes knep för att lugna sig själv är att sätta sig ner och sticka.
– Det gör att mina tankar hamnat någon annanstans. Jag gör dessutom nytta, eftersom jag stickar varma strumpor som jag sedan låter skicka iväg till soldaterna vid fronten, säger hon.
Under de fem månaderna hon befann sig under ryssarna märkte Larisa Martynova att ockupationen gick hand i hand med en påtaglig sovjetnostalgi. Den maritima akademin i Cherson, där hon själv studerade till varvsarbetare som ung, fick plötsligt på nytt en hammare och skära uppsatt på sin fasad.
– Jag såg också hur det dök upp gamla kvinnor som plötsligt klädde sig på sovjetiskt vis, som delade ut humanitära produkter för ryssarnas räkning. De bar vita blusar, strama kjolar, och hade likadana frisyrer som i Sovjetunionen.
Det här fick Larisa Martynova att tänka på sin egen uppväxt. På hur nästan all skolundervisning varit på ryska när hon var barn, på hur många ryska familjer flyttade till Cherson, som då var en viktig industristad, och att det bidrog till en russifieringsprocess. I hennes familj talade hennes mamma och mormor ukrainska med varandra, men hon talade ryska med dem.
– Men samma dag jag kom fram till Kiev efter att ha flytt ockupationen, så sa jag att nu ska jag tala ukrainska istället för ryska. Jag har rest till andra länder, till Tyskland, Spanien och Israel. Där talar folk sina egna modersmål. Varför ska vi inte få göra det? Nu har jag redan skiftat till att tänka på ukrainska och jag försöker skriva till min son på det språket också. Det kanske går lite klumpigt ibland, men det är okej.
