Därför har det börjat bli ekande ensamt nu, när nästan alla hennes vänner gett sig av från hemstaden Cherson. En har åkt med sin familj för att bo i hamnstaden Odessa, en annan har flyttat ända bort till Tyskland.

– Jag har bara en enda vän kvar nu. Hon är en granne och bor i mitt hus, vi bor på 14:e våningen och hon bor på tredje. Jag pratar över nätet med mina andra vänner som rest härifrån, men de tänker inte komma tillbaka, säger Larisa Kharchenko torrt.

Dagens ETC träffar henne och hennes mamma Nadiya Kharchenko på ett fik i Cherson. Deras lägenhet ligger bara ett stenkast bort, men de tar sig sällan hit eller ut över huvud taget, nu för tiden.

Cherson befriades från en åtta ­månader lång rysk ockupation i början av november. Sedan dess har ryska ­styrkor bombarderat staden från sina ställningar på andra sidan floden Dnjepr. Explosioner hörs varje dag i staden och titt som tätt rapporteras det in dödsfall. En mycket stor del av invånarna har jagats på flykten på grund av bombningarna.

– I min klass var vi 36 elever. Idag har jag bara en enda klasskamrat kvar i Cherson. Han heter Maksym, men vi pratar inte eftersom jag inte gillar honom. Alla andra har åkt till andra städer i Ukraina eller utomlands, säger Larisa Kharchenko.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har skapat en stor mängd utmaningar för det ukrainska samhället, idag och för många år framöver. En sådan utmaning är att miljontals barn fått se hela vardagen falla i bitar. Med det också allt som barnen tyckte om att göra, och som de drömde om att få syssla med i framtiden. De långsiktiga skadorna kan bli ofattbart stora.

Larisa Kharchenko säger att hon saknar skolan. Under den ryska ockupationen deltog hon i smyg i den ukrainska skolundervisningen på nätet. Det har hon behövt fortsätta göra också efter befrielsen, eftersom hennes skolbyggnad ännu är obrukbar. Ryssarna plundrade Chersons skolor på datorer, projektorer och möbler – allt av värde – innan de retirerade över floden i höstas.

– Det finns en risk att de minerat skolan också, ingen får gå in i den ännu. Och våra ukrainska styrkor har fortfarande inte undersökt byggnaden, jag antar att de inte haft tillräckligt med resurser för det, flikar mamma Nadya in.

Innan ockupationen i fjol studerade Larisa Kharchenko både ukrainska, ryska, tyska och engelska i skolan. Hon har ett stort språkintresse och har varit ganska målinriktad för sin ålder, jämfört med andra barn.

– Min dröm har varit att bli översättare. Men det finns inte särskilt bra språklektioner i skolundervisningen på nätet.

På samma vis tränade hon simning med stor entusiasm innan ockupationen, men stadens simhall är idag avstängd. Mamma Nadya ser bekymrad ut, över att de tillvalsämnen i skolan hennes dotter själv valt att syssla med knappt längre går att ta del av. De betraktade redan språkfärdigheterna som grunden till ett framtida yrke.

– Vi skulle kunna leta efter en privat språklärare som kan undervisa efter skolan, men det kostar pengar som vi inte har. Jag arbetade tidigare som sömmerska i en studio där det tillverkades ekokläder av linne. Men ägaren stängde ner allt och flyttade iväg med maskinerna strax innan ockupationen.

Nu är hon arbetslös och det är i praktiken omöjligt att hitta nytt jobb i Cherson. Hon är dessutom ensam­stående vårdnadshavare. Eftersom de inte lämnat Cherson kan de inte heller motta det lilla statliga stöd om motsvarande 50 dollar, som den ukrainska staten betalar ut till internflyktingar.

Även om Larisa Kharchenko så småningom kan få återvända till sin skola, kommer heller ingenting där någonsin bli som förut. Det är inte bara klasskamraterna som försvunnit. Det har också tre av hennes lärare gjort, som var kollaboratörer under ockupationen och undervisade i den ryskkontrollerade skolan.

– Min klassföreståndare fröken Rivko, som också var lärare i biologi. Min lärare i engelska, fröken Filikova. Och min lärare i datorkunskap, herr Melko. Jag vill aldrig mer se eller prata med dem. Jag vill inte ha något med dem att göra.

Alla tre lärare lämnade Cherson tillsammans med de retirerande ryska styrkorna i november. Innan dess hade fröken Rivko kontaktat mamma Nadiya och andra målsmän till hennes tidigare elever för att försöka få med dem på en så kallad ”ferieresa” till ett Kremlideologiskt barnläger i det ryskockuperade Krim.

Glädjen i vardagen hittar Larisa Kharchenko just nu i hemmet, där hon och hennes mamma har upprättat vad de kallar ett ”minizoo”. Hittills har de tagit hand om sex nakenkatter, en hund och en papegoja, som alla hade övergetts av sina ägare när dessa flydde från Cherson.

Vad önskar du dig mest i världen, Larisa?

– Att det inte ska vara krig i Ukraina. Och att mina vänner ska komma hem igen.