– Vi protesterar mot att Systembolaget på det här sättet stöttar Aleksandr Lukasjenkos regim. Vi vill att de väljer sida i konflikten. Står de upp för demonstranterna, eller ställer de sig på regimens sida, säger Ludmila Christeseva.
– Köp aldrig vin från Lukasjenko, skanderar Madam Zjuzju.
Hon är ett alter ego för Edvard Tarletski, 52, som 1998 blev den första personen att komma ut som gay i Belarus och i samma veva startade landets första organisation för hbtq-personer. I några år därefter arrangerade han tillsammans med sina vänner festivaler, alternativa Fröken Belarus-uttagningar och 2001 den första pride-paraden att hållas på post-sovjetisk mark.
Det är svårt att föreställa sig det idag, men den brutala och glädjelösa diktaturen som råder i Belarus är bara en del, om än så långvarig, i landets historia.
– På 1990-talet, i kölvattnet av perestrojkan och Belarus självständighetsförklaring, var det mycket som kändes möjligt. Det rådde stor optimism gällande framtiden i vårt land, säger Edvard Tarletski.
I videon nedan berättar Ludmila Christeseva att färgkombinationen rött och vitt inte får användas i Belarus.
Förföljdes även av släktingar
Men i början av det nya årtusendet blev Vladimir Putin vald till president i grannlandet Ryssland, Aleksandr Lukasjenko befäste sin makt och festen tog slut. Edvard Tarletski, som försörjde sig som journalist på Radio Svoboda, kom en dag till jobbet och fick höra att han inte skulle visa sig där något mer.
– Det värsta var inte att man tog ifrån mig min anställning, utan att man gjorde det omöjligt för mig att hitta en annan. Ingen ville ha med mig att göra.
Han förföljdes och trakasserades av såväl myndigheter, främlingar på gatan som av sina egna släktingar.
– Jag förstod inte då att mer tid behöver gå för att folk ska kunna ändras. Den mänskliga faktorn är väldigt viktig. Nu när jag är äldre kanske jag skulle ha gjort annorlunda, men då var jag full av romantiska föreställningar om att allt skulle bli annorlunda.
År 2008 blev det för mycket och han flyttade till grannlandet Ukraina, där han säger att han fick ”en andra ungdom”. Där blev han snabbt en del av Kievs sprudlande dragkultur, vars mest kända representant utomlands är Verka Serdjutjka som representerade Ukraina i Eurovision Song Contest 2007 och kom på andra plats.
Madam Zjuzju blir lagom
Där föddes också Madam Zjuzju, som lånade sitt namn från en kavat bordellmamma i en sovjetisk tragikomedi.
– Jag hade kanske ett hopp om att situationen i Belarus skulle ändra på sig och att jag ska få komma hem, säger Edvard Tarletski.
Så blev det inte, och vad värre är hamnade han i kläm i den ukrainska byråkratin. Hans ansökningar om uppehållstillstånd avslogs, frågan drevs ända upp i högsta domstolen utan framgång. Med hotet om en deportation till Belarus hängandes över sig vände han sig till FN för hjälp – och hamnade på så sätt i Danderyd som kvotflykting 2018. Efter två år i etableringsprogrammet, där han läste svenska och praktiserade på den lokala kulturskolan med att sy dräkter till barn, beskriver han sig nu som ”mellan jobb”.
I Kiev var Madame Zjujzu klubbvärdinna, i Sverige blev hon aktivist. Edvard Tarletski vill i framtiden fortsätta utforska aktionskonstgenren som en form av politisk protest.
– Jag vill hitta sätt att involvera publiken i tillblivandet av mina performance, men jag vet ännu inte hur.
Parallellt vill han lära sig mer om svensk design och hur man här tänker kring att välja material och lösa problem.
– Städerna jag har bott i – Minsk, Kiev och Stockholm – har alla sina färger som starkt påverkar den konst jag gör. I Kiev vad Madam Zjuzju färgstark och skrikig, här har hon blivit mera ”lagom”.
Annars trivs han i Sverige, som han beskriver som ”ett land att leva i”. Det bästa med Sverige?
– Något som jag verkligen gillar är att folk inte lägger märke till varandra på gatan. När Madam Zjuzju behöver åka in till stan i något ärende så låtsas alla som att de inte ser henne. Ingen tränger sig på med dumma frågor. Alla är upptagna av sitt eget liv.
Vad tänker han då om framtiden för sitt forna hemland, Belarus?
– Jag hoppas att regimen avgår och att folk inte behöver dö. Att dö är inte värt det.
Läs också: Systembolagets svar på kritiken.