Valerij och jag arbetade på samma arbetsplats en tid. Plötsligt en dag våldtog han mig brutalt. Jag polisanmälde honom. Men polisen gjorde ingenting, de pratade om brist på bevis och Valerij gick fri.
Nio månader senare när jag låg på sjukhuset stod han bakom glasrutan på förlossningen och såg in på mig där jag låg i sängen med min nyfödde son. Jag blev alldeles skräckslagen. På andra sidan fönstret stod mannen som våldtog mig, gav mig hiv, hepatit C och en oönskad graviditet. Vad ville han med mig nu? Hans ögon brände genom glaset när våra blickar möttes. Men där stod en ledsen man. Han bad om ursäkt, ville se sin nyfödde son, ville att vi skulle flytta ihop, bli en familj.
Utan en enda sekunds betänketid svarade jag ja.
Ni måste förstå, jag var tjugo år, rädd, ensam, fattig, hiv-smittad, sjuk och med ett nyfött barn. Chansen för mig och barnet att överleva var större med en man, än utan man. Även om det var min våldtäktsman. Vad hade jag för val? Det gav mig en möjlighet att överleva, och jag tog chansen.
Han lovade att allt skulle bli bra, han skulle börja ett nytt liv, han skulle ta hand om oss. Jag trodde honom, och våra händer sökte nudda varandra genom glaset.
Efter det vände sig alla mina släktingar och vänner mig ryggen. Pappa sade att han aldrig ville se mig igen, aldrig prata med mig igen. Jag var helt ensam, jag hade inte ens kläder till bebisen. Paradoxalt nog var det mannen som våldtog mig som blev mitt fönster ut mot omvärlden och vi flyttade ihop.
Det tog två år innan pappa ringde. Han var hungrig, han behövde pengar till mat. Han hade hört på omvägar att jag fått en del översättningsjobb som gav hyggligt betalt, tio kronor per boksida var inte dåligt på den tiden. Det räckte till mat och kläder. Nu ville han låna hundra amerikanska dollar. Jag svarade att han får vad han vill bara han börjar prata med mig igen. Jag var så lycklig att han ringde. Han fick trehundra dollar som han tog emot utan omsvep. Vi började prata, gick promenader och fick bra kontakt igen. Samtidigt började min man misshandla mig och vara förvunnen i sin drogvärld. Det tog emot att säga att pappa haft rätt hela tiden. Han tyckte helt enkelt inte att Valerij var bra nog till sin dotter. När jag var sjuk kom pappa till sjukhuset och hjälpte mig, när han blev sjuk i prostatacancer satt jag vid hans sida sista tiden innan han dog. Det var förra året. Min man Valerij spårade ut alltmer, misshandeln ökade och jag hamnade på sjukhus flera gånger. Valerijs hade en vän vid namn Igor var annorlunda, innerst inne en fin person. De blev vänner när de satt i fängelse för rån tillsammans. Hursomhelst, Igor flyttade in och hyrde ett rum av oss. Igor såg vad jag utsattes för med droger och misshandel och han frågade mig många gånger varför jag stannade kvar hos Valerij. Jag svarade att jag älskade min man och måste rädda honom, jag trodde på det själv. En vinter försvann Valerij ut nästan utan kläder i tjugo minusgrader. Vi letade efter honom, men när han dök upp hade kylan knäckt honom. Han fick lunginflammation och hans död kom fort.
År 2006 blev jag svårt sjuk och låg på sjukhus i sex månader.
Efter Valerijs död bodde Igor kvar och hjälpte mig med barnen. Jag vägde 38 kilo och mitt blodvärde var så lågt att läkarna menade att jag med säkerhet skulle dö, och jag trodde dem. Min man Valerij hade dött i aids så det var ingen som helst tvivel om att jag vandrade samma väg. Läkarna började ordna med dokument och omhändertagande av barnen efter min död. Min svärmor, Valerijs mamma, dök upp och skulle ta barnen. ”Du kommer snart att dö och då tar vi barnen”, hotade hon.
Den medicin jag behövde kostade 1 400 kronor om dagen, pengar som naturligtvis inte fanns. Igor tog hand om barnen och han ringde och pratade med mig dygnets alla timmar för att hålla mitt mod uppe. Han hyrde ett litet kyffe där han gömde sig med barnen undan min svärmor.
Min läkare tyckte att jag var ett särskilt ömmande fall, utan man, hiv-infekterad och med två små barn. En dag berättade hon att hon skulle försöka hitta en sponsor för att finansiera mina mediciner, vilket hon också gjorde.
En rik person som inte kände mig betalade 1 400 kronor om dagen i tre månader tills jag åter var på benen. Jag vet inte vem denna ängel är, de har bara sagt att han är från regionen. Men han räddade mitt liv.
Hur svårt läget än var vek Igor aldrig från min sida, trots att han själv inte har hiv. Det är kärlek och nu är han min kärlek och man i livet.
Vi arbetar båda som socialarbetare med hiv-smittade drogmissbrukare. Våra inkomster räcker till att dra runt vår familj på sex personer. Nu har vi fått två egna barn tillsammans, plus de två jag hade sedan tidigare med Valerij. Alla sex bor vi på tio kvadratmeter för 300 kr i månaden. Där har vi allt, sovrum, kök, vardagsrum och där hänger vi tvätt, allt om vartannat. Vi har ett aktivt sexliv med kondom utom när vi försöker skaffa barn. Då kör vi utan kondom.
