Omar, ett före detta flyktingbarn från Somalia, nu 37 år, gjorde en provokativ entré på den politiska arenan 2018 och har sedan dess inte hållit sig i bakgrunden. Oavsett om man älskar eller hatar henne, vilket många gör, är hon omöjlig att blunda för. Det tillåter vare sig Omar själv eller hennes fiender.
Sett från sina anhängares perspektiv är hon en modig pionjär, ett krigsbarn, en röst för de svaga, vars hijab-klädda närvaro i kongressen representerar allt som är bra med USA.
”Jag är USA:s hopp och presidentens värsta mardröm”, lyder det inramade mottot som pryder hennes kontor. Sedan valet 2018 har Omar och medlemmarna i ”Truppen” – Alexandria Ocasio-Cortez, Ayanna Pressley och Rashida Tlaib (den andra muslimska kongresskvinnan som valdes in samtidigt som Omar) – blivit progressiva ikoner, representativa för det som Omar kallar ”nya Amerika”.
För sina kritiker förkroppsligar hon allt som är fel med detta nya Amerika, en giftig kombination av politisk korrekthet, antisemitism, antiamerikanism, omåttlighet och frikostig studentpolitik. Eller, som Fox News-värden Tucker Carlson nyligen uttryckte det, en ”parodi på repulsivitet”.
Störs inte av nedstängning
Jag är van vid att se Omar på scen eller skärm, i färd med att ta strid mot orättvisa iklädd en skimrande grön hijab. Men när vi träffas är det via ett kornigt Zoom och Omar bär en grå Nike-tröja, med huvan uppdragen för att täcka håret. Båda två är vi hemma i Washington DC, endast några kilometer från varandra. Hon är avslappnad och pratglad och vi utbyter de vanliga betraktelserna kring hur konstigt livet ter sig i karantän. Hennes liv: tre barn, tre kongressutskott, omfattande lagstiftningsarbete och 18-timmarsdagar. Mitt liv: en pågående strävan att behärska konsten att göra shakshuka (en populär frukosträtt från Mellanöstern). Hon tycker dock att isoleringen är mycket hanterbar, eftersom hon vet hur en verklig nedstängning känns.
Omar berättar om hur hennes yngsta dotter nyligen klagade över nedstängningen av skolor och köpcentrum under en promenad.
– Jag sa till henne, när jag var ungefär i din ålder var jag i en liknande situation med fullständig nedstängning, men jag var då helt begränsad till huset eftersom det pågick ett krig utanför. Du kan fortfarande vara ute i den friska luften och promenera runt, du behöver inte fly från kulor eller gömma dig under en säng.
Så var det med det.
Raketkarriär som politiker
Att vara del av Omars familj låter ganska intensivt. Att umgås med henne i 90 minuter är också ganska intensivt, en flodvåg av krigshistorier och vänsterbudskap: slopade krav på att betala hyra under pandemin och gratis sjukvård för alla. Kongresskvinnan, som vanligtvis vaksamt värnar sitt privatliv, är ovanligt pratvillig.
Hon har skrivit en memoar med titeln ”This is what America looks like”, som handlar om hennes resa från det sönderskjutna Mogadishu till marmorklädda Capitol Hill, sätet för USA:s kongress.
– Jag är ett levande, vandrande monument över vad den amerikanska drömmen handlar om, säger hon storslaget.
För att förstå detta politiska stjärnskott måste vi göra resan tillbaka till 80-talets Somalia, då väpnade klaner kämpade för att störta militärjuntan som leddes av Siad Barre. Eftersom Omars mamma dog i ung ålder växte hon upp med sin far i en stor familjekonstellation. Under konflikterna attackerades familjens bostad i Mogadishu av grannar och den bekväma medelklassbarndomen slogs i spillror.
När Omar var åtta flydde familjen till Kenya och tillbringade fyra år i flyktinglägret Dadaab, där förekomsten av malaria och undernäring var utbredd, hennes älskade moster Fos gick bort i det förstnämnda. Det var, skriver Omar, en tid av ”smärta och död, skratt och kärlek”.
När Omar var tolv år blev familjen beviljad asyl i USA. De flög till New York, där hon blev ”chockad” av all smuts: ”Hur kan detta vara Amerika?” Ända sedan dess har hon sökt efter det USA som hon sett framför sig i fantasin.
Så småningom hamnade familjen i frostiga Minneapolis, staden med USA:s största somaliska befolkning. För Omars del blev detta blev platsen för moderskap, universitetsstudier, ett hemligt giftemål och ett nervöst sammanbrott, innan hon så småningom gav sig in i lokalpolitiken. På några år gick hon från gräsrotsorganisatör till Minnesotas representanthus, för att sedan driva en framgångsrik kampanj i kongressvalet 2018, en raketkarriär präglad av hennes stenhårda självförtroende och enorma symbolvärde vad gäller mångfald.
Påminns om sina trauman
Omar menar att hennes anmärkningsvärda resa har gjort henne ”medkännande” och ”optimistisk”, och att de tidiga trauman som hon upplevt gjort att hon blivit sällsynt orädd.
– Min mor dog innan hon nådde min ålder, så jag är bara glad att jag är här, säger hon.
Denna oräddhet kanske är förklaringen till det häpnadsväckande antal kontroverser hon hunnit skapa sedan hon valdes in i kongressen för bara 18 månader sedan. Vid ett tillfälle beskrev hon den vördade Barack Obama som en ”mer polerad” Donald Trump, och antydde att det bakom den trevliga fasaden dolde sig en mjäkig mittenpolitiker vars politik, liksom Trumps, inkluderade fängslandet av migrantbarn vid den södra gränsen och det frekventa utnyttjandet av drönarattacker utomlands (hon twittrade senare att hennes kommentarer hade ”förvrängts” och att hon är ett ”fan” av Obama). Vid ett annat tillfälle jämförde hon de boenden som upprättats för migranter vid den amerikansk-mexikanska gränsen med ”fängelsehålor” som använts i den afrikanska slavhandeln. Efter att Trump-administrationen mördat den iranska generalen Qasem Soleimani i en flygattack anklagades Omar för att ha vanhedrat USA:s krigsveteraner. Anledningen var att Omar sagt att hon ”slås av” posttraumatisk stress i samtal som handlar om krig.
Dessa uttalanden står hon emellertid fast vid.
– Jag är för evigt bunden vid denna skräck, till de dödsfall som jag såg, säger hon.
PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) är fortfarande närvarande i hennes liv, ofta i form av klaustrofobi. Att köra bil i vägtunnlar påminner henne om nätterna som tillbringades, ”gömda i mörka utrymmen med ljudet av granatkastare ovanför oss”.
Ber om ursäkt för Israel-utspel
Några av Omars knepigaste politiska ögonblick har uppkommit i förhållande till Israel. Som, till exempel, när hon upprepade gamla antisemitiska argument genom att anklaga proisraeliska amerikanska judar för att ”uppmana till lojalitet med en annan nation”. Eller som när hon sa att Israel har ”hypnotiserat världen”. Eller uttalandet att USA:s stöd till Israel bara handlar om ”fliset” – det vill säga, judarna och deras pengar.
Hon insisterar på att hon har ”gått vidare” från sina antisemitiska tweets.
– Mina uttalanden gällande dessa saker har sårat människor och det har verkligen krossat mitt hjärta, säger hon.
– Om jag talar om smutsiga saudiarabiska pengar och säger att de är blodsugare så är det ingen som tycker att ”detta är islamofobiskt”, men jag vet att om jag använder samma termer om ett annat land så kan det vara ett problem. På så vis lär man sig vilken historia som är knuten till ord. Jag förstod inte det tidigare, nu gör jag det.
En del av Omars dragningskraft är dock hennes tabubefriade radikalism och benägenheten att säga det onämnbara, inte helt olikt hennes ärkefiende i Vita huset. Hon är fortfarande fast övertygad om att Israel och dess vänner i USA har för stort inflytande över amerikansk utrikespolitik. Hennes nya strategi är att hänvisa till Saudiarabien när detta kommer på tal, för att inte rikta in sig enbart på judarna.
– Vi vet att alla pengar, allt inflytande och kopplingen som saudierna har med regeringen är den verkliga anledningen till att allt destruktivt som de gör ogiltigförklaras, säger hon.
– Och det är egentligen inte annorlunda än det som händer med Israel.
Trumps anhängare avskyr henne
Som den mest synliga muslimska medlemmen i kongressen har Omar varit en tacksam måltavla för rasism och trångsynthet; varenda snedsteg har förstorats av hennes fiender. Under Trumps politiska sammankomster har anhängare skanderat ”skicka tillbaka henne” när Omars namn nämnts.
Trump uppmuntrar detta och twittrade i juli förra året att Omar och de andra unga kongresskvinnor som utgör den så kallade Truppen (Ocasio-Cortez, Tlaib och Pressley) borde ”åka tillbaka” till ”de trasiga och brottshärjade platser” de kommer ifrån.
Hur känns det att vara utsatt för sådan illa dold främlingsfientlighet från presidenten (eller ”Cheeto”, som hon kallar honom, efter de knalloranga ostpuffarna)?
Hon insisterar på att det inte upprör henne personligen, men oroar sig för signalen som det sänder till nyanlända.
– Presidenten vet att jag inte bryr mig, jag är medlem av kongressen, jag är hemma, han kan inte deportera mig, säger hon.
– Men för de människor som fortfarande är i processen att känna sig välkomna är detta smärtsamt. Hans budskap riktar sig till allt det jag representerar och till alla som kan se sig själva i mig.
Är Trump en fullfjädrad rasist?
– Jag tror att han förmodligen är en av de mest rasistiska människorna i vårt land. Det finns inget bättre sätt att säga det på, inga förmildrande omständigheter, han är rasistisk, han är främlingsfientlig, han är en störd, en riktigt sorglig man.
Varför fortsätter Trump och hans gäng att rikta in sig på just dig?
– Jag är en ständig vagel i ögat för människor som hatar muslimer, som hatar tanken på att invandrare från dessa ”skitländer” har inflytande i vår regering, att detta faktiskt händer, säger hon.
– All deras rädsla, allt det som de oroade sig för och har legat sömnlösa över… Det händer faktiskt, hon är här, hon är i kongressen.
”Högerextrema galenpannor”
Omar tror att hon ”trakasseras mer än någon annan person sedan Rekonstruktionstiden, sedan amerikanska inbördeskriget, då vi för första gången tillät afroamerikaner i kongressen” – ett uttalande som tämligen avfärdande hoppar över den våldsamma Jim Crow-eran. Oavsett så är hotet om verkligt våld högst närvarande. I april förra året arresterades en Trump-anhängare i New York efter att ha ringt till Omars kontor och hotat att döda henne.
– Varför arbetar du för henne? Hon är en jävla terrorist, sa Patrick Carlineo, 55.
– Jag ska sätta en kula i hennes jävla skalle.
Det var inte det första hotet av den karaktären. Omar insisterar på att hon inte är rädd, men bekymrar sig för dem runtomkring henne och berättar att hennes son, efter den händelsen, var orolig för att han skulle växa upp utan mamma.
– Jag oroar mig inte för att mitt liv ska ta slut, men jag oroar mig för ångesten som det kostar mina familjemedlemmar att oroa sig för att mitt liv ska ta slut. Jag vet att min tid kommer att ta slut endast när det är menat att min tid ska ta slut.
Till och med i en luvtröja över ett hackigt Zoom-samtal är Omars politiska skicklighet iögonfallande. Sättet hon väver ihop sin personliga berättelse och progressiva politik, hennes komplexa resonemang inlindade i karisma och ett glittrande leende. Hon är mediavan och tvekar inte när jag frågar henne om det allra känsligaste ämnet, hennes andra äktenskap. Det är en invecklad och ouppklarad historia.
År 2002, vid 19 års ålder, gifte hon sig med Ahmed Hirsi, som är fadern till hennes tre barn, i en ”trosbaserad” ceremoni som inte är formellt giltig enligt amerikansk lagstiftning. Paret separerade, och 2009 ”rymde” hon med Ahmed Nur Said Elmi, en brittisk medborgare. Hon gifte sig senare på nytt med Hirsi, den här gången ett giltigt äktenskap, men paret separerade återigen. Hon bor nu med sin tredje make, Tim Mynett, en 38-årig politisk konsult. Omar har anklagats för att hon och Mynett skulle ha haft en affär tillsammans under tiden då han arbetade för henne förra året.
Den verkliga kontroversen ligger dock i påståendet att Elmi egentligen är hennes bror och att äktenskapet var en bluff, ett brottsligt hittepå för visumändamål så att han kunde bo i Amerika. Historien har cirkulerat på den högervridna bloggosfären (föga förvånande påhejat av Trump), men den har också granskats av Minnesota Star Tribune, dagstidningen i Omars hemstad. Tidningen menade att det inte gick att dra någon slutsats och att granskningen försvårats av Omars familj.
Är det sant eller inte?
Rasistisk smutskastning, insisterar Omar, inte olikt den så kallade birther-kampanjen som påstod att Barack Obama föddes i Kenya.
– Det är inte något jag bryr mig om, säger hon.
Det spelar ingen roll hur många gånger hon pratar om det, de ”högerextrema galenpannorna” släpper det inte. Hon säger att hon inte längre har kontakt med sin andra man.
Thatcher är en förebild
Den enda gången Omar verkligen reser ragg är när hennes hijab kommer på tal, som hon har burit sedan 2005. 2018 blev hon historisk som den första kvinna att bära hijab i kongressen – ett förbud mot huvudbonader justerades i hennes ära. Hon kommer uppenbarligen från en traditionell bakgrund.
– Jag ser inte min far i ögat när han pratar med mig, säger hon.
Men hur reagerar hon på de som inte tycker att slöjan är särskilt, tja, feministisk?
– Det är som att fråga någon som bär ett kors ... Hur svarar du på det? säger hon skarpt.
– Det är för att jag är feminist som jag bär hijab. För mig har det handlat om att skapa en skyddande barriär… att skydda mitt hjärta, min själ, mina värderingar och min tro. Det är därför jag bär den.
Hon nämner också en överraskande hjältinna: Margaret Thatcher (hennes fars smeknamn för Omar är ”Iron lady”, Järnladyn).
– När jag var yngre fanns det ingen som Margaret Thatcher. För många människor, till och med för min far, har det faktum att jag valdes in i kongressen varit chockerande. Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha varit på hennes tid, att bara dyka upp och säga: ”Jag klarar det här.”
Omar avskyr Thatchers ”förskräckliga” politik, poängterar hon snabbt, men beundrar ”hennes förmåga att på den tiden, som kvinna, kunna göra det på sina egna villkor”.
”Jag lever på lånad tid”
Man kan säga vad man vill om Omar, vilket många gjort och många kommer göra, men hon är onekligen en kvinna som gör saker på sina egna villkor.
”Jag är av naturen en gnista,” skriver hon i sin bok och hon avslutar med ytterligare ett glödande uttalande om att hon tror på de anklagelser om sexuella övergrepp som riktats mot den förmodade demokratiska presidentkandidaten Joe Biden av Tara Reade, något Joe Biden nekat till.
– Jag tror på Reade, säger hon. Rättvisa må komma sent, men bör aldrig nekas.
Omar säger att om hon fick bestämma skulle Biden inte vara kandidat.
Efter denna avslutande kommentar är det dags att lägga på. Fler möten väntar, fler grytor att röra om i, fler misstag att begå, fler strider att utkämpa. En fängslande rörig politisk karriär som breder ut sig i raketfart.
– Jag har alltid känt att jag lever på lånad tid, reflekterar Omar.
– När så många människor som du känner har dött inför dina ögon ... Jag är bara glad att jag nådde fram till 30. Jag vaknar varje morgon, förvånad över att jag lever.
Ilhan Omar
1982
Föds den 4 oktober i Mogadishu, Somalia.
1995
Efter år av flykt kommer familjen till New York.
1996
Familjen börjar gå på Demokraternas möten, Ilhan följer med för att tolka.
2000
Hon blir amerikansk medborgare.
2011
Hon tar examen från universitetet, utbildad i statsvetenskap och internationella studier.
2012
Jobbar med Kari Dziedzics återvalskampanj till delstatens senat. Börjar arbeta med näringslära för barn inom Minnesotas utbildningsdepartement.
2013
Hon sköter Andrew Johnsons kampanj för att bli vald till Minneapolis fullmäktige och tar därefter rollen som hans rådgivare.
2014
I samband med ett politiskt möte attackeras hon av fem personer och blir skadad.
2016
Ställer upp som kandidat till Minnesotas kongress och vinner, därmed blir hon den första kvinnan född i Somalia som tar plats i en amerikansk lagstiftande församling.
2018
Hon aviserar att hon tänker försöka bli vald till kongressen och blir sedan vald efter en jordskredsseger (77 procent av rösterna).
2019
Föreslår en lag som ska ta bort alla hinder för amerikaner att bojkotta varor i syfte att tvinga fram positiv förändring vad gäller mänskliga rättigheter.
2020
I höst avgörs det om hon ska få förnyat förtroende som kongressledamot. När hon presenterar sin kampanj säger hon: ”Jag ställer upp för att jag förstår vad det betyder att ge sig in i ringen och slåss för vanligt folk, arbetande människor, fattiga människor och alla som lever i vårt samhällets marginaler.”
