Ett udda inlägg, från en något udda figur. Den 72-årige Zuroff är direktör för Simon Wiesenthal-centrets israeliska och östeuropeiska avdelningar. Han är allmänt känd som den ”sista nazijägaren”. Angående denna titel säger Zuroff:
– Jag ligger inte precis i bakhåll nånstans i djungeln i Sydamerika. Mitt arbete består av tre delar: att vara detektiv, historiker och politisk lobbyist.
Moderna metoder
Samtidigt stämmer benämningen. På 42 år har Zuroff lämnat in namn på fler än 3 000 misstänkta nazistiska krigsförbrytare i 20 länder. I 40 fall har rättsliga åtgärder vidtagits mot förintelseförövare.
För nio år sedan lanserade Zuroff på nytt operationen Last chance (på svenska: Sista chansen), en kampanj för att hitta återstående nazistiska krigsförbrytare. Han arbetar i Jerusalem endast tillsammans med en kontorschef och en deltidsforskare. Organisationen finansieras mestadels av privata donationer.
I jakten på levande nazister som nu befinner sig på ålders höst (en person som var 18 år 1939 skulle nu vara 99) använder sig Zuroff av sociala medier för att spåra sitt byte. Han använder moderna metoder för att lösa historiska brott och är stolt över sina mer än 8 000 följare på Twitter.
Mördade sina grannar
Zuroff vill inte avslöja den kvinnliga studentens namn, den så kallades ”Student K”, utifall att det skulle varna henne och locka fram falska vittnesmål. Jakten på henne började 1989. Zuroff fick då tag på vittnesmål från dussintals litauiska överlevare. Han identifierade 1 284 potentiella krigsförbrytare.
Litauen har ett av de värsta ryktena vad gäller mord på judar under andra världskriget. Ur en ursprungsbefolkning på 220 000 judar överlevde endast 8 000 kriget. Einsatzgruppen, en samling mobila dödsgrupper, åtföljde invasionen i Baltikum i juni 1941. Enligt Zuroff var dock endast 1 000 tyskar närvarande under ockupationen av Litauen. Han menar att majoriteten av illdåden begicks av villiga lokala kollaboratörer.
I de tyskockuperade länderna i Västeuropa innebar samarbete med nazister vanligtvis att identifiera, avslöja och förbereda människor för att deporteras till öst – till getton och gaskamrar. Den baltiska historien är, om möjligt, ännu mer grym.
– Litauerna satte inte människor på tåg, säger Zuroff.
– De skred själva till verket. De dödade själva sina judiska grannar, vanligtvis genom att skjuta dem och sedan slänga dem ovanpå varandra i gropar som grävdes i skogen.
Vem är K?
90 procent av offren dödades nära sina hem.
– Det var en uppgift som krävde mycket organisering och de lokala befolkningarna ställde gärna upp med arbetskraft, säger Zuroff.
Majoriteten av förövarna kom undan i förvirringen i slutet av kriget. Många tog sig till engelsktalande länder som flyktingar från ryssen.
Dina Flum är en judisk överlevande som lyckades springa iväg från en massaker sommaren 1941.
– Medan jag gömde mig i höet såg jag mycket tydligt två kvinnor vid gropen som mördade judiska spädbarn genom att krossa deras huvuden med en sten, vittnade hon.
– En av dem var studenten (K).
Den andra identifierades inte.
Många baltiska krigsförbrytare flydde till Kanada, där Zuroff nyligen återupptog jakten. Han hade tröttnat på lokala myndigheters undanflykter och slog sig ihop med en kanadensisk medarbetare. Denne hade arbetat med att identifiera två invandrarsystrar som kallades ”K”. 1941 skulle de ha varit 16 och 18 år gamla. ”K” står för ett vanligt litauiskt efternamn, deras skuld är därmed inte uppenbar. Endast den äldre systern kan spåras, men Zuroff måste hitta förövarens födelsenamn för att kunna etablera en koppling.
Osannolikt med åtal
Under vår intervju är Zuroff tvungen att avbryta Zoom-samtalet eftersom hans medhjälpare åkt och knackat på kvinnans dörr och vill avrapportera. Ingen var hemma.
Vad händer om hon visar sig vara mördaren?
– Det första jag skulle göra är att hoppa av glädje och det skulle ta mig en månad att landa på jorden igen, säger Zuroff.
Men han förväntar sig inte att det ska leda till åtal.
– Vittnet har dött och utan ett vittne blir det aldrig rättegång.
Hans största hopp är att kunna avslöja kvinnan, som nu är 97 år gammal.
– Jag kommer att demonstrera framför hennes hus, säger han.
– Det mest smärtsamma för dessa människor är att avslöjas offentligt.
Så mycket frustration
Den Brooklyn-födda Zuroff fick sitt namn efter sin farbror, som mördades i Litauen under kriget. Han drömde om att bli basketspelare innan han flyttade till Israel, där han läste en doktorsexamen i Förintelsehistoria. Sedan 1986 har han drivit Simon Wiesenthal-centrets kontor i Jerusalem, som är uppkallat efter den legendariska nazistjägaren som dog 2005.
Zuroff själv har skrivit 450 artiklar och fyra böcker om Förintelsen, och nominerades 2008 till Nobels fredspris.
Han är enveten i sin strävan att finna krigsförbrytare, även om påföljden bara är att deras brott exponeras.
– Jag är den enda juden i världen som ber en bön för nazisternas goda hälsa, säger han.
Zuroff erkänner att han fått utstå mycket frustration och besvikelse under sin karriär. Simon Wiesenthal-centret har ingen befogenhet att åtala, utan kan bara överlämna namn till myndigheter i berörda länder. Vissa länder, såsom Storbritannien och Tyskland, kan åtala via sina egna rättssystem. Andra länder, såsom Kanada och USA, kan endast beröva nazisterna medborgarskap och deportera eller utlämna dem. Att säga att de flesta länder kommit med undanflykter är en grov underdrift. Det är inte ovanligt att mördare dör i väntan på rättvisa.
”Fortfarande bland oss”
Ta till exempel fallet med koncentrationslägervakt Erna Wallisch. Innan sociala mediers genombrott placerade Zuroff 2004 en annons i Kronen Zeitung, en österrikisk tabloid, med budskapet: ”Mördarna är fortfarande bland oss”. Utöver upprörda samtal och antisemitisk hatpost fick han ett brev från en viss Frau Waninger från Wien. Hon uppgav adressen till ”kvinnolägrets plågoande”. Detta var Erna Wallisch från Majdanek, som på annat håll har beskrivits som ”den monstruösa gravida nazisten”. Trots bevisningen mot henne var de österrikiska myndigheterna tveksamma och Wallisch dog 2008 under pågående utredning.
Wallisch, som blev gravid 1943 med en vakt, var ökänd för att vara inblandad i urval och för att eskortera fångar till gaskamrar. Ett vittne såg henne slå ett barn och ”kasta iväg kroppen som en träbit”.
I sin bok ”Operation: Last Chance” skriver Zuroff följande om Wallischs död:
”Det är otroligt svårt att beskriva känslorna som uppslukade mig, en kombination av djup ilska, frustration och hjälplöshet”.
Britterna ändrade lag
Först i maj 1991 antog Storbritannien en egen krigsbrottlag som gjorde det möjligt att åtala gamla nazister på brittisk mark, en lag som Zuroff lobbat för. Endast en krigsförbrytare har dömts och straffats i Storbritannien under denna lag. Den pensionerade tunnelbanekontrollanten Anthony Sawoniuk hade i ett tidigare liv varit vitrysk polischef. Hösten 1942 beordrade han 15 judiska kvinnor att klä av sig nakna och mördade dem alla med en maskingevär. Sawoniuk dömdes till livstids fängelse i april 1999 och dog sex och ett halvt år senare i Norwich-fängelset.
Zuroff menar att den brittiska regeringen oftast ”agerade som att det fanns all tid i världen, gav upp för tidigt och visade inget intresse för att engagera sig”.
År 1987 avslöjade han Anton Gecas i Edinburgh, en litauisk tidigare massmördare som skolat om sig till ingenjör.
– Jag stod på hans gräsmatta och gav en presskonferens, säger Zuroff.
– Jag gillar normalt inte upptåg och jag har ingen aning om vad jag skulle ha gjort om han kommit ut ur huset. Till slut öppnade en kvinna dörren och sa (Zuroff imiterar en dålig skotsk accent): Han är inte här. Har du provat att nå hans advokater?
Även om Zuroff gick hem så gav han inte upp. Men när Litauen väl lämnade in en begäran om Gecas utlämning 2001 så låg denne på sin dödsbädd.
Den största segern
På frågan om vad som varit hans största seger nämner Zuroff fallet med Dinko Sakic, den sadistiska kommendanten för koncentrationslägret Jasenovac i Kroatien. Sakic var ansvarig för mordet på 2 000 personer. Han hittades i Argentina och åtalades 1998. När han fick sitt 20-åriga fängelsestraff skrattade Sakic galet.
Zuroff var på plats för att bevittna resultatet av sitt arbete.
– Det var det mest glädjande ögonblicket i min karriär. Efter att domen meddelats kom en man fram till mig: Jag vill säga ett ord, sa han. Hvala (tack).
Det visade sig att mannen var bror till en judisk-montenegrinsk läkare, som slumpmässigt sköts av Sakic under en närvarokontroll i lägret.
– Det var oerhört rörande. När jag blir frustrerad eller upprörd tänker jag på detta ögonblick.
Den största besvikelsen var fallet med Aribert Heim, som 2009 utsågs till ”den mest efterlysta nazisten” av The New York Times. Heim titulerades som läkare i Mauthausen och hans cv konkurrerade med Josef Mengeles. Han anklagades bland annat för att ha utfört operationer på fångar utan anestesi och för att ha avlägsnat organ från friska fångar som sedan lämnats att dö på operationsbordet. Han injicerade bensin i judars hjärtan och behöll åtminstone ett av sina offers kranium som souvenir.
Zuroff jagade Heim över olika kontinenter under flera årtionden och gick ständigt bet på falska ledtrådar. För åtta år sedan avslöjade en domstol i Baden-Baden att Heim sannolikt dött i Egypten 1992, under en antagen identitet.
Ångrar sig aldrig
Om Heim var vid liv nu skulle han vara 106 år gammal. Detta leder till frågan: Finns det verkligen någon mening med att åtala en sådan gammal man, som bokstavligen begick sina brott för en livstid sedan?
På detta ämne är Zuroff bestämd. Han har ingen förståelse för det han kallar felriktad sympati.
– Bara för att tiden går blir inte skulden mindre. Tänk inte på en ömtålig gammal man eller kvinna, utan på en ung frisk person som dödar barn.
Han insisterar på att han är skyldig offren att ställa människor inför rätta.
– Dessa monster kände ingen sympati för sina offer, varav några var äldre än de själva är nu.
Enligt Zuroff har argumentet att personen endast lydde order bara accepterats en gång av en domstol. Detta var under Kanadas enda straffrättegång och de misstänkta utlämnades därefter. Han insisterar på att de mest oroväckande är att ingen nazistisk krigsförbrytare någonsin sagt att de ångrar sig.
– Två tyskar uttryckte samvetskval, en strax innan han dömdes. Sakic sa däremot: ”Jag skulle göra det igen, låt oss avsluta jobbet.” Jag vet att det är svårt att tro, men kriget gav upphov till geopolitiska omständigheter som gjorde det möjligt för vanliga människor att bli mördare. Anledningen till att så många fortfarande lever är att människor utan samvete inte känner stress och tenderar att leva längre.
”Till mitt sista andetag”
Trots sin envetenhet har Zuroff accepterat att förövarnas ålder innebär att arbetet nästan är färdigt. Dock hänvisar han till fallet med den 93-årige Bruno Dey, som av en domstol i Hamburg i juli dömdes som skyldig till delaktighet i mordet på mer än 5 000 fångar. Dey bemannade ett torn i Stutthof-lägret i det ockuperade Polen och fick två års fängelsestraff (som sedan upphävdes).
Zuroff vägrar lyssna på prat om pension.
– Det kommer inte att arrangeras någon presskonferens när den sista nazisten dör, säger han.
– Vad ska jag göra, sitta under ett palm och smutta på en pina colada?
Zuroff betonar vikten av att bekämpa modern Förintelseförnekelse och förvrängningar av Förintelsen (det vill säga, kommentarer som ursäktar, minimerar eller förvränger historiska fakta).
– Jag kommer att kämpa till mitt sista andetag för att bekämpa dessa lögner. Jag skulle vilja att jag blir ihågkommen som någon som ägnade sitt liv åt att föra judarnas och andras mördare inför rätta, och som någon som har bevarat deras minne.
Han kommer att fortsätta leta efter Student K och andra.
– En rättegång är mer effektiv än en historiebok. Även om det inte går att få till en rättegång kommer exponeringen att sända ett viktigt budskap till hela världen: om du dödade judiska spädbarn kommer en annan jude att hitta dig och du kommer att få betala för det du gjort, även om det var för 79 år sedan.
