Kanadas premiärminister Justin Trudeau har varit en starkt bidragande kraft till bilden av ett land där många olika etniska grupper och religiösa minoriteter kan leva sida vid sida. Genom twitterpublikationer som denna; ”Till dem som flyr från förföljelse, terror och krig, Kanada kommer att välkomna er, oavsett religion. Mångfald är vår styrka”, och sitt personliga välkomnande av flyktingar från Syrien på Torontos flygplats, har Trudeau blivit en symbol för det antirasistiska, progressiva, nordamerikanska ledarskapet och en motpol till sin xenofoba, konservativa granne Donald Trump.
Och vid första anblicken känns faktiskt Toronto precis så färgstarkt, mångkulturellt och integrerat som turistreklamen och alla Trudeau-fans vill få staden att framstå.
Redan på flygplatsen möts man som besökare av en mångfald av röster, språk, utseenden, huvudbonader och hudfärger. På snabbtåget in till city samsas kanadensare med rötter i Kina, Iran, Senegal, Indien och Colombia. På skyltar och reklamaffischer finns texter skrivna på arabiska, mandarin, franska och spanska.
I Toronto, som är Kanadas största stad, bor drygt 5 miljoner invånare. Bland invånarna finns över 200 etniska minoriteter representerade och utspridda runt om i staden ligger områden som Little India, Chinatown, Little Portugal, Little Jamaica, Koreatown, Little Italy och Greektown.
Att spendera en söndag i det populära restaurang- och marknadskvarteret Kensington Market är som att under några timmar uppleva det multikulturella Toronto i miniatyr. Längs de breda gågatorna samsas latinamerikanska snabblivs med vegansk-koreanska crossoverrestauranger, kinesiska grönsaksaffärer, jamaicanska grillställen, tibetanska barer och till och med ett kafé som med en Dalahäst i fönstret erbjuder svensk fika. Hit kommer hipsters, turister, barnfamiljer och förortsbor för att handla utländska delikatesser, lokala livsmedel, importerade frukter och grönsaker, och för att äta mat som sätter hemlängtan, reslusten och nostalgin i gungning.
Inne på Segovia Casa del Chorizo står ägarinnan Filomena Segovia, född i Chile men Torontobo sedan 44 år tillbaka, och friterar empanadas. Ur högtalarna spelas cumbia och väggarna är prydda med flaggor från alla länder i Latinamerika. Förutom att sälja choripan (varmkorv) och empanadas erbjuder hon också brasiliansk streetfoodmat som empadas, coxinhas och läskedrycken Guaraná. På en av de enkla träbänkarna sitter brasiliansk-kanadensiskan Carolina Machado och äter pastel. Hon flyttade från Brasilien till Kanada för fyra och ett halvt år sedan och säger att hon stortrivs.
– Jag kommer från São Paulo, som också är en väldigt multikulturell stad, så jag är van vid det. När jag saknar brasiliansk mat brukar jag komma hit till Segovia för att ”matar a saudade”, döda hemlängtan, och äta hennes pastel, säger Carolina Machado och skrattar. Hon bodde först i Montreal, som hon upplevde som lite stelare och mer homogent.
– Jag älskar mångfalden här i Toronto! Jag jobbar på ett relativt nystartat företag inom logistiskbranschen som mest anställer nyanlända immigranter. Det pratas över 25 olika språk på min arbetsplats, till exempel portugisiska, japanska, kinesiska, farsi, och tigrinha. Det går utmärkt och ingen klagar, eftersom vi har engelskan som gemensamt språk som vi använder när vi behöver det, säger Carolina Machado och tar en till klunk på Guaraná-läsken.
Bejaka sin ursprungskultur
Några kvarter bort från det livliga Kensington Market på Dundas Street står Saiko Saho i sin kombinerade butik och verkstad och lagar en djembétrumma. Han kom som 18-åring till Toronto från Gambia 1986 och har bott här sedan dess.
– För några år sedan kunde jag förverkliga min dröm och öppna det här stället. Förutom att sälja trummor och andra instrument håller jag workshops på skolor och psykiatriska kliniker och lär barn och vuxna att bygga sina egna instrument, säger Saiko Saho och pekar stolt på några trummor som är under tillverkning. Han uppskatttar också Torontos kulturella och etniska mångfald.
– Jag upplever att människor här är välintegrerade. Dessutom sponsrar myndigheterna mångfalden genom att ge ekonomiskt bidrag och praktiskt stöd när olika grupper vill göra en festival eller kulturevent. Som jag ser det delar vi alla samma huvudrätt, och det är Kanada, men sen har vi våra egna sidorätter som är våra hemländers kulturer.
Saiko Saho jämför Kanada med andra länder, som han menar vill att nya medborgare ska assimileras istället för att integreras.
– De är rädda för att människor inte ska vara lojala mot sitt nya hemland annars. Det upplever jag inte i Kanada, det är ett moget land som tillåter oss att bejaka våra ursprungskulturer och alla vi som bor här känner vårt ”canadianness” ändå, utan tvång. När jag åker till Gambia känner jag såklart igen mycket, men jag bli också påmind om hur mycket kanadensare jag är, säger han.
Att det trots detta ändå finns utbredd rasism och hierarkier mellan olika invandrar-grupper är något som Saiko Saho menar är oundvikligt.
– Det finns självklart ekonomiska hierarkier mellan olika etniska grupper i Kanada.
De som har kommit hit av politiska skäl, till exempel iranier som flydde efter den islamistiska revolutionen, var ofta välutbildade och hade starka nätverk. Så när de kom hit kunde de ganska snabbt bygga upp sina liv igen och bli framgångsrika.
Men bland de som har tvingats fly hit på grund av krig eller katastrof, till exempel eritrianer, somalier och etioper, var många från lägre samhällsklasser med låg utbildningsnivå, så det har varit svårare för dem att ta sig fram här. För mig handlar rasism mycket om klass, och alla har redan en klasshörighet när det kommer hit, säger Saiko Saho.
På frågan om han själv som svart, västafrikansk invandrare har utsatts för mycket rasism svarar han:
– Ja, men jag tror att afrikanamerikaner som är födda här, det vill säga slavättlingar, utsätts för mer rasism än jag. Vi som kommer hit från Afrika har ofta ett större självförtroende, vi har kanske en familjestruktur att luta oss tillbaka på och vi har inte blivit utsatta för så mycket rasism i vårt eget land. Men om man är afrikanamerikan född i Kanada har man mött strukturell rasism under hela sitt liv och det får man dåligt självförtroende av, säger Saiko Saho och måste sedan ta hand om en kund som vill köpa tre giraffer i trä importerade från Kenya.
”Inte integrerat än”
Att svarta afrikanamerikaner i Kanada är en av de grupper som utsätts för mest rasism och diskriminering är något som sociologen Carl Everton James också lyfter fram när vi träffas på hans kontor på York University. Han är professor och chef på Institutionen för Utbildning och Samhälle och har bland annat forskat om multikultur, migration, strukturell diskriminering, utanförskap och inkludering.
– När folk pratar om det multikulturella Toronto undrar jag vad de egentligen menar. Jag tänker direkt på tidningens förstasida idag som visar en bild på en svart kvinna, som trots att hon är född här, jobbar hårt och har två universitetsutbildningar, ändå har svårt att få jobb, säger Carl Everton James.
Han menar att det faktum att många olika etniska grupper lever sida vid sida i Toronto inte nödvändigtvis betyder att alla dessa grupper är integrerade och inkluderade i det kanadensiska samhället
– Om vi verkligen vore ett mångfaldsamhälle så skulle alla ha samma möjligheter att få jobb och utbildning, och du skulle se människor med olika hudfärg och från olika etniska grupper i parlamentet, styrelserummen, i regeringen och på universitetet. Men vi har inte kommit dit ännu, säger Carl Everton James.
Han beskriver att situationen i Kanada, när det gäller immigration och social acceptans, följer samma koloniala mönster som på många andra platser i världen.
– Vita invandrargrupper som till exempel britter och irländare tenderar att vara mer priviligierade och utsätts sällan för diskriminering. Fram till 1967, när migrationslagen ändrades, prioriterades européer bland dem som fick medborgarskap. Migrationspolicyn var helt enkelt att man ville ha fler vita medborgare.
Carl Everton James menar att den nuvarande migrationslagen, som bygger på ett poäng- och kvotsystem, har möjliggjort för fler rasifierade personer från utvecklingsländer att få medborgarskap i Kanada.
– Det finns en rad poäng som du ska uppfylla, som till exempel språkkunskaper, utbildning och yrkeserfarenheter. Ju fler poäng du uppfyller, desto större chans att du får medborgarskap. De senaste migrationsströmningarna till Kanada är från stora asiatiska länder som Indien, Iran, Kina, och från mindre afrikanska länder. De får en mer rättvis bedömning i och med punktsystemet, säger han.
Men trots att Kanadas immigrationsregler och integration hyllas världen över av politiskt progressiva finns ett sår i landets historia som fortfarande blöder; urfolkens situation. Det visar inte minst den statliga rapport som nyligen släpptes av National Inquiry into Murdered and Missing Indigenous Women and Girls. Där konstateras att tusentals kvinnor och flickor från Kanadas urfolk har försvunnit eller mördats de senaste årtiondena, och skarp kritik riktas mot staten för att inte ha agerat mot detta.
– Det stämmer att urfolken, tillsammans med afrikanamerikaner, tillhör den mest utsatta gruppen i Kanada och toppar statistiken över arbetslöshet, sjukdom, ekonomisk utsatthet och låg utbildning. Så länge det fortsätter så kan vi inte slå oss för bröstet och prata om vår härliga mångfald och välfungerande integration, avslutar Carl Everton James.
Kanada är till ytan sett världens näst största land, efter Ryssland, men också ett av världens mest glesbefolkade länder.
I landet bor 36 miljoner invånare och förutom de två officiella språken franska och engelska pratar även 14,2 procent av befolkningen ytterligare ett annat språk. De vanligaste är mandarin, kantones, punjabi, tagalog, arabiska och spanska.
Toronto räknas som en av världens mest multikulturella städer tillsammans med New York, Los Angeles, Amsterdam och London.
Kanadas migrationslag innehåller ett poängsystem för att bedöma vilka som har störst chans att få jobb och integreras i Kanada, och som bäst kan bidra till att utveckla och berika det kanadensiska samhället. I poängsystemet bedöms bland annat immigranternas yrkeskunskaper, utbildningsnivå, arbetserfarenhet och kunskaper i engelska och franska.
Det finns också ett sponsorprogram, Privately Sponsored Refugees, som utvecklades i samband med att många vietnamesiska flyktingar sökte sig till Kanada under Vietnamkriget. Programmet bygger på att privatpersoner, företag eller civilsamhällesorganisationer tar ett personligt ansvar för mottagandet av en nyanländ person eller familj. Under ett års tid stödjer “sponsorerna” nyanlända, (ibland bekostar de också deras flygbiljett till Kanada) antingen på egen hand eller med hjälp av humanitära grupper och religiösa samfund.
