I snart 900 år har hundratals pilgrimer vallfärdat till klostret i Montevergine i södra Italien. En gång varje vinter samlas de för att dyrka den svarta madonnan, en lokal och historisk beskyddare av hbtq-gemenskapen. I närliggande Neapel är det tredje könet femminielli en urgammal och fullt accepterad del av samhället.
– Jag vet att hon är med mig året runt, säger femminiellin Stefania om madonnan, som hon kallar för sin mor.
Text och foto:
Savin Mattozzi
Översättning:
Hanna Thåström
Ljuden av tamburiner och gälla rop ljuder genom bergen utanför Avellino, södra Italien. Dussintals människor dansar som i trans medan andra formar cirklar runt dem sjungandes lokala folkvisor medan de dricker ur plastglas fyllda med hemgjort rött vin. Inne på klostrets gård samlas små grupper kring trapporna som leder upp till kyrkporten, några på knä medan de ber till den svarta madonnan av Montevergine.
Varje år i februari samlas grupper av femminielli, ett tredje kön som är historiskt förankrat i södra Italien, och andra ur regionens hbtq-gemenskap för att göra en pilgrimsfärd till klostret i Montevergine. I hundratals år har femminielli och andra hbtq-personer tagit sig till klostret för att dyrka den svarta madonnan, som enligt legenden räddade två homosexuella män på 1200-talet.
Medan hbtq-personer i Italien kämpar för att känna sig säkra i ett land med begränsat med rättigheter och skydd har pilgrimsresan till Montevergine varit en av få platser som har inte bara har skyddat femminielli och hbtq-personer i århundraden, utan också hyllat dem.
Bjuds på mat och dryck
Pilgrimsvandringen tar sin början i närheten av städerna Mercogliano och Ospedaletto d’Alpinolo, i Apenninerna omkring sex mil nordväst om Neapel. Medan hundratals pilgrimer ger sig av på den två timmar långa vandringen upp mot bergen tidigt på morgonen erbjuds de mat och dryck av städernas invånare.
– Man börjar gå uppför berget på morgonen och man är full och hög och svettig och det är mörkt. Och sen kommer solen upp och man svettas ut allt vin du drack kvällen innan... Det är en renande upplevelse. Det berättar Vincenzo Vassallo, en 26-årig icke-binär kulturförmedlare som har gjort pilgrimsresan varje år i snart ett decennium.
Det är ett offer, du är offret, men istället för att det dödar dig så ger det dig liv.
Längs vandringen stannar pilgrimerna här och där och visar sin respekt för madonnan och naturen. De kramar träd och ber i en klippformation som är känd som Madonnans sittplats. Den sista delen av vandringen tar Vincenzo av sig sina skor och går barfota på den halvt frusna marken. Till sist faller hen på knä och ber vid ett litet monument med ett kors på.
– När man väl kommit hit upp så har dimman kommit fram och alla spelar instrument, sjunger och skänker sina röster och kroppar och själar till henne och det är ett offer, du är offret, men istället för att det dödar dig så ger det dig liv, säger Vincenzo.
Neapels tredje kön
Det finns inga officiella dokument som berättar när pilgrimsvandringarna först tog sin början, men enligt pilgrimerna själva och lokala religiösa ledare är det troligt att traditionen startade efter 1256, när den svarta madonnan räddade ett homosexuellt par som bundits vid ett träd och lämnats för att dö av byborna.
Den mest framträdande gruppen som samlats kring pilgrimsfärderna i hundratals år är femminielli. I Neapels lokala folklore anses femminielli ha en unik koppling till gud och ses som varken män eller kvinnor, vilket ger dem en särskild plats i det napolitanska samhället.
Den första dokumenterade beskrivningen av femminielli, som är en dimunitiv och maskulin form av ordet ”femmina”, kvinna på napolitanska, kan hittas på 1500-talet i Neapel. Forskaren Giovanni Battista Della Porta skrev om ett folk som han identifierade som män: slätrakade, med mjuka röster och ömtåliga drag. Han menade att de var mer kvinnliga än kvinnorna i deras omgivning.
Sedan dess har femminielli historiskt haft en central plats i lokala traditioner och är en viktig del av napolitansk kultur.
Ser madonnan som mamma
Stefania Zambrano, en 40-årig femminiello, har vandrat till Montevergine sedan hon var barn, långt innan hon fullt ut förstod betydelsen bakom pilgrimsvandringen. Hon säger att hon besöker den svarta madonnan, som hon refererar till som mor, minst tre fyra gånger varje år för att visa sin respekt.
Varje gång jag gör vandringen och kommer in i kyrkan så är det som att jag känner alla känslor för första gången.
– Jag vet att hon är med mig året runt, men jag känner ett behov att se min mor ett par gånger om året för att åtminstone säga hej, säger hon.
– Varje gång jag gör vandringen och kommer in i kyrkan så är det som att jag känner alla känslor för första gången. Det är så spännande, en så varm känsla.
Don Salvatore, församlingspräst för två kyrkor i Neapel, berättar att kyrkan har blivit allt mer progressiv de senaste åren tack vare signaler från påve Franciskus. Enligt honom accepterar kyrkan pilgrimsvandringen som en lokal tro hos napolitanarna.
– Napolitanarna har helt enkelt tolkat det som hände vid Montevergine som verklighet. ”Om madonnan tolererar homosexuella och välkomnar dem öppet, vem är jag att göra annorlunda”, säger han.
Bottenranking i Europa
Trots öppenheten kring pilgrimsvandringen till Montevergine ligger Italien långt efter majoriteten av Europa när det gäller rättigheter och skydd för hbtq-samhället. Enligt ILGA Europe rankas Italien som 35 av 49 länder när det gäller rättigheter och skydd för hbtq-personer.
Sedan december 2024 har det skett ett utbrott av fysiskt våld mot homosexuella män över Italien. Den senaste attacken var i Neapel, där en pappa slog sin homosexuella son med en skiftnyckel så illa att han behövde åka till sjukhus.
Under hösten 2024 stängde Italiens högerregering ledd av Giorgia Meloni den sista vägen för samkönade par att skaffa barn. Hon talar ofta för traditionella familjevärderingar och vikten av kyrkan.
För Don Salvatore är förföljelse av homosexuella inte nödvändigtvis en del av bibelns läror, särskilt inte i Neapelregionens kontext.
– Jag, som kristen, tror på gud och Marias helighet. Jag måste likna henne i hennes helighet och sättet hon var i mitt dagliga liv. Inte bara för hennes helighet utan också för hennes tolerans. Här i Neapel har toleransen visat sig i en acceptans av de här människorna och deras verklighet. Napolitanare ser på vad de kallar ”slavmodern” och ser att hon är respektfull mot dem, och då ska vi också vara det.
Samsas utan frågor
Medan dimman tjocknar och den lilla sol som visat sig börjar blekna blir sångerna och musiken allt högre. De som vill säga sitt sista avsked till den svarta madonnan går in i kapellet där hennes målning hänger. Människor låter sina tända ljus snudda vid varandra, med små plastglas med vin i andra handen.
Vincenzo torkar några svettpärlor från pannan och säger att i ett land som vägrar dem rättigheter är Montevergine en plats där både tro, sexualitet och kön kan samsas utan frågor.
– Vi måste ständigt förställa oss. Det här är den enda platsen, tiden och rummet där vi inte måste sätta upp en föreställning. Det går inte att förställa sig inför gud. Gud vet vilka vi är under våra peruker, under sminket, under nagellacket, och han välkomnar alla.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.