Så blev Hamas till Israels monster

Bakgrunden till den amerikanske presidentens ord är naturligtvis Hamas attack mot Israel den 7 oktober, som enligt israeliska myndigheter ledde till att 1 139 människor dödades: 695 israeliska civila varav 36 var barn, 71 utländska medborgare och 373 personer i de israeliska säkerhetsstyrkorna. Omkring 240 personer togs också som gisslan, och uppskattningsvis 130 hålls än idag fångna.

Det har skrivits mycket om vad Hamas har gjort, men mindre om vad de vill, var Hamas kommer ifrån, vilka våldets politiska rötter är. En av världens främsta experter för att besvara sådana frågor är Tareq Baconi. Han var tidigare senior analytiker för International Crisis Group gällande Israel/Palestina, och är idag styrelseordförande för den palestinska tankesmedjan Al-Shabaka. Förra året kom han ut med boken ”Hamas Contained: The Rise and Pacification of Palestinian Resistance” – och sedan den 7 oktober har han framträtt i The New Yorker, Jewish Currents, Los Angeles Times och en mängd andra internationella medier för att hjälpa oss att genom en historisk förståelse söka vägar ut ur den nuvarande krisen.

Låt oss ta ett exempel på varför vi kan ha nytta av denna förståelse. Om vi ska tro Israels regering vill Hamas döda israeler och judar, gärna så många som möjligt – det är organisationens existensberättigande. Alltså finns inga politiska lösningar, och det finns bara en militär lösning: Israel måste utplåna Hamas. 

I själva verket har Hamas andra drivkrafter, säger Tareq Baconi till ETC.

– Hamas drivs av viljan att avsluta koloniseringen av Palestina, och de skulle upprätthålla sitt motstånd även om Palestina koloniserades av en enhet som inte definierade sig själv som judisk.

Företrädare för Hamas har vid flera tillfällen uttryckt sig antisemitiskt. Hamas stadgar från när organisationen grundandes 1988 talar i religiösa ordalag om kampen mot judar och anklagar, på klassiskt antisemitiskt vis, judar för att genom diverse konspirationer kontrollera mycket som händer i världen. Men 2017 kom Hamas ut med nya stadgar. Där nämns inte Muslimska brödraskapet, som Hamas kom ur. Där görs tydligt att Hamas inte vill ha krig med den judiska befolkningen. Och där öppnar Hamas för ett Palestina baserat på 1967 års gränser.  

– Vårt budskap till världen är: Hamas är inte radikalt. Vi är en pragmatisk och civiliserad rörelse. Vi hatar inte judarna. Vi strider enbart mot dem som ockuperar vårt land och dödar vårt folk, sa Hamas talesperson Fawzi Barhoum då dokumentet offentliggjordes.

Stadgarna från 2017 erkände dock inte Israel. Men ett motstånd mot staten Israel är inte per definition antisemitiskt. I själva verket är det en del av en bred pro-palestinsk och anti-sionistisk rörelse att vilja göra sig av med en stat som ger medborgarskap baserad på religion (judendom) för att i dess plats skapa ett pluralistiskt och demokratiskt alternativ.

– Hamas har historiskt alltid sagt att deras vision är en stat i Palestina som är grundad i islam, där judar, kristna och muslimer lever under lika villkor. Men den visionen har gett vika på kort sikt för att avsluta ockupationen och skapa en palestinsk stat på Västbanken och Gazaremsan, med Östra Jerusalem som sin huvudstad, säger Tareq Baconi.

Stadgarna från 2017 ersatte inte det ursprungliga dokumentet, förtydligar Tareq Baconi.

– De las till den gamla stadgan, vilket av forskare sågs som att Hamas internt försökte förflytta sig till en mer diplomatisk approach, utan att förlora sin bas.

Det var sådana diplomatiska försök, och att Hamas under flera år lyckades få andra väpnade grupper i Gaza att avstå från att skicka in raketer i Israel, som fick Tareq Baconi att välja titeln på sin bok: ”Hamas Contained”; Israel hade lyckats tygla Hamas. Den föreställningen krossades den 7 oktober.

Företrädare för Hamas har påstått att de hade instruerat sina soldater att inte angripa civila den dagen. De hävdar att civila dödades i korseld och av andra väpnade personer som rann ut ur Gaza.

– Det är tydligt att Hamas angrep civila den sjunde oktober, säger Tareq Baconi.

– Vad som är oklart är till vilken grad detta var på direktiv från Hamas ledning, om rörelsen hade förutsett eller planerat för en massaker i denna skala, och vilka andra faktorer som orsakade dödandet av civila, så som andra förövare och stridande från Gaza och/eller israelisk korseld. Det är viktigt att notera här, att på grund av att Israel är en slags militariserad stat, där alla i stridsduglig ålder oftast är reserver för armén, har Hamas ibland historiskt argumenterat för att definitionen av civil inte är tillämplig – vilket naturligtvis inte är ett argument som är accepterat enligt internationell rätt.

Nu pågår ett krig, och många experter beskriver det som Israel nu gör som ett folkmord, vilket även Sydafrika gör i sin anmälan till Internationella domstolen, ICJ. I det läget går det inte att förutspå framtiden, säger Tareq Baconi. Det är till och med svårt att veta vad Hamas vill i detta nu, och om detta scenario, att Israel ödelägger stora delar av Gaza, var vad de sett framför sig när de genomförde sin attack.

– Olika ledare från Hamas har lagt fram olika förklaringar. Det är väldigt svårt att få någon verklig klarhet nu mitt i krigets dimma, och när journalister inte kan göra sitt jobb på grund av israeliska restriktioner och bombningar.

Vi behöver få en bättre förståelse av vad som hände den 7 oktober, säger Tareq Baconi.  

– Grupper som ägnar sig åt att döda civila, som Hamas, måste hållas ansvariga, precis som Israel måste hållas ansvariga för sitt rutinmässiga dödande av palestinska civila, och för det folkmordsartade våld som Israel nu utövar i Gaza.

Även om det kvarstår mycket att reda ut gällande den 7 oktober och det som nu sker i Israel och Palestina, så går det att förstå hur vi hamnade här, och det går att lära av de historiska misstagen. För att få hjälp med det publicerar ETC ett redigerat och översatt samtal mellan Tareq Baconi, och podden The Digs reporter Daniel Denvir.

Daniel Denvir: I din bok ”Hamas Contained – The Rise and Pacification of Palestinian Resistance”, skriver du att Hamas bildades som en kritik mot vad PLO och Fatah hade blivit i slutet av 1980-talet. Berätta om tiden då Fatah bildades och hur partiet formades av den globala kontexten med den antikoloniala revolutionen i utvecklingsvärlden.

Tareq Baconi: Fatah, som senare växte och tog över [flerpartiorganisationen] PLO, började som en organisation med sina rötter i flyktingsamhällena. Palestinierna som blev etniskt utrensade i Palestina 1948 hamnade i flyktingläger i grannländer som Jordanien, Libanon, Syrien och Egypten. Vid den tiden pågick en revolutionär mobilisering i utvecklingsvärlden. Antikoloniala rörelser dök upp runt om i Afrika, Mellanöstern och Asien. Fatah var en nationell motståndsrörelse som verkade för det historiska Palestinas fullständiga befrielse genom väpnat motstånd. Målet var att upphäva den sionistiska koloniseringen av Palestina och kunna återvända till hemlandet.  

Men efter interna diskussioner inom PLO utfärdade de 1988 en självständighetsförklaring för Palestina, vilket innebar en historisk eftergift från palestinsk sida. Därigenom gick man med på att palestinierna förlorade 78 procent av sitt hemland till Israel och accepterade bildandet av en palestinsk stat på 22 procent av marken. PLO lägger på sätt och vis ned sina vapen och accepterar att diplomati är vägen framåt. Hamas trädde fram som en rörelse som motsatte sig det och menade att det krävs väpnat motstånd, snarare än diplomati, för att uppnå fullständig befrielse, med tillägget att man verkar utifrån en islamistisk ideologi, inte en sekulär.

Daniel Denvir: Vad hade Hamas för teorier kring hur deras strategi skulle leda till befrielse och varför hade PLO misslyckats enligt dem?

Tareq Baconi: PLO:s beslut och historiska eftergift 1988 hamnade fem år senare i Osloavtalet. Hamas såg det som ett nederlag som underminerade det palestinska befrielseprojektet. Jag tror att Hamas lärde sig av PLO:s agerande att man inte når befrielse för Palestina genom att avstå väpnat motstånd och acceptera en delning av landet. Tvärtom skulle det leda till vidare nederlag och underkastelse. Under 1990-talet tvingades Hamas och palestinierna inse att trots att man accepterat denna enorma eftergift, att släppa 78 procent av sin mark, pressade det internationella samfundet Israel att inte göra några eftergifter alls. Ytterligare en lärdom Hamas drog från PLO var att man inte kan gå in i någon form av förhandlingar från en svag position. På senare år har vi sett att man tagit till sig det, då man övervägt att faktiskt förhandla med Israel men sagt att man inte kommer att lägga ner vapnen förrän förhandlingarna är avslutade.  

I Osloavtalet finns inget löfte om en palestinsk stat, om palestinskt självbestämmande, om flyktingars rätt att återvända eller om att Israel ska avsluta sitt bosättningsprojekt. Det var ett stort nederlag. Nu förstår vi, och många palestinier förstod det redan då, att Osloavtalet var PLO:s ultimata kapitulation. Edward Said har som bekant kallat det Palestinas Versailles. Det var i det ögonblicket palestinierna besegrades.  

I enlighet med Osloavtalet bildades en administrativ organisation, Palestinska myndigheten. Den palestinska myndigheten var i teorin tänkt att vara embryot till en framtida palestinsk stat, men i verkligheten var den i stort sett en bantustan [självstyrande områden för svarta invånare under den sydafrikanska apartheidregimen]. Myndighetens uppdrag var att administrera civilbefolkningen, men verkade under Israels övergripande ockupation och apartheid. Den blev därför en myndighet som i stort sett skulle stabilisera de ockuperade palestinierna, vilket framför allt innebar att styra den palestinska frihetskampen bort från att representera alla palestinier: palestinska flyktingar, palestinier i diasporan, palestinska medborgare i Israel. Snarare än att verka för palestinierna som ett folk skulle Palestinska myndigheten representera palestinierna under ockupation. Under åren såg vi att PLO – som är det palestinska folkets enda lagliga företrädare och en antikolonial frihetsrörelse som under sin storhetstid krävde Palestinas fullständiga befrielse – inordnades i en myndighet som administrerade en mindre del av palestinierna under israelisk kontroll och arbetade för Israels säkerhet i och med säkerhetssamordningen med Israel.

Daniel Denvir: Den andra intifadan bröt ut år 2000 efter att Ariel Sharon, Likudledaren som snart skulle bli Israels högerextrema premiärminister, gjorde ett väldigt provokativt besök vid al-Aqsamoskén på Tempelberget i Jerusalem. Under den perioden sköt Hamas för första gången sina raketer från Gaza. Hur formade den andra intifadan den bredare palestinska nationella rörelsen och Hamas plats inom den?

Tareq Baconi: Den andra intifadan sprang ur en tid av förtvivlan hos palestinierna. Under ungefär tio år gjorde palestinierna och deras ledare allt i sin makt för att acceptera och erkänna staten Israel, och försöka säkra de ockuperade palestinska territorierna. Samtidigt utökade staten Israel sina bosättningar och befäste sin ockupation ytterligare. Slutdatumet för att upprätta en palestinsk stat kom och gick. Det blev tydligt att alla förhandlingar faktiskt varit helt meningslösa. För Israel och dess beskyddare USA var de bara ett sätt att hantera ockupationen och inte hålla Israel ansvariga för sina kränkningar av internationell rätt. När det blev uppenbart utbröt ett enormt uppror inom den palestinska befolkningen. Detta, som utlöstes av Sharons besök på Tempelberget, blev ögonblicket då palestinierna återigen reste sig. Vi såg civil olydnad och folkuppror i territorierna på sätt som faktiskt liknade den första intifadan väldigt mycket.  

Från den första dagen av palestinskt motstånd svarade Israel med betydande våld. Hundratusentals kulor mot obeväpnade civila som gjorde uppror. Till skillnad från den första intifadan militariserades den andra intifadan väldigt snabbt. Det innebar slutet för tanken, åtminstone för Hamas, att förhandlingar var vägen framåt. Under 1990-talet hade Hamas haft några svåra bakslag, men under de första månaderna av den andra intifadan lyckades man mobilisera väldigt snabbt och ägnade sig åt vad man kallade terrorbalans. Den hade ett väldigt tydligt mål. Man trodde att man genom ett utmattningskrig skulle kunna tvinga Israel att dra sig tillbaka och avsluta sin ockupation. Hamas trodde att om man terroriserade civila israeler tillräckligt mycket skulle de kräva att deras regering skulle dra tillbaka ockupationen.

Daniel Denvir: Du beskriver i din bok hur Hamas attacker inte fungerade avskräckande, vilket man hoppats, utan snarare tvärtom: De israeliska vedergällningarna blev allt mer brutala, med räder mot flyktingläger och alla de attacker som utgjorde Operation Defensive Shield 2002.  

Tareq Baconi: Man lyckades inte avskräcka Israel eller göra något för att kväsa deras återinvasion och ockupation, men man gjorde helt klart israeliska myndigheter osäkra på hur de skulle hantera Palestinafrågan. Under den andra intifadan hände flera saker, bland annat beslutade Sharon att ”dra sig tillbaka” från Gazaremsan. Det är något vi fortfarande ser effekterna av i det krig som pågår i dag. De israeliska myndigheterna började förstå att det faktiskt kostade dem för mycket att behålla bosättningar på Gazaremsan. De behövde omstrukturera sin ockupation för att fokusera specifikt på Västbanken och behålla Gazaremsan som en separat enhet, där de införde sin blockad 2005. För Hamas specifikt så börjar deras tilltro till väpnat motstånd att rämna och de börjar förstå att det kanske finns andra typer av engagemang, politiska eller diplomatiska, för att säkra palestinska rättigheter. Men de vet också att dessa andra vägar inte hade fungerat tidigare – att Israel hade kväst alla former av palestinskt medbestämmande som inte var väpnat motstånd. De visste att PLO hade lagt ner vapnen och gått in i tio års förhandlingar som hade slutat med att den israeliska armén var mer befästa i territorierna än någonsin tidigare. Men Hamas börjar ändå undersöka möjligheter för politiska vägar, utan att lägga ner vapnen.

Daniel Denvir: Du skriver att under den andra intifadan gjorde Hamas det tydligt att de skulle acceptera en vapenvila om Israel avbröt ockupationen, en förflyttning som skulle innebära att respektera 1967 års gränser. Du skriver: ”Denna ståndpunkt speglade PLO:s orubbliga dedikering till väpnad kamp under 60- och 70-talen. Men till skillnad från PLO på den tiden så hade Hamas redan begränsat sina omedelbara militära mål till frigörandet av de ockuperade territorierna snarare än hela det historiska Palestina.”

Du skriver genomgående i boken att Hamas faktiskt flera gånger under åren försäkrat att de skulle acceptera en förhandlad uppgörelse som resulterar i en tvåstatslösning med 1967 års gränser, vilket alltså är en eftergift där man släpper 78 procent av det historiska Palestinas territorium. Innan vi går vidare tycker jag att det är väldigt viktigt att betona att det varit Israel och USA som konsekvent sagt nej. Många israeliska politiska ledare motsätter sig en palestinsk stat av något slag. De förnekar till och med att palestinier existerar som folk.

Tareq Baconi: Kraften i de israeliska attackerna mot palestinierna under den andra intifadan gjorde det tydligt för Hamas vilka begränsningar deras beväpnade motstånd hade. Det blev också väldigt tydligt för rörelsen att en fullständig befrielse inte var möjlig, att den var bortom räckhåll. Under de fem år som den andra intifadan varade, var Hamas väldigt aktiva i att föreslå politiska interventioner för att försöka begränsa antalet civila dödsoffer och foga sig efter det internationella samfundets förväntningar om att begränsa Palestina till de ockuperade palestinska territorierna. De erbjöd israeliska myndigheter vapenvila och sade att de skulle dra tillbaka alla sina soldater om Israel drog tillbaka ockupationen. Till och med i sitt väpnade motstånd begränsade de sig till bosättningarna i de ockuperade territorierna. De attackerade inte civila judiska israeler inom 1948 års gränser, utan illegala bosättare på Västbanken eller Gazaremsan. Därigenom talade rörelsen implicit, och ibland explicit, om skapandet av en palestinsk stat enligt 1967 års gränser, vilket till synes är kravet från israeliska myndigheter och det internationella samfundet om det skulle bli en tvåstatslösning. Men snarare än att arbeta med Hamas politiskt, snarare än att försöka begränsa antalet civila dödsoffer på marken, fortsatte man att försöka demonisera Hamas som en irrationell part som inte lägger fram några genomförbara lösningar och underbyggde narrativet att det enda sättet att hantera Hamas eller palestinier är militärt. Så hade det låtit historiskt och så skulle det fortsätta att låta. I dag pratar israeliska tjänstepersoner om att decimera Hamas, trots att Hamas faktiskt fortfarande lägger fram politiska krav som är giltiga enligt internationell rätt.

Daniel Denvir: Att Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 innebar uppenbarligen inte slutet på ockupationen, utan början på ockupationen som en blockad.

Tareq Baconi: Hamas ser det vid den här tiden som en seger att de tvingade Israel att flytta sina bosättare, men de inbillar sig absolut inte att ockupationen har upphört. På sätt och vis är det som hände den 7 oktober 2023 resultatet av att Hamas ändå kunde hantera den där landremsan som ”befriat” territorium. Blockaden innebar uppenbarligen att palestinierna där fortfarande var ockuperade, men på Gazaremsan hade Hamas relativt självstyre på ett sätt som palestinierna på Västbanken inte har, då den israeliska armén invaderar Västbanken dag ut och dag in. De utför räder, terroriserar civila, raserar all form av organisering. Detta hände inte på Gazaremsan. Därmed var Gazaremsan ett område där Hamas kunde fokusera på att utveckla sin infrastruktur och sina politiska, sociala och militära projekt på ett sätt som möjliggjorde för dem att genomföra sin attack i oktober 2023.

Daniel Denvir: 2005 ställde Hamas upp i ett val för första gången någonsin och konkurrerade om makten i Palestinska myndigheten. Först i kommunala val, sedan i parlamentsvalet som de vann 2006. Du skriver att Hamas ville reformera PLO snarare än att styra Palestinska myndigheten, som man med rätta såg som ett verktyg för att administrera ockupationen. Vad ville Hamas åstadkomma med att reformera PLO?

Tareq Baconi: Det palestinska folket påtvingades valen 2005 och 2006. Vi måste förstå det här inom kontexten av kriget mot terrorismen. Den amerikanska Bushadministrationen försökte skapa ett ”demokratiskt” palestinskt ledarskap genom att driva igenom valen efter att flera av de högsta palestinska ledarna avrättats eller dött. Då kom Hamas och sade att Palestinska myndigheten är ogiltig, att Osloavtalet misslyckats, att man inte kan tänka på palestinska myndigheter utifrån Osloavtalets ramar. Man påpekade att valen hölls efter den andra intifadan, medan palestinierna försökte återuppbygga sina politiska projekt efter det förkrossande våld som använts mot dem, efter omstruktureringen av ockupationen och efter många palestinska ledares död, däribland Yassir Arafat och shejk Ahmed Yassin. Man sade att det var en tid för pånyttfödelse och att man behövde rekonstruera det palestinska projektet. Hamas trodde, riktigt eller felaktigt, att de skulle kunna ta sig in i Palestinska myndigheten och utnyttja det fotfästet för att revolutionera det palestinska politiska etablissemanget. Hamas ställde upp i valet och vann, vilket genast utlöste en kedja av händelser. Det här var en rörelse som valts demokratiskt i val som drivits igenom av EU och USA; demokratiska val som bedömts vara rättvisa av internationella observatörer, däribland Jimmy Carter och ett antal EU-tjänstepersoner. Hamas vann demokratiskt. Det var det här palestinsk demokrati frambringade, det var de här de ockuperade palestinierna av olika skäl röstade fram 2006. Det internationella samfundet svarade med försök att få till ett regimskifte. De började förbereda en kupp för att underminera det valda partiet och återinsätta Fatah, det parti som förde förhandlingar under Israels apartheid. Dessa förberedelser bestod av ekonomiskt, militärt och diplomatiskt stöd till Fatah. Under ungefär ett år försökte Hamas återhämta sig efter kuppförsöket och skapa en enad palestinsk myndighet, där till och med Fatah ingick i det styrande organet. De försökte skapa en palestinsk myndighet som accepterade internationella krav, erkände en palestinsk stat med 1967 års gränser och erbjöd betydande eftergifter. I stället för att ta fasta på något av detta lade det internationella samfundet fram samma villkor man tidigare framfört till PLO: Ni måste avstå från väpnat motstånd, erkänna Israel och acceptera Osloavtalet. Samma villkor uppfylldes dock inte av Israel själva, som fortfarande använde väpnat våld mot civila, som underminerade Osloavtalet och fortsatte att utöka sina bosättningar. Det var ett försök att marginalisera Hamas och det fungerade. Det drev fram en inbördeskonflikt mellan Hamas och Fatah och resulterade i en situation där Hamas sedan tog över Gazaremsan och Fatah blev styrande på Västbanken. Det var här den institutionella och politiska uppdelningen inom de palestinska territorierna började få fäste.  

Hamas gick till val med ett väldigt sammanhängande och listigt politiskt program som fokuserade på att städa upp Palestinska myndigheten. Det förespråkade reformer, slog mot korruptionen och fokuserade på palestiniers behov under ockupationen. Därmed hade det stark anknytning till palestinierna som lever på Västbanken och Gazaremsan. Men palestinierna stödjer också Hamas motstånd. De kan ha ideologiska skiljaktigheter – alla palestinier är självklart inte islamister – och de kan ha olika uppfattningar om taktik, då inte alla palestinier stödjer attacker mot civila. Men palestinierna uppskattar att ha en motståndsrörelse som bemöter Israel med våld, för det ses som ett slags försvar mot aggressivt kolonialt våld.

Hamas har under de här 16 åren byggt en infrastruktur och ett styre inom Gaza som gör det möjligt för befolkningen att uthärda belägringen och blockaden. Det palestinska motståndet har faktiskt också blivit allt mer effektivt. Det är dock viktigt att påpeka att det inte är effektivt på så vis att det faktiskt utgör ett hot mot Israel, utan effektivt i den bemärkelsen att det tvingar Israel att göra vissa eftergifter och kan verka avskräckande på den israeliska militären. På Gazaremsan har Hamas trätt fram som en styrande enhet under blockaden och vi ser att det jag i boken kallar ett våldets balans börjar ta form. Det betyder att de här två enheterna, Hamas och Israel, har olika förväntningar. Israel säger att man vill ha lugn för sina civila, vilket i stort sett innebär att israeler omkring Gazaremsan och på andra håll ska leva i relativt lugn. Hamas, å andra sidan, befinner sig under en våldsam blockad som är ett slags kollektiv bestraffning mot 2,3 miljoner palestinier.

Med några månaders mellanrum uppstår situationer där Hamas avfyrar raketer mot Israel när restriktionerna under blockaden blivit för kvävande och i princip framtvingar en upptrappning. Till slut förhandlar man fram en vapenvila och Israel tvingas lätta på restriktionerna. Det är detta våldets balans jag pratar om. Problemet med denna utväxling är att i samma sekund som den internationella blicken vänds bort uppfylls inte kraven för vapenvilan och israeliska restriktioner återinförs på Gazaremsan, som under upptrappningen haft hundratals om inte tusentals civila dödsoffer och fått sin infrastruktur förstörd. Sedan lämnas Gaza utan förmåga att återuppbygga sig eller åtnjuta lättade restriktioner.  

Jag borde också nämna att för Israel är Hamas den perfekta ursäkten för blockaden. I det internationella samfundets ögon infördes blockaden för att skydda israeler; den är en säkerhetsåtgärd mot Hamas uppgång. Vad som saknas i den här ekvationen är verkligheten att det faktiskt inte är Hamas som är problemet, utan det faktum att det finns två miljoner palestinier i Gaza, varav omkring 80 procent vill återvända till områden som idag är Israel. För att lösa detta demografiska problem och bevara Israel som en judisk stat har Israel sedan 1948 experimenterat med olika sätt att söndra eller lugna Gazaremsan. Hamas uppgång och övertagande av Gazaremsan är den perfekta ursäkten för varför blockaden behövs. Så vi går in i en situation där israeliska tjänstemän inte bara tolererar utan faktiskt möjliggör för Hamas att bli kvar som styrande enhet på Gazaremsan.

Daniel Denvir: Du skriver att Hamas 2014 aktivt försökte slippa undan sitt uppdrag att styra Gaza. Varför ville de inte göra det längre? Och varför var Israel så fast beslutna att se till att det inte blev så?

Tareq Baconi: Vid den tiden ville inte Israel att det skulle hända av den enkla anledningen att man ville ha en styrande enhet som kunde stabilisera Gazaremsan och ta över ansvaret för två miljoner ockuperade palestinier. Man trodde starkt på att man lyckats tygla Hamas tillräckligt. Man kom fram till att några raketer med några månaders mellanrum var värt priset att ha kvar blockaden av Gaza och stabilisera området. Det var ganska enkelt att administrera och stå ut med.

Daniel Denvir: I din bok beskriver du Hamas politiska stil som mjuk auktoritarism.

Tareq Baconi: De har slagit ner på yttrandefriheten och friheten att organisera sig på Gazaremsan, och man har slagit till mot demonstranter vid olika tidpunkter under de senaste 16 åren. Det är viktigt att kritisera Hamas för bristerna i deras styre, och samtidigt sätta det i kontexten att det finns särskilda svårigheter i att existera under ockupation och särskilt under blockad. En sak som är värd att nämna är att språket är mer dömande när man säger att Hamas är antidemokratiska eller auktoritära än när man säger samma sak på Västbanken. Jag själv kan inte se att Hamas skulle vara mer auktoritära än Palestinska myndigheten på Västbanken, som är lika antidemokratisk och i samma utsträckning slagit ner på organisering, yttrandefrihet och politisk mångfald. Trots det låter det internationella samfundet dem slippa undan, för de är bundna till säkerhetssamordningen med Israel. I stället fokuserar man på Hamas och påstår att rörelsen inte går att arbeta med.

Daniel Denvir: Om vi går till den 7 oktober. Vad var kontexten för Hamas stridsoperation och varför har den känts som ett sådant brott mot status quo?

Tareq Baconi: Kontexten är att Israels apartheid blivit mer brutal och mer accepterad internationellt och regionalt. Den har blivit brutalare med fler restriktioner på Gazaremsan, fler bosättarattacker mot palestinier på Västbanken, fler rubbningar av status quo i Jerusalem. Detta sker i Israel, vars sittande regering är den mest explicita högerextrema och fascistiska de någonsin haft, och som driver fram tankar om kolonisering och etnisk rensning. Samtidigt ställer Bidenadministrationen in sig hos Israel med ett program för viseringsundantag i USA, och trycker på för ett normaliseringsavtal med Saudiarabien. Det är ett väldigt upprörande mönster av händelser där palestinier allt oftare utsätts för israeliskt kolonialt våld, medan Israel oftare välkomnas politiskt och diplomatiskt. Det är i den här kontexten Hamas valde att kullkasta föreställningen att de tyglats. Det som hände den 7 oktober var inte något som planerats på några veckor, det hade uppenbarligen planerats länge.

Daniel Denvir: Mot bakgrund av Israels våldsamma ockupation av Palestina såg man vapen som det enda sättet att göra motstånd. Årtionden av misslyckad diplomati har inte ändrat den uppfattningen. Den här taktiken har inte bara misslyckats strategiskt, den har också hotat att urholka samhällsstrukturen i ockuperade palestinska samhällen. Men som du säger har även ickevåld misslyckats med att få några eftergifter från Israel. Gränsprotesterna vid Gazas apartheidstängsel 2018 och 2019 var fredliga massprotester som Israel besvarade med att döda över 200 och skada tusentals. Den klassiska strategin för fredligt motstånd – bojkott, divestering och sanktioner (BDS) – har nedsvärtats och kvävts. Hur är det möjligt att föra en meningsfull strategisk debatt i en kontext där Israel och USA gör allt i sin makt för att säkerställa att varenda strategi kommer att misslyckas?

Tareq Baconi: Det är där vi är nu. För det israeliska politiska etablissemanget och de amerikanska regeringarna är en bra palestinier en död palestinier, eller en tyst. Alla former av folkligt motstånd möts, som du säger, med våld. Bojkotter och ekonomiskt motstånd stämplas som antisemitiskt eller terroristiskt. Att vända sig till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) eller Internationella domstolen (ICJ) stämplas som rättslig terrorism av israeliska politiker. Till och med att skriva, utöva kultur eller påverkansarbete på universitetscampus är en form av ”intellektuell terrorism”. Det vi ser är verkligen ett försök att få palestinierna att försvinna. Israel är en kolonialstat med bosättare och i sådana måste ursprungsbefolkningen försvinna, annars kommer de att fortsätta påminna om den orättvisa som ligger till grund för statens bildande. För palestinier har detta inneburit att väpnat motstånd blivit ett sätt att väcka det internationella samfundet. Om vi ser till den 7 oktober så är skälet till att Palestina nu är på agendan att israeliska judar dödades. Fram till den 7 oktober 2023 har det här varit det dödligaste året för palestinierna. Fler än 50 barn hade mördats av israeliska styrkor innan 7 oktober. Men det fanns inte på den globala agendan. Det enda som förde upp det på den globala agendan var väpnat motstånd. Nu kanske folk säger att ja, det förde upp det på den globala agendan, men det blev också startskottet för etnisk rensning och folkmord av palestinier. Det stämmer att palestinierna fortfarande betalar det högsta priset för det, men alternativet hade, enligt Hamas, varit en långsam död. De fortsatte att kvävas på Gazaremsan och civila dödades dag ut och dag in, utan att någon sade något.  

Daniel Denvir: Hur har debatterna om Palestinas befrielse sett ut under denna långa historia om Palestinas nationella rörelse som du berättar om i din bok? Och vart kan de vara på väg härnäst, i denna dystra tid?

Tareq Baconi: Jag tror att mer står på spel just nu än det någonsin tidigare gjort. Vi lever i det tjugoförsta århundradet. Palestina är en av två kvarvarande nybyggarkolonier/apartheidstater. Utmaningarna som palestinierna står inför är väldigt specifika för Palestina, men de har också universella implikationer kring rasifierat förtryck, makt och övervälde. Vi ser redan detta. Vi ser att det som hände den 7 oktober nu tar fart regionalt och globalt, så Palestina befinner sig på sätt och vis i centrum för vad det innebär för oss att tänka på dekolonisering, vad det innebär att faktiskt träda in i en postkolonial värld. Vi måste reda ut vad dekolonisering av Palestina innebär. Naturligtvis finns även israeliska judiska civila dödsoffer och en tragedi och en massaker, vilket omvärlden behöver prata om och ta ansvar för. Men det här ögonblicket av uppror bär känslan av hur dekolonisering kan se ut. Vi måste försöka hålla kvar det ögonblicket men göra det på ett etiskt sätt, för i slutändan kan en fungerande dekolonisering inte bygga på blodsutgjutelse och dödandet av civila. Det måste vara en process som fokuserar på att avveckla en förtryckande struktur.

Översättning: Jenny Cleveson