Israelisk vänster i andnöd

Sally Abed, palestinsk medborgare i Israel och en av ledarna i den arabisk-judiska gräsrotsrörelsen Standing Together: Jag känner mig nästan paralyserad. Jag tror att det är som en överlevnadsmekanism. Jag känner mig helt frånkopplad och bara arbetar: jag pratar med aktivister, pratar med folk, utför mina arbetsuppgifter och jobbar 18-timmarsdagar.Självklart är jag rädd och känner en djup sorg. Jag brukar alltid säga att vi som lever inom det palestinska samhället här i Israel i dag är den tredje generationen sedan Nakba [då omkring 750 000 palestinier fördrevs 1948] och vi är väldigt politiska och accepterar inte nuvarande omständigheter, utan kräver ett erkännande av vår berättelse och vår historia.Jag känner förmodligen på exakt samma sätt som min mormor gjorde för 75 år sedan. Det känns som att vi tystas ner fullständigt och jag är väldigt rädd för att vi inte ska kunna ta oss ur det och fortsätta vår gemensamma kamp här som palestinier.

Yair Wallach, forskar om den sociala och kulturella historien av det moderna Palestina/Israel vid SOAS-universitetet i London: Jag känner så många människor som brutit ihop till följd av det som händer. Det är verkligen förkrossande. Jag har nästan lyckats undvika att se några bilder eller filmer från den 7 oktober, men även från Gaza. Jag klarar bara inte av bilderna. Orden och skildringarna är tillräckligt tunga. Men jag sitter ju i London och pratar, så det är såklart väldigt annorlunda. Det är oftast när jag pratar med eller träffar palestinska vänner som jag bryter ihop. Precis som många andra har jag väldigt länge varnat för att något sådant här ska hända, trots det är det väldigt svårt att se det hända och att känna sig så hjälplös.

Arielle Angel: Vad menar vi när vi säger den israeliska vänstern? Vad kan den göra och hur kan vi stödja den?

Sally Abed: Tyvärr ser vi nu vad jag tror kan kallas en liberal mitten som är helt samstämmig. Det är inte förvånande. De här formationerna uppstår alltid automatiskt vid upptrappningar. Och jag tror att det är en underdrift att säga att grymheterna vi såg den 7 oktober saknar motstycke. Så det är inte förvånande att de alla nu är samstämmiga. Vi ser det tyvärr även inom allmänheten. Jag har såklart främst kontakt med personer som är öppet emot ockupationen och för jämlikhet. De har kämpat på i många år, men har också blivit färre eftersom fredsfrågor nästan helt försvunnit från det offentliga samtalet. Med det sagt, så ser vi att det gemensamma civilsamhället – som inte nödvändigtvis är politiskt, som inte pratar om fred eller ockupationen – jobbar intensivt med att upprätthålla solidaritet och ett gemensamt samhälle inom Israel, inom blandade städer och områden med både judar och araber. Så om du ber mig att definiera den israeliska vänstern skulle jag säga att den är båda dessa: det gemensamma civilsamhället och sedan lägret som är för fred och emot ockupationen.

Michael Sfard: Jag skulle definiera den israeliska vänstern som en rörelse av enskilda och grupper som högst upp på sin agenda har att alla invånare mellan Jordanfloden och Medelhavet ska garanteras sina grundläggande rättigheter, oavsett vilken modell som åstadkommer detta. Jag måste säga att vi nu befinner oss i stormens öga. Dessa ändlösa israeliska tv-program där alla kräver utplåning av Gaza och där den som är grymmast eller mest likgiltig inför miljontals palestiniers död får mest tv-tid – det är svårt att bedöma vad den politiska backlashen i Israel blir efter det här. Folk har jämfört det som händer nu, den här kollapsen och misslyckandet, med Jom kippur-kriget. Jag vill påminna om att Jom kippur-kriget omvandlade Israel från en enpartistat till ett flerpartisystem. Jag förväntar mig en minst lika stor omdaning nu. Vilken riktning den kommer att ta har jag ingen aning om, men en sak är klar: det israeliska samhället kommer inte att vara detsamma efter det här.

Arielle Angel: Jag tror att man lugnt kan säga att åtminstone den offentliga responsen på attacken den 7 oktober till en början var väldigt, väldigt annorlunda inom den israeliska vänstern och vänstern generellt. Hur var det var att se vänsterns svar på attacken mot Israel?

Yair Wallach: Om vi går tillbaka i tiden, till morgonen den 7 oktober så kunde vi då se folk som i stort sett firade angreppen som ett ögonblick av frigörelse. Några av de där första bilderna när de rev ner stängslen – jag kan förstå var det kommer ifrån att man vill fira det. Men det borde inte ha tagit lång tid att förstå att det här var våld och fasa på en nivå som vi inte sett mot civila judiska israeler på länge. Jag tyckte att det var vårdslöst med tanke på hur den israeliska regeringen är och dess förkrossande militära överlägsenhet. Även om man inte bryr sig ett dugg om israeliska judar, eller någon annan på den sidan stängslet, ska man vara medveten om att sådant här banar vägen för fruktansvärda saker.  

Utöver det tror jag att det är en fråga om vad det innebär för framtiden. För min del visade det hur svag och bräcklig kampen mot apartheid är bland många grupper som använder begreppet apartheid. Det är tydligt att de inte bara stödde raserandet av en regim. De accepterade det faktum att om det inbegriper massmord på israeler så får det vara så. Och om så är fallet kan man inte föra en kamp mot apartheid. Man kommer inte att kunna övertyga den israeliska allmänheten att avstå någon nivå av herravälde, vilket är villkoret. Såvida man inte besegrar Israel fullständigt måste man övertyga israeler att ta en risk och avstå från sin makt. Om budskapet är att det är antingen ni eller vi kommer de såklart inte att göra det.  

En annan vanligare reaktion jag såg var att bara ignorera det som hände. Uttalanden som med rätta fördömer det som händer i Gaza och kräver vapenvila, men utan ett enda ord om den 7 oktober. Den 7 oktober slutade inte den 7 oktober. Fortfarande hålls omkring 220 personer gisslan i Gaza. Det finns interna flyktingar i Israel till följd av det som hände.

Arielle Angel: Yair, jag vill utmana dig på några punkter, för jag tror att det finns ett antagande att alla som till exempel delade sådana här memes, bilder av när stängslen rivs, genast förstod vad som hände. Och jag tror att andra som delade sådana bilder ser det här som en annan slags modell för motstånd som exempelvis skulle kunna leda till en algerisk lösning där kolonisatörerna i viss mån återvänder till moderlandet. De senaste veckorna har jag ofta fått förklara hur den här sortens angrepp är förenliga med en annan slags modell än den som jag tror att många av oss eftersträvar.

Sally Abed: Jag tror att folk måste förstå att vårt uppdrag på marken i Israel är att skapa ett offentligt samtal som faktiskt övertygar dem som för närvarande inte ser några problem med att jämna Gaza med marken, att döda tusentals och tvångsförflytta hundratusentals. Det är vad vi försöker förändra och det är så långt borta från den teoretiserade erfarenheten av dekolonisering. Det här är även min erfarenhet som palestinier här. Jag har gått på begravningar de senaste veckorna. Mina väldigt nära vänner har förlorat väldigt kära familjemedlemmar. Det är så våra liv ser ut. Och jag anser att vänstern här inte gjort några verkliga försök på flera år att bygga en allmän politisk vilja inom det israeliska samhället för att stoppa ockupationen. Den israeliska vänsterns reaktion på det som händer nu har nästan varit som en utomståendes. Det är väldigt förvirrande att återigen vara del av detta kollektiv som lider, men samtidigt inte släppa tanken om den palestinska partnern inom Israel. Det är på många sätt en omöjlig position att befinna sig i. Jag är också oerhört orolig över det Michael sa: I vilken riktning kommer detta att föra oss som vänster? För det skulle kunna vara vänsterns död, eller hur?

Arielle Angel: Hur tror ni att den israeliska vänstern ställer sig till att förlora den palestinska vänstern inom Israel? Och hur tror du att den ställer sig till att släppa det bredare samtalet?

Sally Abed: Jag tror att de riskerar att förlora palestinierna om de inte pratar med palestinierna. Om de bara förser oss med den rättsliga hjälp och det stöd vi behöver för den politiska förföljelse och otrygghet vi just nu upplever, utan att faktiskt ge oss utrymme att vara en politisk partner i det som händer just nu, som del av det israeliska samhället, som palestinier, vilket är extremt svårt att göra. De behöver inse: de är palestinier som också lider, men
samtidigt en del av det israeliska samhället och de delar vår sorg.

Michael Sfard: Du nämnde de minst sagt problematiska reaktionerna inom vissa delar av den internationella så kallade vänstern, jag är inte säker på att det är en vänster. Och Sally pratade om krisen inom den judiska vänstern och vissa delar av den som har svårt att uttrycka solidaritet med palestinier just nu. Jag tror att de här två har något gemensamt, för kärnfrågan är om vi för samma kamp. Jag såg några av reaktionerna efter den 7 oktober och det är inte bara memes. Det är inte bara snabba inlägg som lades upp innan någon visste vad som hände. Det är uttalanden som gjorts efter att det var tydligt, i vilka man helt förbisåg vad som hänt i israeliska samhällen vid gränsen till Gaza; mördandet, kidnappningarna av barn, kvinnor och äldre. De brott mot mänskligheten som begicks där förbisågs eller, om de nämndes, diskuterades på ett sätt som förminskade dem totalt. Plötsligt förstår jag att det förmodligen finns personer inom det läger som kämpar för palestinsk självständighet, vilket jag själv anser mig tillhöra, som ser ädla uppfattningar som livets, frihetens och jämlikhetens okränkbarhet som verktyg för att uppnå palestinskt oberoende. För mig är det precis tvärtom. Palestinas oberoende och frihet är ett verktyg för att skapa en verklighet där alla människor mellan Jordanfloden och Medelhavet garanteras sina rättigheter och kan navigera sina liv fritt. Om vi inte för samma kamp så tillhör vi inte samma läger. Detsamma gäller dem som anser sig tillhöra den judisk-israeliska fredsrörelsen och plötsligt inte kan förmå sig att säga: ”Nej, ni kan inte föra ert krig genom att döda tusentals oskyldiga människor, genom att rikta in er på civila och civila objekt.” Om man inte kan säga det, vilken kamp för man då? Det är krig nu, men när det tar slut kommer vi att ha en hel del att reda ut inom vårt läger – moraliskt, ideologiskt och politiskt.

Yair Wallach: En del av detta är ett symtom. Det större problemet är kollapsen av det politiska partiet Fatah, vilket lämnat ett enormt tomrum. Det finns ingen som kan visa vägen. Att ha en solidaritetsrörelse för ett folk som inte har en duglig frihetsrörelse leder till den här sortens djupt bristfälliga och ibland barnsliga reaktioner som vi sett. Faktum är att i detta tomrum verkar Hamas vara den främsta aktören, som tagit saken i sina egna händer. Därför är det inte förvånande att till och med folk från vänstern hakar på. Det större problemet är att det saknas en motor för förändring, och det är så klart ett enormt problem som till stor del hänger ihop med israelisk politik under de senaste 30 åren.

Arielle Angel: Jag tror att ganska många palestinier ser de här händelserna som motstånd eller som ett slags steg på vägen mot dekolonisering. Och vi skulle inte säga att deras rätt till frihet ska vara avhängig vad de tycker ska hända. Deras rätt till frihet är deras rätt till frihet, punkt slut. Så vad gör vi med det faktum att dessa idéer verkar vara populära i delar av den palestinska nationella rörelsen? Och vad gör vi med det faktum att det finns folk inom vänstern som kommer att uttrycka sin solidaritet på sätt som bekräftar de här ståndpunkterna?

Sally Abed: Jag har aldrig någonsin känt att jag haft så lite utrymme att uttrycka mig. Jag har aldrig känt att mina åsikter varit så kvävda. Å ena sidan är jag väldigt försiktig med vad jag säger, för vi ser sådant som massarresteringar och jag är på allvar rädd för att de ska komma och arrestera mig. Å andra sidan, varför säger jag allt det jag säger som aktivist? Vill jag säga det som är det mest rättfärdiga? Eller det som kommer att ha störst genomslagskraft och övertyga så många människor som möjligt utanför min krets av redan övertygade? Just nu känner jag att det inte finns något jag kan säga till palestinier utomlands. Jag tycker verkligen att det är svårt, för jag ägnar all min tid åt att försöka övertyga människor som jag lever med här, som inte ens ser mig som palestinier. De vill inte se mig som palestinier. Samtidigt, i andra änden av spektrat, finns palestinier utomlands som har överseende med det som hände den 7 oktober, som rättfärdigar det som ett legitimt sätt att dekolonisera och göra motstånd. Jag känner att de är till och med ännu längre ifrån mig. Och det är det mest hjärtskärande. Det är det mest hjärtskärande.

Arielle Angel: Vi måste också tänka på koalitioner. Det är många som kallar det som händer i Gaza för ett folkmord och vi behöver en bred koalition. Vi behöver alla de 300 000 personer som är ute på gatorna i London, vi kan inte lackmustesta dem huruvida de säger rätt saker i ögonblicket. Så jag undrar hur ni tycker att vi ska gå vidare, hur vi ska bekämpa detta som en global vänster eller bara som en mänsklig gemenskap.

Yair Wallach: Jag gick inte med i den stora demonstrationen i London. Jag var med vid fredsnätverket Women in Blacks vaka, som väldigt avsiktligt inte var en del av den, och hade ett mycket mer grundläggande humanistiskt vänsterbudskap att krigsbrott inte rättfärdigar andra krigsbrott. Över lag kan jag inte vistas någonstans där min familjs och mina vänners rätt att leva inte är självklar. Ingen ska behöva vara i den positionen. Jag kan inte se någon verklig organisering eller allianser, något gemensamt agerande, utan en väldigt grundläggande utfästelse om ett ömsesidigt erkännande av det mänskliga livets okränkbarhet. Utan det kan jag inte samarbeta med människor och jag förväntar mig inte att de skulle kunna samarbeta med mig om jag var okej med bombningarna.

Michael Sfard: Får jag bara tillägga att vi inte har lyxen att pausa och sätta oss in i allt och reda ut allt. Vi måste komma ihåg att icke-vänsterns föreställningar krossades fullständigt den 7 oktober. Det som hänt är en fullkomlig katastrof som ingen skulle inbjuda till, självklart inte. Samtidigt skapas sprickor av sådana här händelser av historisk magnitud. Och vi som rörelse, som ständigt försöker hitta sätt att åstadkomma förändringar som för oss närmare vår vision för den här regionen, måste väldigt snabbt omorganisera oss och arbeta ännu hårdare för de värden vi tror på.

Yair Wallach: Om jag bara får tillägga något så finns det många att samarbeta med. Personer från Gaza som bor utomlands, vars familjemedlemmar dödats, som varit fullständigt moraliskt konsekventa när de pratar om civila eller mot antisemitism. Det är det som ger mig hopp.

Arielle Angel: Jag vill prata om vad som händer nu på marken. Jag vet att två aktivister inom rörelsen Omdim B’Yachad (Stå tillsammans) häktats för att ha satt upp plakat där det stod att judar och araber kommer att ta sig igenom detta tillsammans. Jag vet att det sker frihetsberövanden, som verkar godtyckliga.

Sally Abed: Just nu tvångsförflyttas hela byar på Västbanken och bosättarna firar. Vi ser vad som händer i Gaza. Och ärligt talat, bara tanken på de israeliska fångarna där, som regeringen inte har någon som helst avsikt att rädda, och de tiotusentals unga israeliska soldater som bara väntar på att åka in, och deras mammor. Vi har kontakt med dem, vi har en telefonjour som erbjuder rättsligt och känslomässigt stöd. Alla mänskliga uttryck, särskilt från palestinier, kriminaliseras. Vi ser hundratals studenter kastas ut från universiteten och chefer för sjukhusavdelningar får sparken. Jag har pratat om det här tidigare, om den här djupa underkastelsen. Min mamma sade något väldigt sorgligt som fick mig att gråta. Hon är socialarbetare vid Bituach Leumi [den israeliska försäkringskassan] så hon möter många av de familjer som drabbades den 7 oktober. Hon sade till mig att Mästaren lider, så håll käften. Och min mamma är en stark, tuff kvinna. Hon har åsikter, är politisk och driftig. Jag har aldrig upplevt sådan underkastelse från henne. Jag ser det överallt omkring mig nu och det är väldigt farligt.

Michael Sfard: Det måste sägas att den israeliska regeringen under det senaste årtiondet har hetsat och avlegitimiserat fredsaktivister och människorättsaktivister. Så det här kriget började i ett väldigt dåligt läge och nu är vi verkligen på väg mot den värsta sortens fördrivande och nedtystande. Och det är här det internationella samfundet och judiska samfund runt om i världen kommer in, för diplomater och journalister och judiska samfund kan dämpa den processen genom att säga ifrån och ge oss ett slags nätverk som skyddar oss från att bli måltavlor.

Arielle Angel: Hur kan det globala samfundet stödja den israeliska vänstern i det här läget, när den kuvas på det här viset internt?

Yair Wallach: Man kan stödja Omdim B’Yachad, som är en av ljusglimtarna i allt detta mörker. Eller organisationer som B’Tselem, Breaking the Silence och Combatants for Peace.

Sally Abed: Även organisationerna som erbjuder rättsligt stöd, som Agudah. Eller Adalah, som är mer inriktad på palestiniers medborgerliga rättigheter här i Israel. De arbetar dygnet runt just nu och hjälper oss med vår telefonjour.  

Michael Sfard: Och Human Rights Defenders Fund, där jag är rättslig rådgivare.

Yair Wallach: Det är väldigt viktigt att uttrycka empati och visa engagemang och ihållighet. Det har känslomässig och psykologisk, men även politisk, betydelse. Vänsteranhängare i Israel idag måste känna att det finns något slags hopp. Känslan av att vara helt övergivna gör det mycket, mycket svårare att känna det.

Texten är en kortare version (redigering: ETC nyhetsmagasin) av ett avsnitt av Jewish Currents podcast On the Nose.