Att män och kvinnor ska ha lika lön för samma jobb är lag i Island, men ändå är det långt ifrån uppnått. Fortfarande tjänar isländska kvinnor i vissa yrken 21 procent mindre än vad männen gör. Och dessutom, i landet som enligt Världsekonomiskt forums ranking toppat listan över världens mest jämställda länder 14 år i rad, har nästan hälften av alla kvinnor utsatts för sexuellt- eller könsbaserat våld. Med det som utgångspunkt strejkade tiotusentals kvinnor igår genom att inte gå till jobbet, och genom att demonstrera i bland annat Reykjavik. Drífa Snædal, som sitter i kvinnostrejkens verkställande kommitté och är talesperson för Stígamót, en av de 40-tal organisationer som ligger bakom storstrejken, menar att de isländska kvinnorna måste visa att de inte nöjer sig. Att räknas som ett av världens mest jämställda länder räcker inte. Inte när jämställdhet faktiskt är långt ifrån nådd.
– Vi vill slakta myten om att vi har nått jämställdhet, för det har vi inte. Vi har inte uppnått jämställdhet på arbetsmarknaden, inte i hemmen och helt uppenbart inte eftersom så många kvinnor fortfarande utsätts för sexuellt våld, säger Drífa Snædal.
Hon menar att det på sätt och vis är särskilt viktigt att kvinnor i ett land som Island demonstrerar.
– Om vi nu anses vara ett föregångsland, och ett av de mest jämställda, har vi också ett särskilt tungt ansvar. Vi kan inte nöja oss förrän vi är helt jämställda. Inget land bör göra det, säger hon.
Statsministern jobbvägrar
Inför gårdagens strejk, som gick under parollen ”Kallar ni det här jämställdhet?”, hade över 25 000 kvinnor och icke-binära meddelat att de skulle delta. Bland dem fanns allt från arbetare i fiskeindustrin till lärare och sjuksköterskor och även statsministern Katrín Jakobsdóttir.
– Jag kommer inte att arbeta den här dagen, och jag förväntar mig att de andra kvinnorna i regeringen inte heller gör det, sa hon till den isländska morgontidningen Morgunblaðið inför strejken.
Förra gången en liknande heldagsstrejk hölls på Island – 1975 – fick den stort genomslag. Islands före detta president Vigdis Finnbogadottir har tidigare sagt att hon aldrig hade blivit vald, och därmed inte blivit Europas första kvinnliga president, om det inte vore för demonstrationen 1975. Den dagen struntade hela 90 procent av de isländska kvinnorna i att gå till jobbet. Och istället för att vara hemma och ta hand om barn och hem samlades de på gatorna i en jättemanifestation.
– Det som hände den dagen var det första steget för kvinnors frigörelse på Island. Det förlamade landet fullständigt, och öppnade ögonen på många män, sa Vigdis Finnbogadottir i en intervju med BBC 2015.
”Kommer att märkas”
Även om deltagandet inte blir fullt lika stort i årets kvinnostrejk hoppas Drífa Snædal att den kommer få effekt.
– Väldigt mycket har hänt sedan 1975, men inte tillräckligt. Den här strejken kommer att märkas. När kvinnor uteblir från sina arbeten blir det tydligt hur mycket vi behövs. Vi hoppas att jämställdhetsarbetet kommer prioriteras efter det här, säger hon.
För första gången lyfts inte bara kvinnors arbetsvillkor, låga löner och stora ansvar över hemmet, utan också våldet mot kvinnor. Drífa Snædal tror att det är viktigt att visa på kopplingen.
– Det är två sidor av samma mynt. Våld mot kvinnor hänger ihop med att kvinnor har lägre status, och det är även orsaken till att de undervärderas på arbetsmarknaden. Nu vill vi se att man på allvar gör något åt det här.
