OCCT utvecklades och dess efterföljande organisationer blev utgångspunkter för olika högergrupper i Turkiet. Ordföranden av det turkiska parlamentet, Ismail Kahraman från regeringspartiet AKP, som nyligen föreslog att man skulle ta bort artikeln ”Turkiet är ett sekulärt land” ur konstitutionen, var ledare för en ungdomsorganisation nära OCCT och ledde själv dödandet av vänsteraktivister under den ”Blodiga Söndagen” 1969.
Gülen tillbringade 1960- och 70-talen som statsanställd predikant, verksam i moskéer. Han reste genom Anatolien och predikade islam i städer och byar. Han attraherade många och hans anhängarantal växte från år till år.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta var under de år USA stödde islamister i Mellanöstern och Asien för att skapa ett ”grönt bälte” (grönt är islams färg) av islamistiska stater runt Sovjetunionen.
Med stödet från USA började Gülen bygga upp sitt nätverk. Han och hans grupp publicerade bland annat en tidning med namnet ”Infiltration” ett namn som visar hans avsikter gentemot statsapparaten. Så här sa han till församlingsmedlemmarna i sina böner:
”Ni måste finnas i systemets artärer, utan att någon märker er innan ni nått fram till alla maktcentra ... Ni måste vänta tills ni och alla andra förhållanden är mogna. Fram till att vi kan ta världen på våra axlar och bära fram den ... Ni måste vänta till att ni fått all statlig makt i Turkiet. Fram tills dess är varje nytt steg för tidigt – som att öppna ett ägg utan att vänta de 40 dagar det tar för ägget att kläckas.”
På den tiden var det de röda som ansågs vara hotet mot staten, inte de gröna.
Gülens projekt var att skapa en ”gyllene generation”, en generation av islamister. För att organisera detta fokuserade han först på utbildning. Genom att använda statens brist på att organisera boenden, elevhem och studiebidrag erbjöd hans organisation gratis boenden för framgångsrika gymnasie- och högskoleelever. De döptes till Ljusets hus och finansierades med de månatliga bidrag som Gülen börjat få av sina anhängare, bidragen skulle motsvara tio procent av deras lön. Och de betalade villigt för jihad och islam.
Gülen och hans rörelse började också bygga upp de bästa privatskolorna, universitet och kurser – inte bara i Turkiet utan över hela världen för att försöka organisera islamiska massor i cirka 100 länder. I slutet av 90-talet hade den rörelse han byggt upp omkring sig själv finansiella muskler i storleksordningen flera miljarder dollar. Han blev en viktig religiös kraft och träffade andra religiösa ledare som påven Johannes Paulus II.
När islamismen växte och blev ett hot i militärens Turkiet på 1990-talet ställdes Gülen inför rätta, anklagad för att ”syfta till att förstöra staten och föra in sharia-lagar i Turkiet”. Åtalet lades ner men Gülen fann för gott att fly till USA där han med hjälp av CIA-chefer, som George Fidas och Graham Fulle, samt USA:s ex-ambassadör i Turkiet, Morton Abramowitz, och en rad akademiker och religiösa ledare i USA fick arbets- och uppehållstillstånd.
Under 2000-talet ändrade Gülen sin profil i USA till att bli en moderat muslim. Trots att han fortsatte att angripa kommunister, socialister, ateister och HBTQ-människor i sina turkiska publikationer så drev han samtidigt en PR-kampanj för att framstå som en ekumenisk medlare och visade upp en moderat islam. Och samtidigt som Erdogans parti AKP kom till makten 2002 inleddes Gülenrörelsens gyllene tid.
AKP, som också var en islamistisk rörelse med avsikt ta över statsapparaten, saknade en utbildad kader som kunde fylla de viktigaste funktionerna. Därför inledde Gülen och AKP en allians som höll till 2011. De rensade staten från all typ av opposition och besatte nyckelposterna med sina egna medlemmar. När det inte fanns några andra grupper att rensa ut inledde Gülen och AKP strider med varandra för att öka sin egen makt. Under detta krig lyckades AKP bli av med de flesta Gülentrogna och tog över deras ekonomiska tillgångar – något som fortsatt efter kuppförsöket. Trots att Gülen förlorade kriget mot AKP i Turkiet har han fortfarande en stor internationell organisation under sin kontroll.
Vänsterkrafter i Turkiet har i decennier varnat det internationella samfundet för farorna som Erdogan och Gülen fört in i Turkiet, men detta har inte uppmärksammats av medierna förrän efter kuppförsöket och dess konsekvenser. Världen har inte förstått vad Erdogan står för förrän efter Gezi-upproret 2013 och inte heller vem Gülen är före kuppförsöket förra månaden.
Nu måste vi vänta så vi kan se vad USA kommer göra med Turkiets utlämningsbegäran av Gülen: Han och hans internationella organisation är allt för värdefull för dem att ge upp och samtidigt är han allt för farlig för att behålla som tidigare.
Gülens inställning till kurderna har alltid varit mycket negativ. Ett skäl är att han definierar sig själv som nationalist och erkänner inte kurdernas rättigheter. Det andra huvudskälet är innehållet i den kurdiska politiska rörelsen: Hela vägen från det väpnade Kurdistans Arbetar Parti till det parlamentariska partiet HDP så har den kurdiska rörelsen sina rötter i marxism-leninism – vilket är en svordom i Gülens värld. Som en vänsterrörelse ser de också Gülen som ett hot.
”Om inte en person fick välsignelse av Fethullah Gülen kunde han inte bli domare eller åklagare”, säger Selahattin Demirtas, viceordförande för HDP. Så såg verkligheten ut medan Gülen och Erdogan fortfarande var allierade. Gülens organisation var alltid motståndare till någon som helst förhandling med PKK.
På den tiden rekommenderade delar av Gülenrörelsen vad de kallade ”Sri Lanka-lösningen” för Turkiet. För den som inte vet vad det betyder så hänvisade de till den ”lösning” som Sri Lanka använde för att avsluta konflikten med de tamilska tigrarna mot slutet av inbördeskriget 2009. Den innebar att man dödade 40 000 civila och tvångsförflyttade 100 000-tals människor.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
HDP-ledaren Demirtas kommenterade också vad som hänt efter kuppförsöket: ”De fängslar alla som samarbetat med Gülen, men med undantag av de politiker som stod Gülenrörelsen nära. Vi är det enda parti som aldrig stödde eller samarbetade med dem och som de aldrig kunde infiltrera.”
Det mest omfattande exemplet var de så kallade KCK-operationerna som startade 2009 och pågick till 2012. Gülenrörelsen använde sin ställning inom rättsväsendet för att fängsla kurdiska politiker och journalister. Tusentals politiker greps under den första delen av operationerna följda av 46 journalister under 2012, främst från den kurdiska pressen.
Efter år i fängelse släpptes majoriteten av dem under den ”fredsprocess” mellan Turkiet och PKK som avbröts förra året. Men deras rättsliga processer fortsätter ännu.
