Sedan i lördags har iranska säkerhetsstyrkor inom det Islamiska revolutionsgardet inlett en militär offensiv mot de kurdiska delarna i västra Iran. Enligt iranska människorättsorganisationer motiverats den militära upptrappningen med att regimen förlorat den administrativa kontrollen över mindre samhällen och byar i de kurdiska områdena. Rapporter om att människor har dödats kommer från flera kurdiska städer, som bland annat Mahabad, Javenrud och Sanandaj, uppger bland annat centret för mänskliga rättigheter i Iran, CHRI.
Fler än 300 har dödats
Enligt FN:s människorättskommission OHCHR har över 300 människor, 40 av dem barn, dödats av revolutionsgardister i protesterna. Dödsfall har rapporterats i 25 av landets 31 provinser.
Med anledning av helgens våldsamma attacker mot kurdiska städer, där minst 13 personer hittills mist livet enligt iranska människorättsorganisationer, gick FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter Volker Turk ut med ett uttalande där han beskriver situationen i Iran som ”kritisk”. Iranska regimen lägger skulden för oroligheterna på länder som är fiende med Iran, som de menar orkestrerar protesterna.
Den iransk-brittiske Irankännaren Kasra Aarabi, verksam vid Tony Blair-insitutet för global förändring i London anser att det blir en nästintill omöjlig uppgift för regimen att kväsa upproret som sjudit under flera år.
Enligt honom skiljer sig dagens protester mot tidigare på en viktig punkt. Både arbetarklassen och medelklassen och unga som gamla står enade bakom att störta den Islamiska republiken som styrt i landet med järnhand sedan shahen störtades i revolutionen 1979.
– Det är till stor del den unga befolkningen som går ut på gatorna. Men de har stöd från den äldre generationen som delar deras krav på förändring med grund i progressiva, sekulära och liberala värderingar. Därför kan jag påstå att hela samhället står bakom protesterna, säger han.
Kräver terrorstämpling
De senaste fem åren har missnöjet med Ayatollah Khamenei blivit så utbrett inom alla samhällsklasser i Iran att det bara var en tidsfråga innan protesterna skulle bli ett allvarligt hot mot makteliten som utgörs av mullorna, det konservativa prästerskapet, enligt Kasta Aarabi.
Enligt Kasra Aarabi blev moralpolisens behandling av Mahsa Jîna Amini bara den tändande gnistan som ändå skulle ha kommit förr eller senare.
– Det har varit tydligt i åratal att det iranska folket inte vill ha den Islamiska republiken. Det brutala mordet på Mahsa Jîna Amini avslöjar vilken verklighet människor har levt med under de senaste decennierna. Det vi bevittnar idag är den första revolutionen i historien som leds av kvinnor. Budskapet på gatorna är kvinnor, liv, och frihet. Tre saker som den Islamiska regimen har försökt radera från Iran, fortsätter han.
Kasra Aarabi vill att Sverige i likhet med USA terrorstämplar det iranska revolutionsgardet, IRGC. Organisationen fungerar som regimens militära säkerhetstjänst och upprätthåller Ayatollah Ali Khameneis makt och inflytande över det iranska samhället.
– IRGC är en extremistisk islamistisk terrororganisation. Indoktrinering och radikalisering är centralt för deras metoder precis som för terrororganisationer likt IS och al-Qaida. De lär sina medlemmar att tortera alla till döds som motsätter sig den Islamiska republiken, och exporterar även terrorister globalt, säger han.
Bara en tidsfråga
Enligt honom är det en tidsfråga innan Irans religiösa diktatur kollapsar.
– Det vi ser nu är början på slutet för Ali Khameneis regim. Sverige och Europas demokratier har en viktig roll att spela här och bör sätta press på regimen med riktade sanktioner mot personer som står nära Khamenei, säger han.
Mellanösternforskaren och statsvetaren Khalid Khayati vid Linköpings universitet menar att det oppositionella motståndet inte är lika sammansvetsad i övriga delar av Iran som i de kurdiska samhällena.
– Mobiliseringen är mycket mer omfattande i de kurdiska städerna, säger han.
Diskrimineringen och exkluderingen av kurderna i det iranska samhället har inneburit att de har starkare traditioner av egen organisering, menar Khalid.
– Revolutionen går i två olika hastigheter. Kurderna har egna politiska organisationer som är ganska enade bakom frågorna, men detsamma går inte att riktigt att säga om perserna, som har varit frikopplade från övriga politiska tankar senaste 43 åren, säger han.
Enligt Khalid Khayati håller den persisktalande befolkningen på att vakna upp politiskt, vilket sker främst bland den yngre generationen som är född i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Den utlösande faktorn är den ekonomiska situationen. Iran praktiserar ett oligarkiskt samhällssystem där samma personer sitter på både den politiska och den ekonomiska makten, och med avsaknad av ett fungerande beskattningssystem.
– 75 procent av hela ekonomin ägs av revolutionsgardister, samtidigt som de styr alla viktiga samhällsinstitutioner. Korruptionen är så utbredd i Iran att den har sipprat ned i varenda samhällsvrå.
Kan snabbt ta över
Det har resulterat till massarbetslöshet, dåligt fungerande samhällstjänster och stigande priser på mat och bränsle. Enligt Khalid Khayati har Irans ledare slut på pengar, vilket gör det svårt för dem att hålla ihop landet och finansiera det byråkratiska systemet.
– De klarar inte längre att fördela resurserna i samhället och möta befolkningens krav och förväntningar.
Det enda medlet som finns kvar för revolutionsgardet enligt Khalid Khayati är att bruka mer våld i ett desperat försök att skrämma till lydnad.
Om regimen faller, vem kommer ta över?
– Kurderna har politiska organisationer som snabbt kan fylla statliga funktioner med alternativa myndigheter som skola, polis och rättsväsende om det uppstår maktvakuum i kurdiska samhällen. I övriga Iran finns ingen förenad opposition just nu. Det finns många oppositionella organisationer under många namn, från monarkister till republikaner, radikal vänster, mjuk islamism och så vidare, säger han.
I USA och Europa finns ett exil-iranskt övergångsråd, NCRI, som sedan 1981 stått redo att gå in och ta över vid ett maktskifte i Iran. Enligt Khalid Khayati finns många av de oppositionella grupper och organisationer i Iran representerade i rådet, men han menar samtidigt att rådet saknar ett brett folkligt stöd. Istället finns inofficiella grupperingar i Iran som uppstått efter den arabiska våren som förmodligen kommer bidra till att upprätta en tillfällig statlig byråkrati om den Islamiska republiken faller.
– Dessa grupperingar har betydligt större legitimitet bland folket än vad utomstående iranska exil-grupperingar har, säger han.
