Michel Carmona är professor emeritus, fortfarande aktiv vid Sorbonneuniversitetet i Paris. Ansedd som världens främsta expert på 1600-talskardinalen Richelieu har han skrivit flera historiska verk om dennes liv och inverkan på Frankrike och Europa.

81-åringens ögon glittrar när han får höra att en svensk toppolitiker anklagar en annan för att vara en slags Richelieu.

– Det är ett utmärkt exempel på en ambitiös politiker och strateg. Att ha Richelieu som motståndare är att ha en pragmatiker snarare än ideolog emot sig, en politiker som eftersträvar storhet för sin nation ... ibland till priset av folkets väl och ve, säger Michel Carmona.

Förläst sig på musketörer?

När Dagens ETC översätter Ebba Busch citat skrattar Michel Carmona och säger att uttalandet förmodligen bygger på karaktären kardinal Richelieu i Alexandre Dumas roman ”De tre musketörerna” – inte den historiska personligheten.

– Det är en allmänt spridd myt som går ut på att Ludvig XIII skulle ha varit svag och att det egentligen var Richelieu som drog i trådarna. Ludvig XIII var inte svag men att kardinal Richelieu som premiärminister och statsman drog i trådarna stämmer naturligtvis delvis. Han har satt sin prägel på Frankrike, den moderna nationalstaten och hela Europa fram till våra dagar, säger Michel Carmona.

Han poängterar sedan att alla jämförelser måste sättas i sin historiska kontext.

– Kardinalen tillsammans med ”krigskonungen” Ludvig XIII har naturligtvis också en hel del grymheter på sitt samvete.

Bara huvudet finns kvar

Michel Carmona är professor vid Sorbonne, ett av världens främsta universitet som är ytterst präglat av kardinal Richelieu. Sorbonne-kapellet Sainte Ursule är universitetets mest emblematiska byggnad och bekostades av Richelieu som själv studerade vid lärosätet. Hans monumentala grav tronar på en hedersplats, mitt i kapellet.

– Det är inte första gången Richelieu dras upp ur sin grav av politiska skäl, säger Michel Carmona och blinkar för att understryka att liknelsen är skämtsamt menad.

– Den svenska politikern (Ebba Busch) går därmed i de franska revolutionärernas fotspår, även om deras sätt var att dra kritiken till sin spets: att faktiskt öppna graven och hugga huvudet av Richelieus mumifierade kropp för att göra en politisk poäng.  Idag finns bara huvudet kvar i graven, säger Michel Carmona.

Enande nationalist

Han menar att gravskändningen kan användas som symbol på hur tiden kommit att förvränga bilden av Richelieu. Men han ger dem också rätt i att det var en person som åstadkom maktfullkomlighet till sin monark och lät folket betala för sina erövringar.

Michel Carmona menar att kardinal Richelieu var en av de första sanna nationalisterna.

–  Ur vårt perspektiv, med 1900-talets fasor i backspegeln, har nationalismen ett förfärligt rykte. Då handlade det om nationalstaten som idé. Idén att man var fransos framför katolik eller protestant, vilket var nydanande och en förutsättning för det Frankrike vi har haft sedan dess, säger han.

Detta med tanke på att Richelieu kom till makten i slutet av Hugenottkrigen, blodiga strider mellan katoliker och protestantiska rebeller som pågick under 1500-talet och början av 1600-talet. Hugenotterna var kalvinistiska protestanter vars största fäste var staden La Rochelle. Richelieu var militärstrategen som ledde de kungliga styrkorna under belägringen av La Rochelle som ledde till seger och absolut monarki samt satte grunden för det centraliserade Frankrike av idag.

– Richelieu är en modell för den moderna statsmannen i det han ställde sig över de inre konflikterna som på den här tiden var religiösa. Visst stod han på kronans och katolicismens sida men var långt mindre brutal än tidigare och även senare ledare. Han lät till exempel protestanter behålla sin tro.

– Dagens politiker hade gärna kunnat lära av Richelieu vad gäller att se till alla medborgare och inte bara egna väljare, säger Michel Carmona.

Skapade ett bildningsideal

Michel Carmona vill också framhäva att Richelieu satte stilen för den bildade politikern.

– Han var författare, skrev flera pjäser och andra texter och han var en inbiten läsare. Alla franska presidenter och politiker idag skriver minst ett par böcker för att ha en chans, det blev ett ideal under Richelie, att politiker bör vara kultiverade och kapabla att författa egna texter. Dagens texter håller dessvärre sällan Richelieus mått, säger han.

Han menar att den som jämförs med Richelieu därmed måste anses vara ”en kultiverad, briljant strateg som vill ena sin nations stridande sidor”.

– En sann pragmatiker snarare än ideolog. Betänk att han var katolsk kardinal men inte hade några som helst problem att understödja svensken Gustaf II Adolfs protestantiska styrkor mot en gemensam fiende.

– Så om ni får en ”Richelieu” som statsminister i Sverige blir det en internationell spelare, en som låter gemensamma intressen gå före ideologiska eller religiösa skillnader. Det blir också en Europavänlig ledare, Richelieu var motståndare till en enda nations hegemoni, inte ens Frankrikes. Han ville se ett balanserat Europa.

Michel Carmona avslutar med att poängtera att bara för att det finns stor anledning att beundra kardinalen går det inte att förneka de grymheter han stod för.

– Han lade hela den ekonomiska bördan för alla krig på folket. Adel och kyrka var befriade från skatter men han såg till att de bidrog antingen genom att delta i krigen eller betala ändå. Resten av befolkning fick betala skyhöga skatter som tredubblades under Richelieu. Och skatteindrivningen skedde inte sällan med våld.

Michel Carmona säger att det finns en viktig sak att kontrollera för att veta om en politiker kan jämföras med Richelieu.

– Han var en kattälskare. Bara en kattälskare kan liknas vid kardinal Richelieu.