Lisa McKenzie är aktivist, akademiker och författare – och inför det brittiska valet lade hon till politiker i listan när hon ställde upp mot konservative Iain Duncan Smith.
Målet var bland annat att lyfta arbetarklassens villkor i Storbritannien.
– Arbetarklassens språk och kollektiva kamp håller på att suddas ut, säger hon till Dagens ETC.
När Dagens ETC pratar med Lisa McKenzie har det brittiska valresultatet inte riktigt sjunkit in, trots att den nygamle premiärministern har hunnit presentera sin regering.
– De kommande fem åren kommer att bli tuffa för alla som inte är vita, rika män. Jag har sett det här landet flytta sig allt längre högerut under de senaste trettio åren. Det har varit en väldigt långsam process som nu ökat i takt. Innan människor märker av vad som händer kommer vi att ha slopat lagen om mänskliga rättigheter och vara halvvägs ute ur EU, säger Lisa McKenzie.
McKenzie berättar att hon har lång erfarenhet av hur konservativ politik påverkar den brittiska arbetarklassen. Hon växte upp i ett gruvsamhälle utanför Nottingham och hoppade av skolan under gruvstrejken 1984 för att arbeta i en strumpfabrik. Hon har levt igenom situationen som Margaret Thatchers politik skapade i gamla gruvsamhällen och hon har varit en ung ensamstående mamma i behov av ett hem när Thatchers efterföljare John Major meddelade att unga arbetarklasskvinnor skaffade barn för att få boende genom allmännyttan.
När Lisa McKenzie var trettio år började hon studera till socialarbetare och nu föreläser hon i sociologi vid London school of economics. I januari släpptes hennes debutbok Getting by, om livet i allmännyttans hus i nedskärningspolitikens Storbritannien.
– Jag skrev boken när de konservativa och Liberaldemokraterna satt i regeringen, men mycket av min research gjordes under New labour-åren. Det var ganska tufft för fattiga då också. Det fanns mycket pengar, men de investerades inte i att handskas med underliggande problem som bidrog till fattigdomen och arbetslösheten.
– Det var mycket av det som jag kallar ”socker”, som skulle få folk att må bättre, och sedan subventionerades låga löner så att företagen skulle kunna anställa billigare. Men när högerkoalitionen tog över 2010 försvann de pengarna direkt och det slutade med att folk hade det sämre än de hade haft det från början och att lönerna blev extremt låga.
Ställde upp mot sin rival
Lisa McKenzie minns själv hur det var när den brittiska regeringen byttes ut 2010. Då bodde hon i St Ann’s-området, ett låginkomstområde i Nottingham där alla bor i allmännyttans hus.
– Valet hölls i maj och i oktober gick många fattiga områden på knäna. Bibliotek fick stänga och många som hade haft jobb inom den offentliga sektorn fick sparken efter nedskärningar. Det blev ju en dubbel smäll – dels blev många av med jobben och dels försvann väldigt mycket samhällsservice på en gång.
Sedan dess har det blivit ännu tuffare i landet och McKenzie säger att det återigen finns det som FN kallar absolut fattigdom, där folk lever på mindre än två dollar om dagen, i Storbritannien.
– Dessutom har hemlösheten ökat med 50 procent de senaste fem åren. Vem vet vad som kommer hända under de närmaste fem?
”Vi skyller på varandra”
Dessa nedskärningar skedde efter en plan som utformats av Iain Duncan Smith, arbets- och pensionsminister sedan 2010 och, som hon själv säger, är McKenzies nemesis. Duncan Smith är en del av anledningen till att hon ställde upp i årets val, som representant för Klasskrigspartiet – i Smiths egen valkrets.
– Arbetarklassens språk och kamp håller på att suddas ut, Labour använder inte ens ordet ”arbetarklass” längre. Ingen vill prata om klasskamp, speciellt inte de konservativa. Jag ville ha en egen plattform, kunna säga att jag är en arbetarklasskvinna som inte behöver använda det meritokratiska språket. Jag tycker att det är en lögn.
– Jag stödjer inte heller social rörlighet som koncept, jag tycker inte om att det diskuteras som att bara de bästa och smartaste plockas ut och flyttas upp till medelklassen, som russin ur kakan, istället för alla lyftas tillsammans.
Iain Duncan Smith vann med stor marginal i valkretsen, men McKenzie ångrar inte att hon ställde upp.
– Jag ville dra uppmärksamhet till att han hade utformat nedskärningarna som genom indragna bidrag har gjort att minst 60 personer har dött de senaste fem åren, många genom självmord. Som har gjort att folk bedöms friska nog att arbeta när de får cellgiftsbehandling.
Det är så klart inte bara i Storbritannien som högern går framåt, och McKenzie tror att problemet är detsamma i stora delar av Europa.
– Det finns inget tydligt politiskt meddelande kring ojämlikhet, vad som orsakar det och hur det ska hanteras, trots att samhället inte är jämlikt. Så istället skyller vi på varandra. Det som behövs är en sammanhållen europeisk antikapitalistisk rörelse, som samtidigt accepterar att det nyliberala projektet just nu är dominant, att det är starkt och har extremt mycket resurser.
– Som det är nu vill många människor i hela världen bli rika – det nyliberalistiska ledmotivet handlar bara om individens framgång, det är vi som måste lyfta det till en samhällsnivå.
