– Vi ska dricka kaffe här och följa vad som händer i Sverige. Jag har ingen tv själv men min dotter ska komma hit med en tv. Kanske kan advokaterna ordna så att vi kan se allt på direktlänk, säger Silvia, en av dem som organiserar stämningen mot Boliden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Mitt emot hennes hus ligger den plats där Bolidens giftiga våtverksslam förvarades under många år. Det svenska gruvbolaget exporterade 20 000 ton avfall till Arica under åren 1984-85 och betalade 10 miljoner kronor till det chilenska företaget Promel för att ta hand om det. När Promel gick i konkurs några år senare lämnades slammet vind för våg på den övergivning anläggningen. Strax därefter byggde kommunen bostäder åt stadens fattigaste på kullarna intill.
– När vi flyttade hit hade vi ingen aning om att den stora svarta högen kunde vara farlig, säger Silvia.
Det var först när en frivillig-organisation kom och tog tester på de boende 1998, som giftskandalen avslöjades. Testerna visade på höga halter av arsenik och bly i deras kroppar.
Lekte i giftavfallet
I huset bredvid bor Esmeralda Godoy och Tito Granados med sina två vuxna barn. Ytterdörren står öppen i hettan och hela familjen har samlats i vardagsrummet. Sonen Roberto Granados berättar att han brukade leka på avfallshögen som liten.
– Vi gled nedför högen på kartongbitar och formade bollar av slammet som vi kastade på varandra. Alla barn var där.
Efter leken fick de kliande utslag på huden, men ingen förstod att det berodde på slammet.
Invånarna i området kallade sina hus för “Hollywoodhus” när de flyttade in eftersom myndigheterna bara byggde en fasad med ett kök och en toalett, resten fick de bygga själva. Avfallet spreds lätt med vinden och hamnade mellan husen. Många använde dessutom det svarta materialet till utfyllnad när de byggde fler rum eftersom marken var så ojämn. Nu finns gifterna kvar i väggar och under golv, på tak och uteplatser. Myndigheterna sanerade aldrig bostadsområdet när de slutligen flyttade gruvavfallet till en ny plats, endast 900 meter bort.
Esmeralda ställer fram läsk i gröna plastglas på bordet och lägger glasunderläggen ovanpå glasen för att hålla dammet borta.
– Det räcker med att jag går utanför dörren så får jag svart damm i håret, säger hon.
Hela familjen lider idag av liknande hälsoproblem som många grannar vittnar om: kliande hudutslag, ont i skelettet, andningssvårigheter och huvudvärk. Pappa Tito har problem med sköldkörteln och höll nyligen på att dö när han inte fick den vård han behövde.
– Det var guds mirakel att han överlevde, säger Roberto.
Många sjuka i cancer
Dottern Olga Granados sträcker fram händerna och visar hur hennes artrit lett till snedvridna och deformerade leder. Hon har struma och hennes mage är svullen som en ballong.
– Titta på min dotter, hon ser gravid ut fastän hon inte är det, säger Esmeralda. Och jag är sjuk hela tiden, mina lungor är förstörda. När vi kom hit var jag stor, nu är jag bara ben.
På andra sidan anläggningen bor Verónica Silva i huset som hennes mamma byggde ett par år innan avfallet kom. Familjen såg när giftslammet fraktades förbi utanför fönstret i stora trucklaster. Verónica ställer sig på gatan och pekar på husen runt omkring;
– Mannen som bodde där dog i magcancer och hans syster i
huset bredvid har lungcancer. Min mamma dog i lungfibros, och kvinnan som bodde på andra sidan om oss dog i magcancer, precis som mannen några hus bort.
– Så många människor som dör i cancer på en gata, det kan inte vara en slump, säger Verónicas bror, Moisés Silva.
Höga arsenikvärden
Han arbetade som elektriker för Promel och berättar hur avfallet gjorde arbetarna sjuka.
– Materialet från Sverige gav oss utslag över hela kroppen. Vi jobbade i skift och bytte mellan olika anläggningar. Det var så vi förstod att det var just det avfallet.
Idag har flera av Moisés tidigare kollegor dött i olika cancersjukdomar.
Rodrigo Pino Vargas är antropolog vid universitetet i Arica och vittnade själv i rättegången mot Boliden. Han har följt giftskandalen under flera år och avfärdar Bolidens påstående att dricksvattnet och maten ligger bakom de höga arseniknivåerna.
– Varför är det isåfall de människor som bor nära anläggningen som är sjuka? Man kan fråga sig om människor verkligen kan leva mindre än 50 meter från 20000 ton giftavfall utan att något händer med dem. Nej, det är omöjligt.
Rodrigo känner de flesta i området och lotsar vidare mellan husen med datorväskan över axeln. Han har samlat data över invånarnas tungmetallnivåer och förteckningar över deras sjukdomar i excel-ark. Bakom en av dörrarna bor Andrea Estay. Hennes tre söner hade upp emot 500 mg/l arsenik i urinen när de första testerna togs. Det är långt mycket mer än gränsvärdet på 30 mg/l.
– Mina söner brukade komma hem helt svarta av damm när de lekt på avfallshögen, säger Andrea och bläddrar i papprena med journaler och testresultat.
Hennes äldsta son fick en hjärntumör när han var åtta år. Själv har Andrea precis opererats för bröstcancer. Men hon vill inte tro att alla sjukdomar som drabbat dem hänger ihop med avfallet.
– Värken i skelettet beror säkert på gifterna, men cancer drabbar ju andra också.
Drömmer om sjukhus
Myndigheterna har erbjudit familjen att flytta till en mindre lägenhet i ett annat område, men Andrea tvekar.
– Så mycket som jag grät när när vi fick det här huset – nej jag vill inte byta det mot en liten lägenhet.
Innan Boliden exporterade våtverksslammet till Arica godkändes affären av den chilenska staten, något som Boliden framhävt. Men Rodrigo tycker att gruvbolaget och den svenska staten borde vetat bättre.
– Kom ihåg att Chile var en militärdiktatur på den här tiden. Det fanns ingen demokrati, inga miljöregler eller kontroller. Det var Boliden som hade ansvaret och kände till riskerna med materialet. De borde göra rätt för sig i Arica. Sanera bostadsområden, hjälpa de drabbade och skicka tillbaka avfallet till Sverige. Det hör inte hemma här.
En önskan som återkommer hos många av grannarna är att Boliden skulle bekosta ett sjukhus med specialistläkare.
– Vi behöver toxikologer som är experter på tungmetaller, och som kan ge oss rätt vård. Det kostar iallafall inget att drömma, säger Silvia.
En fällande dom i morgon innebär att de målsägande får drygt 100 000 svenska kronor var. Det är en stor summa för invånarna här. Men att gifterna finns kvar i kroppen kan inget ändra på.
Tillbaka i Esmeralda och Titos vardagsrum tystnar familjen när de får frågan om vad domen kan göra för skillnad.
– Vi är redan körda, säger Roberto till slut.
Pappa Tito nickar.
– Det dyraste som finns här är begravningen, det är väl det vi kan göra med pengarna, köpa en begravningsplats och vänta. Vi är som levande döda.
