– Nej, det är väl om någon timme. Vill du gå eller? Ta min biljett, varsågod, säger killen med ett tvetydigt leende.
– Ha det kul, säger han flinandes, innan han och hans vänner drar vidare på vad som verkar vara en mållös promenad.
Det är onsdag den 22 februari, det är kallt, soligt, och Moskva kryllar av små folkklungor bärandes samma matchande flaggor. Imorgon är ”Fosterlandsförsvararens dag”, en högtid tillägnad militären, dagen därpå är det ettårsjubileet för Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. För första dagen på länge gör krigets sköna nya verklighet något tydligt avtryck i stadsbilden.
Ekonomin har stabiliserats
Egentligen har det inte varit mycket, veckorna innan årsdagen, som påmint om att Ryssland befinner sig i sitt största krig sedan 1945. Alla andra dagar ägnar sig Moskvaborna åt sina vanliga rutiner, pendlar till jobbet, går ut och shoppar, och njuter av nattlivet, till synes obrydda eller ovetandes om dödandet vid fronten.
På ett sätt kan ledningen i Kreml betrakta det skenbart ostörda vardagslivet som en framgång. När västvärlden besvarade invasionen med historiskt omfattande sanktioner, och rubeln i flera veckor befann sig i fritt fall, var det många som väntade sig att den ryska ekonomin skulle krascha omedelbart. Men bland annat tack vare landets fortsatt lönsamma råvaruexporter har läget stabiliserats, åtminstone för tillfället.
Lugn är inte lika med stöd
I affärerna kan den uppmärksamma konsumenten visserligen skåda tecken på sanktionernas effekt. En drycktillverkares vanligtvis mörkgröna juicepaket säljs numera exempelvis i minimalistiska vita kartonger, eftersom importen av färgämnena som krävs för den vanliga designen har störts av sanktionerna. Men hyllorna är fyllda, några dramatiska brister känns inte av. Inte heller de internationella konsumtionsmärken som dragit sig ur landet har lämnat något alltför stort tomrum. Det som en gång var McDonalds restauranger drivs numera av ett ryskt företag, konkurrenterna Burger king och KFC finns kvar som förut.
Men det är samtidigt uppenbart att Vladimir Putins krig inte gått enligt planen. Även om Ryssland klarat sig bättre än väntat ekonomiskt, så har invasionen varit ett militärt debacle, och lugnet på hemmafronten är inte lika med stöd för regimen.
Det är en motsägelsefull verklighet som speglades i Putins två offentliga uppträdanden denna vecka.
Upprepade välkända fraser
I det officiella linjetalet han i tisdags höll framför landets samlade elit, pratade han länge och belåten om det hoppfulla ekonomiska läget, lovade välfärdssatsningar och skattelättnader. Men när själva kriget kom på tal, var det endast för att upprepa välkända fraser: Att det var de moraliskt degenererade västmakterna som hotat ryssarna och provocerat fram konflikten, att Ukraina styrdes av nazister, att Ryssland endast försvarade sitt folk och sina ”historiska territorier”. Den som väntade sig konkreta besked om exakt vilka mål man egentligen siktade på, och när de kunde tänkas bli uppnått, blev besviken.
Det enda handfasta utrikespolitiska beslutet Putin tillkännagav, var att Ryssland skulle pausa sitt deltagande i det sista kvarstående kärnvapenavtalet som fanns på plats mellan Moskva och Washington. Talet verkade rikta sig mer mot omvärlden än folket, och Putins huvudbudskap verkade vara att han inte tänkte backa. Om det innehöll någon framtidsvision, var det att den nya verkligheten, krig i Ukraina och konfrontation med väst, var här för att stanna.
Sällsynt med Z
I ljuset av dessa framtidsutsikter finns det något för Kreml oroväckande i att kriget fortfarande inte verkar nått hela vägen fram till befolkningen på hemmafronten. All officiell propaganda till trots präglas det vardagliga lugnet i Moskva nämligen snarare av passiv likgiltighet, än någon aktiv entusiasm för krigspolitiken. Symbolen för Putins krig, bokstaven Z, syns visserligen emellanåt i gatubilden, på såväl kläder som bilar. Men sådana offentliga stödyttringar för invasionen är så pass sällsynta att det kan gå flera dygn utan att man möter de i Moskvas dagliga trafikmyller.
Inte heller från officiellt håll verkar man till vardags vilja påminna om kriget allt för mycket i stadsbilden. Banderoller med krigiska slagord (”För presidenten, segern, framtiden!”) pryder endast vissa myndighetsbyggnader. De något mer vanliga reklamtavlorna där soldater som fått utmärkelser ”Rysslands hjälte” hyllas, nämner endast deras namn, inte i vilken kontext de gjort sina hjältedåd. Uppenbarligen finns en ängslighet hos regimen över hur mycket Ukrainakrig folk är beredda att matas med i sitt vardagsliv, som om dess inställning inte gick att lita på.
Ingen info om biljetter
Särskilt påtagligt blir denna ängslighet när ledningen väl gör försök att iscensätta massaktioner till stöd för sitt krig, som denna soliga onsdagseftermiddag. Det hade rapporterats i flera veckor att det mellan presidentens officiella tal till nationen och själva årsdagen för invasionen skulle ske en så kallad ”manifestation/konsert” under rubriken ”ära åt fosterlandsförsvararna” på Moskvas Luzjniki-arena. Efter det mer formella linjetalet var detta ett tillfälle för presidenten att låta sig firas av massorna, demonstrera nationell enighet, och ta emot folkets symboliska medgivande för sin krigföring. Men evenemanget var knappast någon genuin lojalitetsuppvisning.
Hur man skulle få tag i biljetter förblev exempelvis oklart in i det sista. På arenans officiella sajt fanns ingen information. Enligt oberoende medier var biljetterna förbehållna åskådare som mobiliserades uppifrån, bland exempelvis tjänstemän och studenter. Som lockbete erbjöds en ledig dag, gratis mat och ibland pengar. Det är en praktik som har tradition. Liknande har tidigare rapporterats kring massmöten i samband med val, samt Putins senaste uppträdande på samma arena vid årsdagen för Krimannekteringen, i mars.
Många av de tilltänkta åskådarna man hade organiserat, liksom killarna som gladligen gav bort sin biljett, var dock föga intresserade av själva jippot. En chansartad glimt över axeln på en annan ung man i tunnelbanan vittnar om samma inställning. ”Va göru?” frågar mannens kompis i chatten. ”På manifestationen”, svarar mannen, och skickar en selfie på sig själv utanför arenan. Kompisen svarar med två emojis: gråtskratt och apan som håller händerna för ansiktet. ”Men har rymt, ska till centrum nu”, skriver mannen tillbaka.
I ett hav av flaggor
De sista hundra metrarna mot arenan får den som kommer sent kämpa sig genom en ström av folk som lämnar showen i förtid, som rör sig bort från den patriotiska poppmusiken som bullrar bakom de. Väl framme vid arenan börjar programledaren precis introducera huvudnumret:
– Den ryska federationens president – Vladimir Vladimirovitj Putin!
Kontrollanten på väg upp mot läktarna viftar likgiltigt bort biljetten. Inuti arenan, ett hav av flaggor, och alldeles i mitten, i vad som borde vara hans element, president Putin. Han talar i knappt fyra minuter. Om det mystiska och heliga i orden Fosterlandet och Moder Ryssland. Att landet var som en familj. Och lika fort som han dök upp har han försvunnit igen. Medan nationalsången spelar börjar läktarna tömmas på folk.
