Klockan är nio på morgonen i Delhi. Shuchi Soni är som vanligt på väg till kontoret som ligger på tio minuters promenadavstånd från lägenheten. Gatan är nästan folktom, vilket är ovanligt i den här staden. Men området där Shuchi Soni bor och jobbar är ett undantag från det ständiga myllret. Plötsligt saktar en bil in vid hennes sida. Shuchi ser i ögonvrån att fyra-fem män sitter i bilen, de tittar åt hennes håll. Hon skyndar på stegen och tänker att hon snart är framme. Så öppnas en bildörr. En bestämd hand tar tag om hennes handled och drar i henne. Men Shuchi lyckas slita sig. Hon springer med hjärtat hårt bankande i bröstet och en känsla av att hon just kom undan någonting som kunnat sluta riktigt illa.

– Några dagar senare får jag höra att en liknande bil dragit in en annan kvinna och våldtagit henne. Det måste ha varit samma män.

Det har gått några år sedan händelsen i Delhi. Shuchi Soni bodde där bara tillfälligt under en period när hon doktorerade. Hon var noga med att aldrig gå ut ensam kvällstid. Hennes vän och kollega Shailja Vaghela säger samma sak. När hon är i Delhi går hon inte ut efter att det har blivit mörkt. Sådan är Indiens huvudstad.

– Det är alldeles för osäkert att vara ensam där som kvinna. Delhi är inte den enda staden som är sådan, det finns många andra platser i Indien också där man känner sig rädd, säger Shailja Vaghela.

Dog av sina skador

Ändå kom rapporterna om gruppvåldtäkten på en 23-årig kvinna i New Delhi för drygt ett år sedan som en chock. Våldtäkten var så brutal att kvinnan dog av sina skador – den mest extrema konsekvensen av det ojämställda Indien. Men även om fallets brutalitet var ovanlig, är själva våldtäktsbrottet det inte. Var tjugonde minut våldtas en kvinna i Indien, enligt Indiens nationella brottsstatistikbyrå. Och antalet anmälda våldtäkter har de senaste åren legat på omkring 25 000. Men hur stor den faktiska siffran är vet ingen.

– Det finns många kvinnor som aldrig kommer på tanken att de skulle anmäla, särskilt när våldtäkterna sker i hemmet vilket de flesta gör. Bland de fattigaste finns kanske inte ens möjlighet att ta sig till en polisstation, säger T N Seema, som är vice president för kvinnorättsorganisationen Aidwa – All Indian Democratic Womens Assosiation.

Förutom att hon jobbar för Aidwa sitter hon också i parlamentet för Indiens största kommunistiska parti CPI-M. När vi träffas är det bara några veckor kvar till det indiska valet, och husväggarna utanför T N Seemas kontor är klädda med valaffischer. Målade poliska slagord och partisymboler täcker murar och fasader, som en form av politisk graffiti. Här, i det kommunistiskt styrda och politiskt virala Kerala i södra Indien, är valet kanske mer påtagligt än någon annanstans.

– Fråga en servitör eller vem som helst, alla kan ge dig en djup politisk analys, säger T N Seema.

Varit kvinnorättsaktivist i 20 år

För hennes del får arbetet med Aidwa för tillfället stå tillbaka för partipolitiken. Men samtidigt menar hon att uppdragen går hand i hand – hon har varit kvinnorättsaktivist i 20 år och har hela tiden med sig kvinnorättsfrågan i sitt politiska arbete. Men Seemas engagemang speglas inte i partiernas valpropaganda. Inte något av de större partierna lyfter fram ökad säkerhet för kvinnor bland sina viktigaste frågor. Eller jämställdhet i stort för den delen. Men T N Seema poängterar att en del faktiskt ändå har hänt. Sedan våldtäkten på den 23-åriga studenten i New Delhi har regeringen beslutat om skärpta lagar och hårdare straff. Samtidigt blir skärpta lagar en uddlös åtgärd om rättsväsendet inte fungerar.

– Polisen hanterar våldtäktsfall och övergrepp mot kvinnor alldeles för dåligt. Om de ens startar en utredning är den ofta katastrofalt bristfällig. De bryr sig inte om att samla in bevis, de avslutar inte utredningen, medicinska utredningar görs inte ordentligt. Det är ett jätte­problem, säger T N Seema.

Men det största problemet är nog ändå de övergrepp och våldtäkter som sker i skymundan, menar hon. För ser man till den officiella statistiken är Indien inte extremt. Av de våldtäktsfall som leder till en rättslig process döms ungefär en fjärdedel – större andel än i Sverige. Och antalet anmälda våldtäkter är lägre än i ett land som USA. Ändå har Indien rankats som ett av de farligaste länderna att vara kvinna i av det juridiska centret TrustLaw. Bara Afghanistan, Kongo och Pakistan hamnar högre upp. Samtidigt kallas Indien världens största demokrati, flera ministrar i regeringen är kvinnor, och det är betydligt vanligare att kvinnor sitter på höga positioner i näringslivet här, än i de tre andra länderna.

Men Indien är på många sätt fyllt av paradoxer. T N Seema menar att det är befogat att Indien hamnar i samma liga som de farligaste länderna. Bland en stor del av befolkningen har kvinnan väldigt liten makt och ännu lägre ställning. Det handlar inte bara om den fattigaste delen av befolkningen. Indiens väldiga klassklyftor slår på flera plan – med kvinnor som främsta förlorare.

– Även om kastsystemet är avskaffat praktiseras det, och det gör dels att vissa män högst upp i hierarkin utnyttjar sin makt, de blir i princip oantastliga och kan behandla kvinnor i sin närhet som de vill, och dels gör det att kastlösa kvinnor har en ställning där de varken känner till sina rättigheter eller kan kräva dem. Dessutom blir de inte lyssnade på, säger T N Seema.

”En säker stad”

I staden Ujjain ungefär 200 mil norrut från Kerala har mörkret lagt sig. Ett ständigt flöde av bilar, mopeder och rickshaws bidrar till en tutande ljudkuliss. Gatorna är ett gytter av fordon, hundar, kossor och människor. Precis som dagtid. Vid enkla restauranger längs med vägarna sitter grupper av människor. Eller, grupper av män. Även om en och annan kvinna är ute, syns hon så här dags nästan alltid i sällskap av en man. Och kanske är det av en anledning. Staden Ujjain känns visserligen vänlig på många sätt, men i delstaten där den ligger, Madhya Pradesh, rapporterades flest våldtäkter av alla indiska delstater 2012. Trots det säger Shailja Vaghela och Shuchi Soni, när jag träffar dem tidigare på dagen, att de sällan är rädda i Ujjain.

– Nej, Ujjain är en säker stad, säger Shuchi Soni.

Både hon och Shailja Vaghela är priviligerade. De kommer från välbärgade familjer med pappor som har höga positioner inom näringslivet, mammor som är utbildade (men hemmafruar), och själva är de högutbildade – båda doktorerar i hälso­vetenskap. Själva ser de faktumet att de är 29 och 30 år och ogifta som sitt största privilegium.

– Vi är väldigt ovanliga på så sätt. Men mina föräldrar är liberala och har låtit mig studera utan press att jag ska gifta mig. Mina kusiner däremot var 18-19 år när de gifte sig, det är mer normalt. Så jag är den lyckliga, säger Shailja.

Fortfarande är arrangerade äktenskap vanligare än att man gifter sig av kärlek i Indien. Och i arrangemanget ingår att brudens familj ska betala för att få henne bortgift. Men både Shailja och Shuchi har bestämt sig för att om de ska gifta sig, så ska det vara av kärlek.

– För mig finns inget annat alternativ, säger Shailja.

­– Jag vill gifta mig, men först när jag är klar med min forskning. Och det måste vara med någon som jag är kär i, säger Shuchi.

Båda två tänker att de ska gå en annan väg än sina mödrar när de har gift sig. De vill fortsätta jobba. Samtidigt är de övertygade om att livet kommer att bli annorlunda.

– Även om jag fortsätter jobba och även om jag vill leva jämställt, så är det kvinnan som har ansvaret för hem och barn, säger Shailja.

Frågan om de tror att livet skulle vara lättare om de fötts som män, möts av ett skratt. För att den är så dum – och svaret självklart.

– Ja, absolut! Som kille är du säker. Du behöver inte vara rädd. Du är fri helt enkelt.