Med “extremer” menar han extremhögern och extremvänstern. Givet det komplicerade politiska läget krävs ett förtydligande.

– Jag röstar alltså inte på Éric Ciottis Republikaner, som anslutit sig till extremhögern, och jag röstar inte på LFI, säger han.

Hur han ska göra i den andra omgången vill han låta vara osagt.

– Det blir extremt svårt.

Med de orden är han representativ för de franska högerväljarnas dilemma inför parlamentsvalets andra omgång den 7 juli. Republikanerna är idag ett splittrat parti med lågt väljarstöd och Macrons regeringsallians är betydligt svagare än den rödgröna alliansen Nya folkfronten.

En omgång kvar

Den republikanska fronten. Så kallas den medvetna blockering av extremhögern som traditionella franska partier konsekvent har aktiverat genom den moderna historien. I söndagens parlamentsval blev extremhögeralliansen störst: Över 29 procent eller 12 miljoner fransmän lade sin röst på extremhögerpartiet Nationell samling eller deras allierade.

Men ingenting är ännu avgjort. Franska parlamentsval hålls i två omgångar. De kandidater som får mer än 50 procent av rösterna med minst 25 procent av de registrerade väljarna blir direkt valda men annars går alla kandidater med fler än 12,5 procent vidare – ju fler soffliggare, desto högre procentandel krävs. I söndags var valdeltagandet jämförelsevis högt (66%) vilket innebär ett högt antal så kallade triangulära situationer – det vill säga att tre (eller till och med fler) kandidater kvalificerat sig till den andra omgången i sin valkrets. 

Att aktivera den republikanska fronten som politiker innebär att man, om man tar sig vidare som tredje största kandidat i sin valkrets, drar tillbaka sin kandidatur och uppmanar sina väljare att rösta på den starkare kandidaten, som då står ensam kvar mot extremhögern. På så vis ställs “republikanska, demokratiska värderingar”, som Emmanuel Macron kallar dem, högst.

Men det finns ett problem för högern – både Macrons mittenhöger och den traditionella högern. Under hela valrörelsen har man kampanjat mot “extremerna” – vilket innebär att man ställer sig emot å ena sidan extremhögern och å andra sidan extremvänster, som om dessa vore två sidor av samma extrema mynt. Vänsterblocket består av socialdemokratiska Socialistpartiet, de gröna EELV, franska kommunistpartiet och vänsterpartiet Det okuvade Frankrike (LFI). Det är främst det sistnämnda, LFI, lett av Jean-Luc Mélenchon som utmålas som extremvänster (alltså inte kommunistpartiet) – detta med anledning av bland annat ett tydligt stöd för Palestina och Mélenchons försvar för ryska annekteringen av Krimhalvön före 2022. 

Otydliga macronister

I mitten, bland macronisterna, var det under valnatten otydligt hur de skulle agera. Nationalförsamlingens tidigare ordförande Yaël Bran-Pivet, som blev vald i första omgången, sade till exempel att en röst på extremhögern var uteslutet, men också på LFI.

– Socialistpartiet, de gröna och kommunisterna är alla trogna de republikanska idéerna men inte LFI, sade hon.

Den tydligaste uppmaningen kom från avgående premiärministern Gabriel Attal, som meddelade att deras kandidater ska dra sig ur i en triangulär situation. Redan på söndagskvällen drog sig också flera Macron-kandidater ur. Vänsterns Nya folkfronten lovade detsamma – vilket bland annat innebär att vänsterns kandidat som står mot förra premiärminister Élisabeth Borne i en valkrets drar sig ur – trots att det var hon som med dekret drev igenom den kontroversiella pensionsreformen förra året.