– Min hud som kändes som smältande plast och började falla av, säger Soniya Choudhury.
Människor samlades runtomkring henne och skrek, men ingen gjorde något för att hjälpa henne. Det var först när Soniya Choudhurys mamma kom ut på gården som någon kramade om henne.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det gjorde att hon fick brännskador på armarna som hon fortfarande har kvar.
Hon minns varenda sekund. Hur ingen av grannarna ville köra henne till närmsta sjukhus i rädsla att deras bilar skulle förstöras. Hur hennes pappa körde henne på moped samtidigt som hans hustru gav instruktioner över hur han skulle köra, då han själv knappt kunde se i mörkret. Hur hon fick sitta under rinnande vatten under flera timmar innan hon förflyttades till en intensivvårdsavdelning och kollapsade. Ansiktet var svullet, läpparna enorma och hon kunde inte öppna ögonen. Det gjorde så ont att hon inte kunde sova och fick sömnmedicin injicerat, men hon låg ändå vaken och stirrade i taket.
– Jag ville bara dö men inte på sjukhuset, utan hemma med min familj.
Soniya Choudhury vägde 28 kilo och läkarna hade gett henne några månader till att leva när hon till slut fick flytta hem. Då hade familjen hyrt en ny lägenhet där ett rum bara var för Soniya. Rummet rengjordes flera gånger varje dag, samtidigt som alla syskonen togs från skolan för att kunna hjälpas åt att jobba ihop pengar till sin systers mediciner. Alla speglar togs bort från hela huset så att Soniya inte skulle behöva se sitt ansikte och påminnas om vad som hänt.
– Jag såg mitt ansikte för första gången i en tallrik när jag åt en thali, säger hon, säger Soniya Choudhury när hon sitter i frisörstolen i sin skönhetssalong.
Den ligger i Ghaziabad, en förstad till Indiens huvudstad New Delhi. Här bor Soniya Choudhury med sin adoptivdotter, mamma, sin systers och broders familj. En spräcklig sjal täcker halva hennes ansikte och täcker för ena ögat där hon saknar en pupill. En fläkt snurrar i taket och Soniyas adoptivdotter kommer med vatten åt oss. Khusi, som betyder lycka på hindi, är hennes systers biologiska barn. Det var bestämt redan innan hon föddes att hon skulle bli Soniyas adoptivbarn och det var tack vare henne som Soniya sakta fick tillbaka sin rörelseförmåga.
– Vi lärde oss att gå samtidigt. Jag härmade henne och försökte röra mig på samma sätt, säger Soniya och ler.
Allt vanligare med syraattacker
Jag sitter på en svart metallstol som har en alldeles speciell betydelse. Det var här som hennes allra första kund satt då hon öppnade sin skönhetssalong efter attacken. Då hade hon tvingat sig själv att börja jobba, trots smärtan och ångesten.
– Jag visste att ingen skulle ge mig ett jobb, utan jag var tvungen att fixa det själv.
Den första kunden var nöjd och Soniya Choudhurys kundkrets började sakta ta form. Under de första åren arbetade hon med hela ansiktet täckt, då hon inte ville att någon skulle känna obehag. Numera har hon bara täckt halva ansiktet, men hon vill fortfarande inte visa sitt ansikte för grannarna.
– De skulle börja skvallra och trakassera min dotter, säger hon.
År 2014 rapporterades åtminstone 309 syraattacker i Indien, vilket nästan är en fyrdubbling jämfört med de föregående åren då inte ens hundra fall rapporterades, enligt officiell brottsstatistik. Soniya tror att det är ett tecken på att medvetenheten har ökat. År 2013 uppdaterades våldtäktslagstiftningen i Indien och även syraattacker fick en egen brottsrubricering. Fri sjukvård för drabbade har också införts samt regler om obligatorisk registrering av köpare och säljare av frätande syra.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Men reglerna följs inte och det finns fortfarande sjukhus som vägrar vårda syraattacksöverlevande, säger Soniya Choudhury.
Det har ändå hänt mycket sedan den där majkvällen då hon attackerades på väg hem från jobbet på en skönhetssalong i Ghaziabad. I vanliga fall brukade hennes pappa hämta henne efter att en granne börjat hota henne, men den här kvällen ville hon inte störa honom.
Grannen hade köpt en mobiltelefon åt henne i sitt namn, men den visade sig vara stulen. Soniya sa som det var när polisen ringde och grannen fick besök av myndigheterna. Det gjorde honom förbannad och trakasserierna började.
– Han ville att jag skulle ta på mig skulden för den stulna mobilen och be om ursäkt för den skam jag orsakat honom, men jag vägrade, säger hon.
Hoten om att hon skulle råka illa ut blev verklighet. Det var en chock och i kaoset var det svårt för föräldrarna att polisanmäla mannen, men mannen som kastat den frätande syran fick sitt straff till slut.
– Hans fru lämnade honom. Hans affär började gå dåligt och till slut insjuknade han i cancer, säger Soniya Choudhury.
