För 00-talets globaliseringsdemonstranter var den ondskefulla treenigheten IMF, Världsbanken och WTO. Under den senare halvan av årtiondet hade organisationen fått så dåligt ryckte att den var utestängd nästan överallt i det globala Syd, och rentav tvingades skära ned på personal eftersom den hade så få utstående lån kvar och inte längre fick in några ränteinkomster.
50 miljarder dollar till Argentina
IMF gjorde en återkomst under Eurokrisen, i samarbete med EU och Europeiska Centralbanken. Men den gången erkände till och med organisationens egna utvärderingar att den största räddningsinsatsen, den i Grekland, var ett fiasko. Redan 2013 konstaterade en rapport att de framtvingade nedskärningarna lett till ”en djupare lågkonjunktur än väntat med exceptionellt hög arbetslöshet” medan landets skuldbörda förblev ”ohållbar”. Länge verkade det som att Fonden skulle blekna bort och bli en allt mer irrelevant aktör i världsekonomin och världspolitiken.
Men nu är IMF igen tillbaka i gammal stil. I juni 2018 gav organisationen ett av sina absolut största lån någonsin, på 50 miljarder dollar, till Argentina för att stoppa en valutapanik och fallande växelkurs. I november samma år utvidgades avtalet till nära 60 miljarder, efter en ny valutarusning. I februari i år gick Fonden in med 4 miljarder dollar till Ecuador, en annan ekonomi i svårigheter.
Har IMF tänkt om?
Efter vad som verkade som en självkritik efter den ekonomiska katastrofen i Grekland, där organisationen själv medgav att de hårda nedskärningskraven drev landet ned i evig lågkonjunktur – har IMF då tänkt om?
Leandro Gonzalez, ekonom på argentinska forskningsstiftelsen Centro de Economia Politica Argentina, menar att förändringarna mest varit kosmetiska.
– Retoriken har ändrats mycket. I de senaste överenskommelserna finns det exempelvis diskussioner om åtgärders effekter ur genusperspektiv. Man talar mycket mer om fattigdomsbekämpning och språkbruket låter allmänt mycket mer rimligt. Men det faktiska innehållet är i stort samma som alltid.
Enligt avtalet ska Argentina minska sitt så kallade primära budgetunderskott – där räntor på statsskulden ej är medräknade – till 0 i år, från att ha varit 3,5 procent 2017.
– Det är uppenbart att IMF i verkligheten inte lärt sig något, eftersom de fortsätter att rekommendera samma åtgärder som ledde till katastrof i Grekland, säger Leandro Gonzales.
Nedskärningarna har framförallt kommit via dramatiska höjningar av avgifterna för el, vatten och gas – upp till en tiodubbling – och genom avskedanden av offentliganställda – under april demonstrerade exempelvis vetenskapsmän mot att 2000 forskartjänster försvinner.
Skuldbördan har ökat
Argentinas BNP föll med 2,5 procent förra året, och även regeringens egna prognoser förutspår ett fort-satt fall i år. Att döma av siffrorna hittills verkar fallet snarare accelerera än bromsa upp – en rapport från april visade exempelvis att aktiviteten i industrin är på sin lägsta nivå på 17 år. Samtidigt har landets skuldbörda – precis som Greklands – inte minskat utan tvärtom ökat: från en nivå under 50 procent av BNP 2015 ligger den idag på 97 procent av BNP, en nivå som närmar sig den för den stora ekonomiska kollapsen 2001.
– Utåt är planen att nödlånet ska hålla landet flytande under en övergångsperiod, för att efter 2-3 år återvända till tillväxt och att de internationella finansmarknaderna ska återvända för att investera i landet. Det verkar otroligt, och prognoserna är orealistiskt positiva. Därför antar jag att den verkliga planen är att klara landet förbi valet i oktober, rädda den nuvarande regeringen och efter det kräva mer långtgående reformer. Det är nog också anledningen till att det inte, som ofta tidigare, fanns några krav på strukturreformer som avreglerad arbetsmarknad i avtalet – för att det hade varit politiskt omöjligt innan valet, säger Leandro Gonzalez.
En formulering i IMF:s egen senaste utvärdering säger faktiskt att det är ”möjligt” för Argentina att klara sina låneavbetalningar, men med ”låg sannolikhet” – och verkar alltså erkänna att en statsbankrutt är troligare.
Även i Ecuador har IMF-lånet varit förenat med höjda bränslepriser, avskedanden av offentliganställda och privatiseringar, vilket ledde till demonstrationer i december och igen i februari.
– Fast de alltid bara talar om ekonomi, har IMF i själva verket alltid en starkt politisk agenda för vad de gör. De försöker stötta upp regeringar vars politik de sympatiserar med, säger Leandro Gonzalez.
