– En annan variant är att okända män kidnappar en misstänkt knarkare eller langare. De för bort honom, torterar och dödar honom för att sedan antingen gömma kroppen eller dumpa den i Manilabukten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hittills har cirka 14 000 människor avrättats utomrättsligt sedan president Rodrigo Duterte kom till makten juni 2016. Dessutom har cirka 3 500 människor skjutits ihjäl under polisaktioner, i samtliga fall har polisen hävdat självförsvar.

”Inga vågar vittna”

Och detta kan bara vara början, hävdar Filippinernas president Rodrigo Duterte, som gick till val på att lova utrota knarkproblemet:

– Vi ska mata fiskarna med deras kroppar, och även om hela Manilabukten blir fylld av lik kommer vi inte att ge upp, slog Duterte fast i ett av sina första tal som president.

Kriget mot knarkare har skapat en ny arbetsmarknad – en marknad för professionella mördare. Butch Olano från Amnesty igen:

– Vi vet att det har upprättats en ny ekonomi, dödsekonomin. Den gällande ersättningen för att ha dödat en misstänkt knarkare är 5 000 peso, knappt 850 kronor. En langare betalas med det dubbla, 10 000 peso, förklarar han och fortsätter:

– Tidigare var det framför allt yrkesmördare som anlitades, idag är de flesta mördarna poliser som extraknäcker. Vissa polismän har kunnat mer än fördubbla sin lön.

– Pengarna betalas av lokala myndigheter, affärsmän och supportrar till president Duterte och hans parti.

Hittills har ingen polis fällts för att ha dödat en misstänkt knarkare eller langare.

Amor L Robles är överåklagare i Manila och dessutom särskild åklagare i divisionen mot organiserad brottslighet.

– Hittills har vi inte fört något fall av utomrättslig avrättning till domstol. Fallen är mycket svårutredda, inga vågar vittna och det är polisen som ska göra utredningen, säger han.

– De dödades familjer vågar inte heller driva ärendena vidare, de stannar hos polisen och kommer inte ens till åklagare.

Åklagarna är också hopplöst underbemannade. Sedan president Duterte inledde Kriget mot knarket har ingen ny åklagare anställts, trots att antalet fall har ökat med över 70 procent. Inte heller domstolarna har förstärkts.

– Den teoretiskt absolut snabbaste lagföringen av en misstänkt knarkare tar mellan två och tre år. Och detta händer aldrig, snitt-tiden ligger snarare på cirka sju år innan fallet är färdigdömt. Under tiden ska den åtalade sitta i häkte. Vilket gör att häktena är hopplöst överfulla, säger Amor L Robles.

– Dessutom har 79 åklagare mördats sedan kriget inleddes. Ingen vet säkert vilka som ligger bakom. Man spekulerar om knarksyndikat, enskilda langare eller till och med missnöjda poliser.

De flesta häkten idag har en överinläggning på fyra till fem gånger, vilket skapar omänskliga förhållanden. För att lösa delar av problemen har Filippinernas högsta domstol godkänt och uppmanat åklagare att förhandla med misstänkta.

En så kallad plea-bargain betyder att om en misstänkt som suttit över fem år i häkte erkänner sig skyldig till ett enkelt narkotikabrott kan åklagaren avskriva ärendet och den misstänkta kan friges.

Rädsla i slumområden

Många misstänkta står på kö för att få till stånd en uppgörelse med åklagaren som betyder att de får lämna häktet omedelbart. Hävdar den misstänkta däremot att han är oskyldig och kräver en domstolsförhandling kan han tvingas vänta i flera år. Blir han frikänd vid rättegången så kan han få ett skadestånd för att ha suttit åtta till tio år i häkte trots att han var oskyldig. Skadeståndet är dock begränsat till totalt 10 000 peso, knappt 1 700 kronor.

Ett av de största slumdistrikten i Metro Manila är Tondo, ett stort, nedslitet område längs hamnen. Här bor 42 000 människor, de flesta mycket fattiga och delvis utslagna. Andelen narkomaner är hög och Tondo har alltid haft enorma sociala problem.

Områden som Tondo har stått i centrum för president Duterte och polisens kamp mot narkomaner och knarksyndikat. Dess befolkning har drabbats hårt av påtryckningar från alla håll:

Ana Maria är 38 år gammal och mamma till tre döttrar. Hon heter egentligen något annat men är livrädd för att kunna identifieras.

– Jag längtar verkligen inte tillbaka till tiden innan kriget mot knarket började. Det var fruktansvärt då. Hela Tondo styrdes av knarkligorna, de gjorde vad de ville och polisen fick betalt för att hålla sig borta. Jag vågade inte låta mina flickor gå ut på kvällarna, risken att de skulle kidnappas och våldtas av knarkgangstrarna var jättestor, säger hon.

Nu ser problemen annorlunda ut. Flera i Ana Marias omgivning har skjutits av polisen eller av de medborgargarden som till stor del består av polismän. Hon är också rädd för att själv råka illa ut.

– Det räcker med att någon polistjallare påstår att jag har haft narkotika på mig för att någon ska skjuta mig.

Många angivare

Det är alltid de svagaste som drabbas hårdast, menar hon. Och angivare finns det gott om i Tondo. Ibland får angivaren betalt för varje tips, ibland handlar det om personliga konflikter och ibland kan skälet vara att rädda sig själv.

När Dagens ETC för ett år sedan besökte Tondo var kriget mot knarket ett knappt halvår gammalt och pågick med en frenetisk styrka. En av personerna som Dagens ETC då pratade med var Arnel Parse, av alla kallad Bong, som var ordförande i sitt barangay, den minsta kommundelen i Filippinerna.

Bong var en mycket stridbar ordförande och hade ett nära samarbete med polis och meborgargarden. Det påstods att han delade med sig av de kommunala listor där folk erkände att de missbrukade narkotika. Sedan hittades de döda.

Men Bong finns inte längre. I oktober stannade en motorcykel med två maskerade svartklädda män utanför hans hus. De klev av motorcykeln, drog sina pistoler och gick fram till Bong och sköt honom med ett tjugotal skott – de flesta i huvudet.

Under de senast tio åren har åtta ordföranden i barangay 20 i Tondo mördats. Ingen vet vem som mördat dem – det kan vara knarkligor, det kan vara hämnd för olika oförrätter och det kan vara polisen som är missnöjd.

”Livrädd hela tiden”

Brian Mondejar heter den nye ordföranden i distrikt 20. Tidigare var han vice ordförande, för en månad sedan fick ta över:

– Jag livrädd hela tiden, både för mig själv och min familj – jag har tre barn. Jag ser mig alltid omkring innan jag går ut. Trots att jag har fyra livvakter känner jag mig inte säker.

– Jag var vice ordförande under Bong, och jag såg alla dödshot han fick. Men Bong höll på mycket med gambling och ordnade tuppfäktningar också, det gör inte jag. Det var kanske därför han sköts.

Brutala mord

Brian Mondejar har också flyttat kontoret närmare en polispostering och har ett nära samarbete med polisen. I sitt område har han också infört utegångsförbud för barn och ungdomar efter klockan tio på kvällen. Utegångsförbudet beslutades på initiativ av president Duterte, men överklagades till domstol där det fastslogs som olagligt.

– Vi ska följa lagen, men jag tyckte att utegångsförbudet var så viktigt att vi införde det hursomhelst på barangaynivå, säger Brian Mondejar.

I slutet av augusti skakades Dutertes krig mot knarket av sitt första allvarliga nederlag.

Precis som andra kvällar var den 17-årige studenten Kian Delos Santos på väg hem efter att ha arbetat i sin pappas gatukök. En svetsare, Erwin Lachica blev vittne:

– Jag såg tre civilklädda män på motorcyklar köra fram mot Kian. Alla tre hade pistoler i sina byxlinningar.

Erwin Lachica kände igen männen, det var tre polismän som arbetade i området.

– De gick fram till Kian, tog tag i honom, gav honom några örfilar innan de kopplade ett grepp på honom och drog iväg honom till en gränd som gick ner till floden, berättar han.

I en gammal svinstia slutade Kian Delos Santos liv, de tre poliserna sköt honom med nio skott.

Poliserna hävdade att Delos Santos hade dragit ett skjutvapen och att de hade tvingats skjuta honom i självförsvar, samma historia som i cirka 3 500 andra fall då polisen skjutit misstänkta narkomaner.

Men den här gången fanns det en videokamera som visade vad som hade hänt, att Delos Santos omöjligt kunde haft ett vapen på sig och att de tre poliserna hade gått fram till honom direkt och släpat iväg honom.

Mordet på Kian Delos Santos väckte en folkstorm i Filippinerna. Tusentals människor gick ut på gatorna och demonstrerade mot mordet och Kriget mot knarket. President Duterte blev skakad och sa för första gången att de skyldiga poliserna skulle straffas.Tidigare har han alltid hållit de mordanklagade poliserna om ryggen.

Protesterna höll också i sig, och Duterte var tvungen att ta bort ansvaret från den filippinska polisen och lade istället över ledningen på Filippinernas narkotikapolis, PDEA.

Missnöjd med insatserna

Under den första månaden som PDEA hade ansvaret för kriget mot knarket blev bara en person skjuten i razzior, en enorm skillnad mot tidigare.

Men nu är Duterte missnöjd med insatserna och har förklarat att han ska lägga tillbaka ansvaret på den filippinska polisen.

Men under tiden har istället de utomrättsliga avrättningarna skjutit i höjden.

Derrick Carreon är en av de högsta cheferna för PDEA.

– Vi har alltid haft det yttersta ansvaret för bekämpningen av droger i Filippinerna, men efter mordet på Kian så beordrade presidenten oss att genomföra alla insatser själva och lyfte bort det från polisen. Vi kan använda vanliga polisen för att ge oss skydd, men det är vi som ska genomföra razziorna, säger han.

– Under november då vi haft ansvaret har vi ökat antalet arresterade och beslagtagit mer narkotika än vad som skett tidigare.

Stöd i opinionen

Men bakgrunden till att Duterte vill återinsätta polisen som ansvarig är enkel. PDEA har 2 300 tjänster totalt, inklusive administrationen. Den filippinska polisen består av 190 000 poliser.

Derrick Carreon:

– Vi har tagit kritiken mot våldsamma razzior på allvar. Alla PDEA-agenter har kroppskameror som skildrar vad som hänt och vi har hårda regler för när vi får använda skjutvapen. Under vår tid som ansvarig har en enda person dödats vid razzior.

– Vi välkomnar dock polisen tillbaks i arbetet, vi behöver deras resurser för att vinna kriget mot drogerna.

Uppenbart är att Filippinerna går mot en blodig fortsättning på kriget mot knarket. Fortfarande stöder, enligt en ny opinonsundersökning, 72 procent av Filippinernas befolkning kriget.