I samma ögonblick som astronauten Anne McClain i augusti 2019 från Internationella rymdstationen ISS:s dator loggade in på Summer Wordens bankkonto var hon på vippen att skriva rymdhistoria.
Före detta paret McClain och Worden befann sig mitt i en infekterad separation och vårdnadstvist och när den sistnämnda via sin bank fick reda på att någon loggat in på hennes bankkonto från en dator tillhörande amerikanska rymdflygstyrelsen NASA lade hon ihop ett och ett och anmälde Anne McClain för identitetsstöld och för att olovligen ha skaffat sig tillgång till Wordens bankkonto.
McClain försvarade sig med att hon bara gjort som hon gjort så många gånger förr – loggat in för att hålla koll på den gemensamma ekonomin och försäkra sig om det fanns nog med pengar för att betala räkningar – och inte var medveten om att hon inte längre fick använda kontot.
Något åtal blev det aldrig. Men hade ett sådant väckts och McClain fällts skulle historia ha skrivits på riktigt och världen fått sin första riktiga rymdskurk.
Mars – en ”fri planet”
Juridiskt var fallet relativt okomplicerat. De fem nationella rymdstyrelser som gemensamt ansvarar för ISS – USA:s, Rysslands, Japans, EU:s och Kanadas – har tydliga regler för vilken besättningsmedlem ska hållas ansvarig för vad under vilka omständigheter.
Lite knepigare är frågan om vilken jurisdiktion som ska gälla i en framtid där människan utökat sin aktivitet i rymden från dagens närvaro på ISS till en där vi arbetar på baser på månen, bryter mineraler på jordnära asteroider eller åker skytteltrafik mellan jorden och Mars. Vilket är vad Elon Musk bestämt sig för att ro i rymdhamn.
Han är av allt att döma stensäker på framgång. När det egna rymdbolaget SpaceX i höstas uppgraderade användarvillkoren för satellitnätverket Starlink hade en ny passage smugit sig in. I den kräver SpaceX att den som vill ha åtkomst till nätverket på Mars, på väg till Mars eller på ”annan koloniserande rymdfarkost” också måste skriva under på att Mars är en ”fri planet” och att ingen jordbaserad regering har några som helst befogenheter på den röda planeten.
Eventuella utomjordliga tvister ska i stället lösas via ”självstyrande principer” som sätts upp ”i samförstånd” i samband med kolonins etablering på Mars. Det styrelseskick Musk själv säger sig vilja se på Mars är ett slags direktdemokrati där medborgarna röstar i varje för kolonin viktig fråga.
Lag sedan 1967
Kritiker – bland annat nätmagasinet Jacobins Luke Savage i Dagens ETC – har varnat för att de ”självstyrande principerna” i själva verket kommer att bestämmas av SpaceX, att det kommer att sluta med att framtida Marsresenärer i praktiken kommer att bli kontraktsslavar och att Musk bara är ännu en i raden av människor med för mycket makt och en vision av sig själv som ”gudomlig kejsare”, i hans fall på Mars.
Huruvida oberoendeförklaringen ska tas på allvar har varit en öppen fråga. Visserligen har SpaceX redan skjutit upp omkring tusen satelliter i omloppsbana runt jorden, men de kretsar än så länge bara på cirka 1 100 kilometers höjd. Till Mars, som Musk tänker sig ska få en första mänskliga påhälsning redan om sex år, återstår ytterligare minst 55 miljoner kilometer.
Om det inte är ett skämt, och om Marsodyssén till slut blir verklighet och ingen annan hinner före, ligger Musk däremot bra till för att bli den första interplanetära brottslingen.
Bryter mot internationell rätt
I internationell rätt – närmare bestämt artiklarna I, II och IV i Rymdfördraget från 1967, som trumfar eventuella klausuler i vilket användaravtal som helst – är det tydligt att Musks vision om ett Mars fritt från jordisk jurisdiktion inte är annat än en önskedröm. Jordiska lagar gäller även i rymden, knutna till gällande rätt i det land under vars flagg ett rymdskepp färdas. Vill Musk undvika detta får han lov att flytta sitt SpaceX till något av det fåtal länder som ännu inte skrivit under avtalet.
Till saken hör att rymdfördraget endast omfattar stater, men samtidigt är det just stater som utfärdar tillstånd för rymdfart, vilket i praktiken innebär att den som vill fortsätta bedriva sin verksamhet nog gör bäst i att respektera lagen i det land som utfärdar det.
Å andra sidan ligger Mars som sagt inte direkt nästgårds. Om en representant för SpaceX på plats bestämmer sig för att det är Elon Musks ord som gäller, eller om kolonin helt enkelt gör uppror och sätter upp sina egna regler, måste en jordisk polisiär eller militär styrka chartra ett rymdskepp och tillryggalägga de där 55 miljonerna kilometer innan den kan kväsa upproret – som skulle ha ett något bättre läge än vad gamla tiders pirater och separatister befann sig i när de försökte slå sig fria från det brittiska imperiet.
Dessutom får man inte heller glömma Porky.
Mördade för russinvin
Donald ”Porky” Leavitt var ett fyllo som en iskall och solupplyst natt den 16 juli 1970 bröt sig in i teknikern Mario Escamillas trailer på gudsförgätna isberget T-3 i Arktiska havet norr om Kanada och stal ett krus hemgjort russinvin.
Varför är inte så viktigt (om än nog så dramatiskt). Det viktiga är att kvällen slutade med att Mario Escamilla av misstag sköt ihjäl Porkys chef Bennie Lightsy och att T-3 inte stod under någon stats jurisdiktion. Faktorer som – och nu spolar vi förbi en mängd teknikaliteter – i slutänden ledde till att ett mord eller möjligen dråp hade begåtts men att ingen kunde åtalas för det därför att ingen hade befogenhet att göra det. Internationell rätt till trots.
Tänk nu, vilket magasinet Slate uppmärksammade i somras, att ett liknande brott begås på Mars. Men med betydligt fler ingredienser. Där målas upp ett scenario där en tysk kvinna förgiftar en kongolesisk man på ett rymdskepp ägt av belgiskt-kinesiskt konglomerat med huvudkontor i Luxemburg. ”Vem i helvete är ansvarig då?”, frågar sig skribenten Sam Kean.
Och även om det juridiska nystas upp – vilket slags brott på en planet sex månaders resa bort är värt den astronomiska kostnad och ansträngning som kommer att krävas för att jordiska myndigheter ska beivra det?
Mars kommer helt enkelt med stor sannolikhet enkelt att bli just en ”fri planet” där inga jordiska befogenheter gäller, utan en där de nyblivna marsianerna skapar sina egna regler.
Visst, Elon Musks planer för Mars må vara megalomaniska. Inte bara själva idén att etablera en koloni på Mars, utan också hans planer för denna kolonis framtida styre. Men vem ska kunna stoppa honom?
