När sjukpensionären Diana Sorika en morgon besöker prydnadsträdgården nedanför slottet Mirabell är det inte för att beundra rosorna, ta selfies med dvärgstatyerna eller bada i Pegasusfontänen. Istället tar hon marmortrapporna upp till slottets övervåning och den lokala kommunistledarens sirligt utsmyckade kontor. 

Kay-Michael Dankl, 35, är historiker, museumguide och sedan några veckor tillbaka även vice borgmästare i staden Salzburg, efter att kommunistpartiet KPÖ under hans ledning gått från total marginalisering till att bli ett av de största i förbundslandet, som också heter Salzburg. Republiken Österrike består av nio olika förbundsländer som har ett långtgående självstyre, vilket ger lokala politiker mycket att säga till om.

I våras fick Kay-Michael Dankl 28 procent i valets första omgång, bara en procent mindre än socialdemokraten Bernhard Auinger som därefter vann andra omgången och blev förste borgmästare. 

Att en kommunist blev vice borgmästare har skapat rubriker såväl i Salzburg, där studenttidningen listade Mirabellträdgården som lämpligt ställe för ett Gulag, som i nationella medier som oroar sig för denna vänsterextremistiska yttring. Och vänsterpressen undrar vad internationella kamrater kan lära sig av Salzburg.

Ger sin lön till medborgarna

När Dagens ETC kommer till slottet bli vi ombedda att vänta. Först bjuder Michael Dankl in sjukpensionären Diana Sorika till sitt kontor. Här har han för vana att sitta ned med sina väljare, lyssna på deras bekymmer, ge dem råd om vilket slags samhällsstöd de har rätt till. Men också: att skicka med dem kuvert som han diskret fiskar upp ur en skrivbordslåda. 

I dem ligger sedlar, merparten av hans månadslön på 14 000 euro före skatt, 160 000 svenska kronor. Själv behåller han 2 300 euro, 26 000 kronor, vilket är genomsnittet för vad en industriarbetare i Österrike tjänar. Det är ett sätt att hjälpa människor som behöver pengar snabbt, berättar senare Kay-Michael Dankl. Människor som Diana Sorika, som den här månaden har vänt och vridit på sina slantar utan att få dem att räcka till el- och vattenräkningen.

– Jag får träffa människor som har drabbats av systemets otillräcklighet. Det ger verklighetsförankring, något som politiker snabbt kan förlora. Det visar också människor som gett upp om politiken att det finns folkvalda som inte gör det här för pengarnas skull, säger Kay-Michael Dankl.

Inte bara von Anka i Disneyland

Trots det högborgerliga kulturarvet är många som bor i staden inte särskilt rika, säger han, och de kämpar med att få vardagen att gå ihop.

– Salzburg är känt som ett slags Disneyland, en bildskön sagostad. Många som jobbar i turistnäringen gör det för låga löner, samtidigt som kostnaderna för bostäder och barnomsorg ligger långt högre än på andra platser. 

Det är ingen naturlag utan konsekvensen av dålig politisk ledning, anser han. Staden har nästan uteslutande haft socialdemokratiska borgmästare och dessa har inte prioriterat rätt. Fastän såväl staden som förbundslandet är mycket rika har pengarna lagts på hög istället för att investeras i samhället. 

Das deutsche gentrifizierung 

Andelen allmännyttiga bostäder är därför idag mycket lägre här än i städer som Wien eller Linz, bara 22 procent jämfört med 50 procent i Linz. Samtidigt har många rika tyskar tillåtits att köpa upp lägenheter i staden så att de har någonstans att bo under sommarens välkända musik- och teaterfestival.

– Människor uppfattar att de inte har något att säga till om i sin stad. Många medborgare är så positivt inställda till mitt parti KPÖ är för att Salzburg inte bara är flott och vacker. Det finns också en annan sida som behöver höras.

Ingen skitsak för kommunisterna

Han ursäktar sig en stund. Österrikes största tidning Kronen Zeitung ringer med en brådskande fråga om framtiden för offentliga toaletter i Salzburg. När Kay-Michael Dankl lägger på förklarar han för Dagens ETC att det är en annan profilfråga för kommunisterna, och bland det första han tog tag i när han blev vice borgmästare.

Det är bara en tidsfråga innan kapitalismen faller.

– Det är inte mycket politiskt prestige i offentliga toaletter, men de är viktiga för barnfamiljer, äldre, och de som helt enkelt behöver använda dem lite oftare, säger han.

Du låter så pragmatisk. Är du verkligen kommunist?

– Självklart, intygar han, och fortsätter med ett stort leende:

– Det är bara en tidsfråga innan kapitalismen faller. Frågan är vad som kommer sen.

Partiet han tillhör, KPÖ, har som långsiktigt mål att ersätta dagens samhällssystem med ett som är mer demokratiskt, medmänskligt och klimatneutralt. Men det finns skäl att oroa sig för att utvecklingen istället går åt det auktoritära hållet, som i Ungern och Ryssland. 

Ska Österrike bli brunt igen?

Faktum är att det är Österrike som kan bli nästa land att få en högerextrem regering, istället för den blågröna som styr landet idag. Den 29 september är det parlamentsval och nationalisterna Frihetspartiet (FPÖ) leder i alla opinionsmätningar. Partiet ser ut att samla nära 30 procent av rösterna, medan motsvarande Moderaterna och Socialdemokraterna får cirka 20 procent vardera.

Även KPÖ ser ut att komma in i den österrikiska nationalförsamlingen där kommunismen inte har varit representerade sedan 1959.

– Deras chanser att komma in skulle visserligen vara avsevärt högre om Kay-Michael Dankl flyttade till Wien, men det har han sagt nej till, åtminstone för stunden.

Det säger Franz Fallend, forskare i statsvetenskap vid Salzburg universitet. Han förklarar att KPÖ:s nationella ledare inte kan mäta sig i popularitet med Kay-Michael Dankl, som är en lokalpolitiker vars stjärna glänser över hela Österrike. 

– Det är hans personlighet. Han är väldigt intelligent och otroligt sympatisk. Han verkar inte heller radikal, så även de som ogillar kommunister tycker om honom. När han får kritiska frågor om Putin eller kommunismens historia så svarar han lugnt och sakligt, som den historieforskare han är i grunden. Han är annorlunda än de flesta politiker och förkroppsligar därför något som många drömmer om: en politisk förändring.

Ropen skalla, nytt system åt alla

Forskaren Franz Fallend säger att många österrikare inte känner sig sedda och representerade. Det finns ett tydligt allmänt missnöje med det nuvarande tillståndet och man vill ha ett annat politiskt system. Förra året drev hög inflation, urgröpta reallöner och minskade investeringar Österrike in i en ekonomisk recession, och i år förväntas bara en blygsam tillväxt på 0,3 procent. 

Franz Fallend säger att det är ett läge som borde  gynna alla socialistiska och socialdemokratiska partier. 

– Men de når inte ut. De har inte den här direktkontakten och trovärdigheten som Kay-Michael Dankl har. 

I Österrike är den offentliga finansieringen av partierna den näst högsta i världen, efter Japan. Statsvetaren tycker att partierna, och speciellt kristdemokraterna och socialdemokraterna, har hamnat för långt ifrån vanligt folk. 

– Det är en konsekvens av att de har suttit vid makten i decennier sedan andra världskriget. De har blivit en del av systemet och behöver inte folkets stöd. De får sina resurser från staten och det är ett problem.

Men kritik mot kommunisten Kay-Michael Dankl finns, trots allt, enligt Franz Fallend.

– Att bjuda in folk till sitt kontor, lyssna på deras problem och försöka lösa dem är något som myndigheter borde göra, medan politiska partier ska ta fram visioner och lösningar på samhällsproblem. Men vad kritikerna säger verkar inte spela roll, det går väldigt bra för honom ändå.

Fick folk att lämna soffan och högern

Kommunisternas egen valutvärdering från Salzburg visar att de har kunnat locka många tidigare soffliggare, samt personer som tidigare hade röstat på extremhögern, plus besvikna socialdemokrater. Det är något som Kay-Michael Dankl är stolt över.

– Vi kampanjade områden med lågt valdeltagande. Vi försökte nå dem som har tio minuter på sig att köpa allt de behöver på snabbköpet, och sedan behöver de hämta barnen. Vi pratade om saker som berör deras vardag, som bostäder. Det verkar ha fungerat förvånansvärt bra. 

Dagens ETC besöker en av platserna som fått stor uppmärksamhet i kommunisternas valkampanjer, ett hus som ska rivas och där invånarna oroar sig för att de inte kommer att erbjudas annat boende till en hyra de har råd med. Där träffar vi Johann Werner, en pensionerad kriminalvårdare. Han röstade på Kay-Michael Dankl.

– Det gjorde alla som bor här.

Men det betyder inte att han är kommunist eller ska ge partiet sin röst i höst. Faktum är att Johann Werner är ganska misstänksam mot KPÖ och bara röstade på dem i desperation över sin bostadssituation.

Pilsnerparti plockar procent i politiken 

I september visar det sig om KPÖ kan upprepa sin modell och framgångar även på landsomfattande skala.Liksom i Sverige behöver partier samla fyra procent för att få mandat i nationalförsamlingen. I det sista parlamentsvalet 2019 fick KPÖ under en procent men ligger runt tre procent i de senaste mätningarna, efter att ha legat lite högre under våren. 

Men på senare tid har KPÖ blivit omsprunget av Bier, ölpartiet, som fem procent säger att de ska rösta på. Det är häpnadsväckande då Bier bildades 2014 som ett skämt. Marco Pogo, en påhittad karaktär som är frontman för punkrockbandet Turbobier, lovade att bygga en ölfontän i Wien och att ge en tunna öl per månad till varje hushåll. 

Partiet nöjde sig länge med syrliga kommentarer om den politiska utvecklingen. Som 2019, när FPÖ:s dåvarande partiledare och landets vicekansler Heinz-Christian Strache fångades med dold kamera när han erbjöd statliga kontrakt till en kvinna som han trodde var en rysk oligarks släkting, mot att hon skulle köpa positiv pressbevakning om FPÖ.  

Partiet försökte att vifta bort den så kallade Ibiza-affären som en ”fyllegrej”. Ölpartiet Bier gick då ut och krävde att alkoholdränkt politik ska lämnas till experterna.

Pogo blev nästan president

Men sedan Marco Pogo ställde upp under sitt riktiga namn Dominik Wlazny i presidentvalet härom året, där han kom trea med åtta procent av rösterna, verkar både han och väljarna ta ölpartiet på större allvar.

– Det verkar som att så många är så missnöjda med det politiska läget att även ett parti som saknar ett seriöst program kan komma in i riksdagen, suckar statsvetaren Franz Fallend.

En av dem som kommer att rösta på Bier är Monika Schreiner, som Dagens ETC givetvis träffar på en bar. Hon säger att partiet må ha varit ett skämt från början, men att det med tiden har visat sig att landets ledande politiker är de riktiga skojarna. 

Bier har blivit mer seriöst och går nu till val på löften om att kämpa mot barnfattigdom och kostnadskrisen, samt utjämna alla barns chanser i skolan. Nu oroar hon sig för att partiledaren Dominik Wlazny har blivit alltför seriös i sina planer. 

– Han har väldigt stora ambitioner. Han kanske överanstränger sig och försöker att göra för mycket, för snabbt.