Rodrigo Mundaca är talesperson för miljöorganisationen Modatima. En av de viktigaste organisationerna i Chiles starka och snabbt växande miljörörelse. När ETC talar med honom är han på väg till ”Chiles största demonstration” i Santiago och det har gått två veckor sedan han blev mordhotad. Modatimas över 15 år långa kamp mot privatiseringen och kommersialiseringen av vattnet ansågs av någon ha blivit ett alltför stort hot. Dödshot mot miljöaktivister i landet är utbredda, för de utmanar ”intressena hos de som gjort sig rika på att beslagta naturresurserna”, menar Rodrigo Mundaca. Sedan Pinochet-diktaturen privatiserade vattnet 1981 har vattnet (i sjöar, floder och grundvatten) ägts av kapitalister, inte av Chiles medborgare.
Rodrigo Mundaca är verksam i Petorca-provinsen, strax nordväst om Santiago, där avokadoplantagen torkat ut sjöar och floder och lokalborna står utan vatten i sina kranar, ett problem som finns i många delar av landet. Den 22 september, en månad innan det pågående folkliga upproret bröt ut i Chile, hade boende i Petorca spärrat av den panamerikanska motorvägen numer 5 (Chiles främsta transportled som går från söder till norr) i protest mot vattenbristen. Banderoller som löd ”Detta är inte torka, utan plundring” vecklades ut mitt på motorvägen.
– En vecka senare blockerades återigen en motorväg i protest mot privatiseringen av vattnet och demonstranterna gasades (reds. anm. med tårgas), slogs ner och greps av polisen, berättar Rodrigo Mundaca.
– Ledare för miljörörelsen utsätts för selektiva gripanden, där de hämtas i sina hem och vi ser civilklädda poliser som ständigt går runt och frågar efter våra kamrater på landsbygden. I Chile är förföljelsen och kriminaliseringen av miljörättsaktivister vardagsmat, menar han.
Den folkliga kampen om rätten till vatten har intensifierats och engagerat allt fler på landsbygden i Chile under de senaste tre åren, förklarar Rodrigo Mundaca, och berättar att dessa folkliga mobiliseringar på många sätt bidragit till att lägga grunden för de utbredda protester vi nu ser över hela landet.
– De folkliga protesterna på landsbygden har varit massiva sedan protesterna mot biljettprishöjningen. Folk har blockerat motorvägar och ockuperat broar konstant. Och överallt kan man se att folk klottrat slagordet ”Detta är inte torka, utan plundring”. Över hela landet har politiska och sociala organisationer mobiliserat sig på landsbygden, för vi förstår att vi måste stå enade. För kampen handlar inte bara om att återupprätta naturen som allmän egendom, utan om att återta alla sociala rättigheter som under åren har förvandlats till föremål för profit och ocker.
– De viktigaste gemensamma kraven i dag är avprivatiseringen av vattnet och arbetarnas pensionsfonder. Kampen nu handlar om att få ett slut på ojämlikheternas grund, för att vi tror att sociala ojämlikheter är det som förklarar miljöförstöringen, och att grunden till ojämlikheterna i Chile är beslagtagandet av de allmänna naturresurserna, en del av den skamlösa nyliberalism som har tillämpats i landet.
Ett exempel:
– I Sebastian Piñeras regering finns fem ministrar som är några av landets främsta ägare av vatten. Jordbruksministern Antonio Walker äger 29 000 liter vatten per sekund. Och i den politiska debatten argumenterar han för att vattnet i landet ska vara fortsatt privat ägt. Detta är en uppenbar intressekonflikt.
– Chile är värdland för årets klimattoppmöte, COP25*. Länder som Sverige bör inte delta så länge som president Piñera inte avmilitariserar landet och tar sitt politiska ansvar för alla som dödats, skottskadats och gripits av ordningsmakten under de senaste veckorna.
*Fotnot: Sedan intervjun genomfördes står det klart att Chile inte längre kommer vara värd för COP25.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
