– Är ni på väg till Libyen? frågar jag.
– Inshallah.
– Vad ska ni göra där?
– Jobba.
De sitter på varsin vattendunk. De bär turban eller rånarluva och solglasögon till skydd mot sanden. Några har investerat i strumpor och vantar.
– Det är en farlig resa ni har framför er, påpekar jag.
– Det är normalt.
– Men ni vet att det är inbördeskrig i Libyen? Att människor flyr därifrån?
Det hörs spridda fniss. En av killarna tar av sig solglasögonen för att kunna se mig i ögonen ordentligt.
– Har du något bättre förslag? Om du har ett jobb att erbjuda så stiger jag av här, direkt.
En soldat med en olycksbådande käpp i handen tecknar åt de unga männen att gå till ett solskydd längre bort för att få sina papper kontrollerade.
Hundratals mil av sand
Vi står på randen till öknen. Den 600 år gamla staden Agadez kallas ofta ”porten till Sahara”. Rakt norrut ligger Algeriet, i nordost Libyen, däremellan hundratals mil av sand. Över alltihop höjer sig en 27 meter hög minaret byggd helt i soltorkad lera. Detta är en uråldrig mötesplats för karavanhandeln i området, i århundraden har man handlat med guld, salt och människor. Niger är ett transitland. Migranter från hela Västafrika har genomkorsat området på väg norrut till Algeriet och, framför allt, Libyen. I Agadez brukade de bunkra inför resan och ta kontakt med lokala chaufförer som känner öknen som sin egen bakgård. Med inbördeskriget i Libyen 2011 och Khadaffis fall, kollapsade gränsbevakningen i grannlandet och trafiken formligen exploderade. Under rekordåren 2015 och 2016 beräknas över 300 000 migranter och flyktingar ha varit på väg norrut genom Niger, de flesta med siktet inställt på Libyen och vissa därefter Europa. Agadez växte så att det knakade. Ekonomin blomstrade. Stadens invånare levde gott på migranterna.
Något behövde göras
EU-länderna var inte lika förtjusta när tusentals sjöodugliga båtar började lägga ut från Libyens stränder med sikte på Malta och Italien. Något behövde göras – snabbt. En lösning blev att sluta gränsbevakningsavtal med länderna längs migrationsrutterna – ett slags outsourcing av den europeiska gränskontrollen. Turkietavtalet och avtalen med den libyska kustbevakningen om att stoppa migrantbåtar är de mest kända exemplen. Men det är samarbetet med Niger som EU:s utrikesminister Federica Mogherini refererat till som en verklig ”framgångssaga”, och som EU hoppas ska fungera som modell för hela regionen. På bara ett par år har Niger gått från att vara ett okänt, utfattigt land, till att bli en av de största mottagarna per capita av EU-bistånd. Över en miljard euro har utlovats till 2020. Orsaken är den migrationslag som landet röstade igenom 2015, ivrigt påhejat av EU. Med den blev Niger först i regionen med att kriminalisera transport av migranter. Man upphävde den fria rörlighet av varor och människor som dittills rått i regionen och gjorde det straffbart att transportera utlänningar norr om Agadez.
Det har fungerat. Migrationsströmmarna genom Niger har strypts till en rännil. Bland de unga männen som flockas under solskyddet för att få sina papper kontrollerade, är det bara nigeriska medborgare som tillåts fortsätta. De kommer tvingas upprepa samma procedur många gånger till längs vägen.
Tvingats gå under jorden
Före lagen brukade migranterna röra sig i klungor längs med Agadez gator. Nu har de gått under jorden. I ett halvfärdigt hus med väggar fulla av klotter, vilar Soumaoro, Davide och Baldè på trasiga madrasser. Soumarou och Davide är från Elfenbenskusten, Baldè från Guinea. De beskriver sig själva som ”på väg mot Europa”.
– Jag vet inte så mycket om hur livet ser ut där, men jag är fast besluten att ta reda på det, säger Soumarou, som tänker sig en framtid i Italien.
Men i verkligheten har de fastnat. Chauffören som skulle köra Davide tog alla hans pengar och försvann. Soumarou, å sin sida, förlorade sina pengar mer successivt.
– Från (huvudstaden) Niamey upp hit är det fullt av vägspärrar. Jag tvingades muta polis och militär vid varenda en. Jag hade 1 500 kronor i början av resan, när jag kom fram hade jag ingenting kvar, säger han.
Baldè, som har suttit fast i över ett år, har gjort tre försök att nå Libyen.
– De två första gångerna greps vi av nigerisk militär på vägen, den tredje gången fick chauffören syn på ett militärfordon, och då övergav han oss i öknen för att slippa bli gripen.
Även om Nigers migrationslag antogs i maj 2015 var det först efter det stora migrationsmötet mellan europeiska och afrikanska ledare i Valletta i november samma år som den började tillämpas på allvar. Chaufförer, reseorganisatörer, och fixare greps och sattes i fängelse. Deras bilar beslagtogs och låstes in på stadens militärbas, härbärgen stängdes och militär började patrullera de traditionella migrantvägarna.
Ibrahim Mohamat ägde vid den tiden två pickuper. Varje måndag fyllde han och hans medarbetare flaken med 25 migranter och gav sig av på den tre dygn långa resan mot Libyen.
– Lagen infördes utan förvarning och de konfiskerade båda mina bilar. Mitt jobb blev kriminellt över en natt, säger han.
Över hälften av alla stadens hushåll uppskattas ha försörjt sig på migrationen på olika sätt under rekordåren. Efter lagens införande uppmanades Agadezborna att ansöka om att få delta i omställningsprojekt som EU skulle finansiera. Ibrahim gjorde det och avvaktade. Men av 6 500 ansökningar har idag, fyra år senare, bara drygt 500 fått godkänt. Chaufförer omfattas inte.
– Jag har en familj att försörja, så efter ett år började jag köra igen.
Men Ibrahim har höjt priset på resan för att kompensera för risken att bli gripen. Han hämtar upp sina passagerare utanför staden och kör sedan längs vägar som militären inte patrullerar.
– Sanden är ofta djupare där och du befinner dig långt från vattenhålen, så det är en risk. Eftersom jag undviker de trafikerade vägarna blir det också väldigt farligt om bilen går sönder, för då finns ingen som kan hjälpa oss, säger han.
Ibrahim bekräftar också Baldès berättelse – att migranterna nu löper ökad risk att överges i öknen.
– Det är omöjligt att köra ifrån en militärpatrull med 25 personer på flaket, så det har hänt att chaufförer har övergett sina passagerare när de har stött ihop med militären – människor har dött på det sättet.
– Har du gjort så? frågar jag.
– Aldrig.
Problemet inte löst
”För varje person som dör på Medelhavet dör två i Sahara”, sa UNHCR:s Nigerchef Alessandra Morelli till BBC i en intervju om migrationslagens effekter i början av året. Citatet fick stor uppmärksamhet och spreds över världen.
– Jag sa det mycket medvetet för att röra om lite, slår hon fast, när vi träffar henne på FN-organets fortifierade kontorskomplex i huvudstaden Niamey.
Hon är irriterad över den ensidiga europeiska beskrivningen av Nigers migrationslag som en framgång.
– Bara för att migrationsströmmarna minskar betyder det inte att problemet är löst, säger hon.
Morelli menar att det man har åstadkommit snarare är en klämningseffekt – hon liknar det vid en klick nötkräm mellan två kex.
– Vad händer när du klämmer ihop kexen på mitten? Jo Nutellan trycks ut på kanterna. Förr hade vi ett antal välanvända rutter genom Afrika som alla kände till, i dag har hela Sahelområdet blivit en migrantrutt, säger hon.
Det gör situationen svåröverblickbar. Migranterna rör sig över hela regionen, är i större utsträckning i händerna på kriminella nätverk och fastnar på platser där det saknas hjälparbetare. När de tvingas bort från upparbetade rutter försvåras också möjligheten att föra statistik.
– Folk frågar mig vad jag har för siffror på att dubbelt så många dör i öknen jämfört med Medelhavet, men det är ju det som är grejen: det kan vi inte veta för ingen räknar längre!
Morelli säger att det inte råder någon tvekan om att situationen under den så kallade flyktingkrisen var ohållbar och att många for illa.
– Men du kan inte bara stänga kranen utan att öppna andra vägar för den som behöver skydd eller ekonomiska utvecklingsmöjligheter.
”Europa eller inget”
Tillbaka i det hemliga härbärget i Agadez läser de unga männen högt från väggarna. Alla som passerar härigenom uppmanas att skriva en hälsning innan de ger sig av. Den råa betongen är full av hoppfulla och trotsiga utrop: ”Europa eller inget”, ”Utan lidande, ingen lycka”, ”Europas misär är Afrikas rikedom”.
– Han som skrev ”Europa eller inget” är i Tyskland nu. Vi har kontakt med honom via Facebook, säger Baldè.
Soumarou pekar ut ett annat citat.
– Han där är i Italien nu. Det är sådant som ger oss hopp. Jag vet att resan är svår, men när vägen är kantad av faror är det de modiga som når fram.
Jag tittar på det trådslitna gänget på madrasserna, och tänker på rapporterna som kommer från Libyen, där inbördeskriget intensifierats och hjälporganisationer kämpar med att evakuera migranter som utsatts för ofattbara grymheter.
– Jag hör er bara prata om dem det gick bra för, säger jag.
De skruvar på sig lite.
– Det är några vi inte har hört av sedan de reste, medger Soumarou.
Baldè harklar sig.
– Det var en man som var här med sin fästmö. Deras båt sjönk och han drunknade, men kvinnan överlevde och är i Europa nu.
Han rycker lätt på axlarna.
– Han lyckades i alla fall rädda henne. Det är vad de flesta av oss vill: ge våra fruar, föräldrar eller syskon en chans till ett bättre liv.
Lämnar lapp med nummer
Vi lämnar killarna där i det halvfärdiga huset och går ut till ett Agadez vars damm plötsligt skimrar i kvällsljuset. Jag har lämnat kvar en lapp med mitt namn och telefonnummer på och bett dem hålla kontakten, men räknar egentligen inte med det.
En knapp vecka senare kommer ett meddelande från Baldè på Facebook.
”Hej! Jag är på väg till Libyen nu”.
”Nyss hade du ju inga pengar?” skriver jag.
”En skolkamrat har betalat resan hela vägen till Italien, vi är i ren öken nu, vi har paus”.
”Kan du skicka en bild?”
”Jag kan försöka lite senare, men om chauffören ser det kommer han att ta ifrån mig min telefon”.
”Okej, bara om det går, ta inga onödiga risker. Var rädd om dig!”
”Tack, Gud välsigne dig”.
Sedan svarar Baldè inte mer.
