Jag har varit på många ställen i världen, men aldrig har det slagit mig så som i Hiroshima att människor håller ihop. Man gråter, förlåter och går vidare, oavsett vilka hemskheter naturen eller människan utsätter befolkningen för. I Hiroshima fick jag ynnesten att prata med tre personer som överlevde bomben och alla sa samma sak; ”Vi måste fortsätta kämpa. Vi måste gå vidare, men aldrig glömma.”.

Hiroshima kunde varit en av världens största gravplatser i dag, men staden blommar på nytt. Ända in på 80-talet fanns det ett socialt stigma runt stadens befolkning. Var man från Hiroshima var det svårt att söka sig till nya bekantskaper. Att gifta sig med någon från Hiroshima sågs som en stor risk, vem visste vad hen hade för strålning i sig? Misstänksamhet mot det okända, känns det igen?

Det är därför Hiroshima är en av världens viktigaste städer. Staden är allmängiltig. Rädslan, misstänksamheten och utanförskapet, men också kamratskapet, solidariteten och humanismen. Det sitter i marken jag gick på. Det är inbränt i stenen, bokstavligt talat.

För ett år sedan var jag på besök i Fukushima. Trots att fyra år har gått sedan olyckan kämpar staden fortfarande med samma utanförskap som Hiroshima tagit sig igenom. Tsunamin sköljde inte bara bort tusentals människoliv, den sköljde även bort alla jobb. Jag slogs av att det inte fanns några unga människor på gatorna där. I Hiroshima fanns det inte några gamla.

Det fåtal som fortfarande lever och minns den 6 augusti 1945 berättar oförtröttligt om fasorna. Att lära av historien är att försäkra sig om att det inte händer igen, men världen lär sig inte, den upprustar. Rädslan och misstänksamheten går ända från Washington till Moskva, över till New Delhi och Islamabad.

Katastrofen lurar runt hörnet, och Hiroshimas borgmästare Kazumi Matsui fortsätter att skicka brev till världens ledare på minnesdagen. Han uppmanar dem att avveckla i stället för att utveckla. Hiroshimas borgmästare har skrivit dessa brev sedan 1945.

I dag har det gått 70 år sedan världen tog en ny vändning. Kanske är det dags för världens ledare att lyssna på dem som sett helvetet.