I interneringscentret Tajoura i stadens östra utkant är situationen desperat, det är bara ett par dagar sedan centret var en hårsmån från att träffas av en bomb, de över 600 fångarna vädjar till myndigheter och omvärld om evakuering.
– Vi kan inte sova om nätterna, vi ligger bara och lyssnar till striderna som kommer närmre, säger en ung man från Eritrea.
27-årige Lam Magok, flykting från Sydsudan, talar tyst för att vakterna inte ska höra honom.
– Vi är sjuka och får bara mat en gång om dagen, men det är inte det värsta just nu. Vi befinner oss i en krigszon, jag vet ärligt talat inte om vi kommer att överleva detta.
Några veckor senare händer just det som han och de andra varit så rädda för: Tajoura träffas av en flygbomb och över 50 människor dödas, ett 80-tal skadas.
För en kort sekund riktas världens alla ögon mot Libyen – företrädare för FN fördömer attacken och beskriver den som ett misstänkt folkrättsbrott.
Mobilnumren vi fick av människor i Tajoura har inte längre någon abonnent. Meddelandena på messenger förblir olästa. Men så dyker den unge eritreanen, han som hade svårt att sova, upp. ”Min vän”, skriver han, ”jag är okej, tack vare Gud, men föreställ dig – de där människorna kokades som i en kastrull.”
Det oljerika ökenlandet Libyen har varit i mer eller mindre konstant konflikt sedan diktatorn Muammar Gaddafi störtades och dödades 2011. Under åren som följde karvade krigsherrar, miliser och terrorgrupper upp landet mellan sig under blodspillan och kaos. Ändå är sannolikt konflikten det senaste halvåret det närmaste Libyen har varit ett fullskaligt inbördeskrig.
I början av april inledde krigsherren Khalifa Haftars LNA-styrkor en offensiv med syfte att inta huvudstaden och avsätta den svaga, men av omvärlden erkända, regeringen. Haftar hade räknat med en enkel seger, men mötte i stället hårt motstånd från milisgrupper som stödjer regeringen och körde fast i de södra förorterna.
Där maler kriget på sedan dess, utan tecken på att mattas av.
Det är september när vi återvänder till Libyen. Milismän med armar och ben i gips köar till incheckningen hos Libyan Airlines, på väg hem efter specialistvård i Tunisien. En kille håller ett krampaktigt tag om sin kamrats ryggsäck, ögonen flackar tvångsmässigt från sida till sida. Utan uniform ser han ut som vilken tonåring som helst, i röda Adidas-shorts och badtofflor.
Våra biljetter har slutdestination Tripoli, men flyget leds om till staden Misrata i öster, eftersom Tripolis flygplats nu bombas dagligen. Libyens inbördes stridigheter har snabbt förvandlats till ett proxykrig där alla regionens spänningar spelas ut: Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten stödjer krigsherren Haftar, Turkiet och Qatar backar den FN-stödda regeringen. FN:s säkerhetsråd är handlingsförlamat, vapnen flödar in i strid med internationella embargon och båda sidor har nu tillgång till drönare. Från taket på vårt hotell kan vi följa hur de fyrar av sina missiler vid frontlinjen. Det ser ut som nyårsfyrverkerier när de slår ner.
Vi får till sist kontakt med Lam Magok, sydsudanesen från interneringscentret Tajoura. Han är vid liv och befinner sig i en smugglarstad vid kusten, två timmars bilfärd från huvudstaden. När vi anländer står han och 20-talet landsmän i vägrenen, i skuggan av ett träd, och väntar på arbete som daglönare.
Lågt räknat tros omkring 650 000 papperslösa migranter och flyktingar befinna sig i Libyen i dagsläget. De syns överallt i städerna. Människor från länderna söder om Sahara plockar sopor, diskar, snyter barn, skrubbar trappor och släpar cement till långt in på natten. Långtifrån alla var på väg till Europa när de först kom hit – det oljerika Libyen har byggts av grovjobbande gästarbetare – men deras väldokumenterade utsatthet i laglösheten, med risk för kidnappningar, övergrepp och människohandel, har drivit fler att försöka lämna landet.
Lam själv kom till Libyen 2017 från krigets Sydsudan och har gjort tre misslyckade försök att ta sig till Europa. Den sista gången slapp han betala för båtresan eftersom han hade ansvar för GPS:en och satellittelefonen.
– När vi nådde internationellt vatten ringde jag till italienarna, precis som jag hade blivit instruerad, de sa till oss att fortsätta framåt så skulle vi få hjälp.
Men räddningen dröjde och deras gummibåt fick problem, träet i durken gick sönder och båten tappade styrseln. Lam berättar att han och de andra migranterna drev i två dygn innan ett fartyg slutligen kom till deras räddning.
– Men det var inte italienarna, utan den libyska kustbevakningen. De grep oss och förde oss till interneringscentret i Tajoura.
Lams historia är på många vis typisk. Den är ett resultat av den EU-politik som föddes i kölvattnet på den så kallade flyktingkrisen 2015, då över en miljon människor kom till Europa över Medelhavet. Hårt pressade av främlingsfientliga och populistiska strömningar i medlemsländerna blev EU:s lösning att snabbt ingå en lång rad avtal och samarbeten med länder längs migrationsrutterna för att strypa strömmen. Avtalet med Turkiet 2016 är ett av de kändaste exemplen, medan man i Libyen inledde ett samarbete med den, fram till dess, knappt fungerande kustbevakningen. Italien bistod med nya patrullbåtar, EU med övervakningsutrustning och träning av personal, samtidigt som den sök- och räddningszon som libyerna ansvarade för utökades långt in på internationellt vatten.
Parallellt lade EU ned sina egna räddningsinsatser och började peppra frivilligorganisationer såsom Läkare utan gränser med olika former av stämningsansökningar och juridiska hinder, för att sätta stopp för deras arbete på havet.
På så sätt blev det på kort tid mycket svårt för människor att nå Europa från Libyen.
Ur ett sifferperspektiv har det gett resultat. Mellan 2017 och 2018 minskade antalet migranter som nådde Italien via Medelhavet med 80 procent. Samtidigt ökade andelen som drunknade, liksom antalet som greps av libysk kustbevakning, fördes tillbaka och låstes in i statliga interneringscenter. Runt Tripoli hålls flera tusen personer i sådana förvar, två tredjedelar är asylsökande. FN har återkommande vädjat om att interneringscentren ska stängas, eftersom fångarna som hålls där inte bara löper risk att utsättas för misshandel, våldtäkter och människohandel, utan nu också för att tvångsrekryteras till kriget eller bombas till döds.
Den där natten då delar av interneringscentret Tajoura jämnades med marken satt Lam Magok inlåst i en isoleringscell efter ett misslyckat flyktförsök. Han hörde ljudet av ett flygplan, sedan en fruktansvärd smäll när ett militärkomplex inne på området träffades.
– Jag kunde höra hur migranterna som var inlåsta i hangarerna började skrika och banka på dörrarna för att bli utsläppta. Det dröjde kanske tre minuter så kom flygplanet tillbaka och den här gången träffades centret. Tryckvågen var så stark att fönsterrutorna krossades och dörren till min cell flög upp.
Lam sprang ut på gården i mörkret för att se vad som hade hänt.
– Det var fullt av rök och stora bitar av sten och cement som hade slungats runt på marken. Jag såg människor ligga och dö, en del skrek för att de hade förlorat benen och armarna.
Natten var kaotisk, en grupp migranter lyckades fly, men när Lam försökte följa efter stoppades han av vakterna. Dagen därpå anlände lokala Röda halvmånen för att samla ihop kropparna. Lam anmälde sig som frivillig och fick handskar och munskydd.
– Det var blod och kroppsdelar överallt. Det hade blivit ett stort hål i marken där bomben slagit ned och det fylldes med vatten. När de började tömma det hittade de lösa armar och ben.
Han vill inte rota för mycket i känslorna som genomfor honom dagarna efter attacken, konstaterar bara:
– Jag var fruktansvärt rädd.
Elen kommer och går. Köerna till Tripolis banker ringlar genom hela kvarter. Det är inte mycket i Libyen som fungerar som det ska den här hösten. Att bedriva krig kostar pengar och med Haftars styrkor alldeles vid porten till huvudstaden är det få myndighetspersoner som vågar ta beslut om något – ingen vet ju vem som sitter vid makten imorgon.
Landets kustbevakning fortsätter däremot outtröttligt arbetet med att gripa och föra tillbaka migranter som försöker lämna Libyen. Allt koordineras av italienarna. Bara i år har libyerna gripit eller räddat 7 144 människor till havs. Det är fler än antalet som nått Italien. Men kustbevakningens relativa effektivitet skapar problem.
En morgon kör vi över en bro med utsikt över Tripolis marinbas och får syn på en grupp migranter på kajen. De har gripits på havet under natten och ska buras in, men alla interneringscenter är fulla. De blir kvar i den obarmhärtiga solen i flera timmar i väntan på att någon ska göra plats för dem. När några av migranterna försöker fly skjuter vakterna skarpt och en ung man från Sudan träffas i magen. Han är redan död när han lämnas över till personal från FN-organisationen IOM. När vi passerar ett par timmar senare är migranterna borta, men myndigheten mot illegal migration (DCIM), som har ansvar för Libyens interneringscenter, kan inte redogöra för vart de har tagit vägen.
– Vi hade inte plats för dem så vi vägrade ta emot dem, alltså är de inte vårt ansvar, säger chefen Abdelhafid el Mabrouk.
Det är inte ovanligt att människor försvinner i det libyska interneringssystemet. I praktiken styrs migrantförvaren av den milis som råkar kontrollera området där de ligger. Registreringen av de intagna är bristfällig – människor flyr, mutas ut, säljs som slavarbetare eller dör, utan att det nödvändigtvis gör något avtryck i statistiken.
Men DCIM-chefen el Mabrouk retar sig på den ständiga kritiken mot de usla förhållandena i interneringscentren och beskriver en arbetssituation som är ”betydligt svårare än ni västerlänningar kan föreställa er”.
– Artilleriet är mindre än 15 kilometer härifrån. Kriget har gjort att vi inte kan bygga ut våra center, dessutom har vi tvingats stänga flera som ligger i eller nära frontlinjen, så vi har stor platsbrist, förklarar han.
Centren fylls dessutom på i snabbare takt än de töms. Migranterna som låses in har ofta bara två alternativ: frivilligt återvändande till hemlandet med hjälp av FN:s migrationsorganisation IOM eller evakuering via UNHCR. Båda programmen lider av stora svårigheter och El Mabrouk är djupt kritisk.
– De här organisationerna gör ett dåligt jobb, de försöker inte lösa krisen, bara hantera den, och det går för långsamt. Många människor blir kvar i interneringscentren i två–tre år, trots att deras papper är klara.
Efter lite lirkande ger El Mabrouk oss tillstånd att besöka Janzour, ett av de mindre interneringscentren, två mil sydväst om Tripoli. Här hålls 140 personer, varav tolv kvinnor och åtta barn, inlåsta i kala cementrum. Luften i sovsalarna är tjock av svett och smuts, männen sitter eller halvligger på solkiga madrasser direkt på golvet.
– Det är mycket av det som pågår här som vi inte kan tala om, säger en ung eritrean och sneglar nervöst i riktning mot en kille som har benet fixerat i en stålställning.
Han har skjutits av vakterna i samband med ett upplopp.
I kvinnornas sovsal sitter tre systrar från Nigeria inlåsta. De hamnade där efter en konflikt med den ena systerns arbetsgivare om pengar och en försvunnen Ipad:
– Vår madam lämnade över oss till en milis som hon känner, de låste in oss här, chefen säger att vi måste betala pengar för att komma ut.
Vissa av människorna vi möter har bara suttit i Janzour ett par dagar, andra har varit där i över ett år. Majoriteten har gripits till havs. En sydsudanes verkar inneha rekordet: nio misslyckade försök att ta sig till Europa. En man som kallar sig Yousuf och kommer från Guinea-Conakry, berättar att han var i Libyen för att arbeta, men när kriget nådde Tripoli i april beslöt han sig för att fly. Gummibåten som han betalade för att åka med avgick från Khoms, en stad 12 mil öster om Tripoli.
– Vi gav oss av på natten, men efter ungefär tolv timmars färd fick båtens lufttankar punktering, så vi ringde italienarna efter hjälp. Två flygplan observerade oss från luften, men efter flera timmar på drift var det den libyska kustbevakningen som plockade upp oss, säger han.
En ung kille intill honom skakar på huvudet.
– Alla här inne vill ge sig av från Libyen, men vi sitter fast här och vet inte vad som ska hända med oss.
Lam Magok blickar ut över ett turkosblått hav. Det går gäss på vågorna. Hösten är i antågande, och med den allt mer oroliga och kalla vatten. Det avskräcker honom inte.
– Jag väntar på ett samtal från smugglarna, för jag tänker göra ett nytt försök att ta mig till Europa, jag har fått nog av Libyen, säger han.
Det blir hans fjärde försök att korsa Medelhavet. Lam ser ingen annan utväg. Händelserna i Tajoura bara stärkte honom i hans övertygelse. Han och de andra fångarna tvingades stanna kvar i centret i flera dagar efter bombattacken, varken myndigheter eller frivilligorganisationer lyckades organisera en evakuering. Han och de andra sov utomhus intill rasmassorna, livrädda för ännu en attack. Så när UNHCR en dag kom på besök till centret tog Lam ett snabbt beslut:
– Jag sa till de andra: ”Kanske skjuter inte vakterna på oss när UNHCR är här? Låt mig åtminstone försöka.”
Klockan var omkring två på eftermiddagen när han började gå mot grindarna – och släpptes igenom.
– När de andra såg att jag fick passera följde de efter allihop. Vi gick till fots hela vägen till UNHCR:s samlingscenter i Tripoli, det tog flera timmar och det var mörkt när vi kom fram.
Lam blev kvar där i någon månad, sedan gav han sig av hit till kusten. Trots att han har varit registrerad som asylsökande i flera år har han inte längre något hopp om att få hjälp via FN:s flyktingsystem.
– Jag förväntar mig ingenting från dem eller någon annan, säger han med eftertryck.
– När vi satt i Tajoura försökte vi uppmärksamma världen på den livsfarliga situationen vi befann oss i, men vi fick inget svar, ingen erbjöd någon lösning...
Han sänker huvudet och fäster blicken på händerna.
– … så nu får jag helt enkelt lösa min situation på egen hand.
