På väggen inne på en toalett på Havannas flygplats har någon ristat orden ”Siste man släcker ljuset”. Samma fras kunde man läsa på flygplatstoaletter i Montevideo, Santiago och Buenos Aires på 1970-talet när militärkupper fick människor att fly i så massiv omfattning att det verkade som att hela landet var på väg att släckas ner. Att många av dem då sökte en fristad på Kuba gör det som händer idag än mer sorgligt. För nu är det kubanerna som söker en fristad i Uruguay, Chile och Argentina. Även om de flesta, som alltid, vill till USA.
Påven Franciskus konstaterade nyligen att Kuba varit en symbol av hoppfullhet i Latinamerika, också för honom. En del av sorgen idag är att nu har symbolen reducerats till ett minne. Hoppfullheten finns på annat håll.
Även om kubaner har utvandrat ända sen revolutionens seger 1959 så har de aldrig varit så många som nu. Och vad som är än mer uppseendeväckande, aldrig så välorganiserade. Exodusen 1980 då 125.000 kubaner under halvår hämtades av en armada av småbåtar som gick i skytteltrafik mellan Florida och hamnen Mariel 40 kilometer öster om Havanna, därför att regeringen tillät det, och flottkrisen 1994 då 35.000 under ett par månader, också för att regeringen tillät det, tog sig över till USA via flottar och alla slags flytetyg, var kaotiska, desperata och livsfarliga.
Men de uppemot 200.000 som lämnat Kuba det senaste året har oftast gjort det helt odramatiskt via Havannas flygplats. Det har varit möjligt tack vare de reformer som Raul Castro genomförde när han efterträdde sin bror Fidel. Framför allt den som gav kubanerna rätt att resa utomlands utan tillstånd från regeringen och den som gav rätt att sälja, inte bara byta, bostäder och bilar. Det var det som gjorde det möjligt att skaffa de pengar som behövdes för att alls kunna resa.
Hur omvälvande den senaste tidens massemigration är insåg jag när jag fick ett whatsup från Fernando som berättade att han och hans lilla familj nu delade lägenhet med en kusin i Miami. Fernando hade alltid varit lojal med regimen och hade aldrig fantiserat om att emigrera. Senast vi träffades, för mindre tre år sen, hade han stolt och lycklig visat mig sitt nya hus som han kunnat köpa sen han och hans syster lyckats sälja den förfallna kåk i Gamla Havanna som de ärvt av sin far. Men nu hade han sålt det nya huset och använt nästan hela köpesumman, 25.000 dollar, för att köpa en resa– hela vägen från Havanna via Managua till gränsen mot USA - för sig själv, hans hustru och deras treåriga dotter.
Varför?
Liksom alla andra miljoner migranter från Haiti, Venezuela, Ecuador och de centralamerikanska länderna som i större omfattning än någonsin nu rör över den latinamerikanska kontinenten, drivs Fernando av den enkla längtan efter ett bättre liv, en framtid.
Men i hans fall var det inte ekonomisk misär, utan existentiell besvikelse som var drivkraften.
Även om den symbol som påven talade om sen länge är ordentligt kantstött och den berättelse om revolutionen som hållit kubanerna samman under generationer inte längre fungrerar, så har de senaste åren ändå rymt löften om förändringar som hållit ett visst hopp vid liv.
Det började med Raul Castros reformer. Det fortsatte med en ny konstitution som antogs för tre år sen och som garanterade en rad nya rättigheter, till och med demonstrationsfrihet. Samtidigt växte det fram en kulturell oppositionsrörelse som manifesterades på olika sätt, inte minst via sociala medier där något som nästan liknade ett offentligt samtal började ta form. Och när protesterande kulturarbetare för ett par år sen togs emot på kulturministeriet för ett meningsutbyte som pågick nästan en hel natt, kändes det som att en dörr öppnats.
Och även om den dörren snabbt smälldes igen, så fanns det kvar en känsla av att förändringar var på gång, om än trögt zickzackande: Kanske skulle de diskussioner som nu fördes på sociala medier och på informella sammankomser, trots allt, kunna mynna ut i en slags nationell dialog.
Det var en förhoppning som delades av såväl regimanhängare, regimkritiker som neutrala. Och som Fernando talat om redan för tre år sen.
Men förhoppningarna kossades i samband med den sociala explotionen den 11 juli förra året. Den var den största och geografiskt mest spridda proteströrelse på Kuba sen revolutionens seger 1959. Det var inte de uttalat oppositionella eller de kritiska kulturarbetarna som stod i spetsen. Det var de”vanliga människorna”, de som var trötta på att köa i timtals utanför butiker där just inget fanns, de som inte hade tillgång till dollar för att kunna handla i de butiker där varorna fanns, de som var förtvivlade över vattenbrist, ständiga elavbrott och konstant förfall. Deras uppdämda ilska kom till uttryck i viss förstörelse, stenkastning mot dollarbutiker, en polisbil som vältes och sattes i brand, men den ende som dödades var en demonstrant. I jämförelse med de sociala explotionerna i Chile, Colombia och Nicaragua de senaster åren, var de påtagligt fridsamma. Om än arga.
Men istället för att ta demonstranterna på allvar, anklagade regeringen dem för att försöka genomföra en ”mjuk kupp”, styrd av USA. Embargot, ”el bloqueo” som man säger på Kuba, är, sen drygt 60 år, det allomfattande argumentet för att avfärda och kriminalisera all kritik. De som kritiserar är, per definition, ”mercenarios”. Och så beskrevs också demonstranterna den 11 juli. Över 300, bland dem flera minderåriga, har dömts till extremt hårda fängelsestraff, i vissa fall på över 20 år, för vaga anklagelser om ”uppror”.
Ytterligare hundratals väntar på rättegång. Bland dem Fernando.
Fernando hade gripits trots att han inte ens hade deltagit. Bara stått bredvid och tittat på och vinkat åt några han kände som gick med i demonstrationen.
– Fyra dagar senare kom de och hämtade mig. De ville bara ställa några frågor, se de. Men jag blev kvar i fängelset i nästan en månad. Yanina fick inte ens veta var jag var. Och när de släppte mig sa de att jag inom kort kunde vänta att bli kallad till rättegång.
– Jag tänker inte sitta i fängelset, skrev Fernando. Jag har inte begått något brott. Jag är ingen provokatör. Jag vill bara leva mitt liv. Men det kan jag inte längre på Kuba. De har tagit framtiden ifrån mig.
Att anklaga folket för ”kuppförsök” var inte bara absurt, det visade på en kuslig oförmåga att se verkligheten. Och samtidigt en total brist på empati.
Men att Fernando tog det drastiska beslutet att emigrera hade också att göra med att det blivit enklare. På begäran av den kubanska regeringen hade Nicaragua upphävt visumstvånget för kubaner. Det innebar bl a att man slapp den livsfarliga veckolånga vandringen genom Dariéndjungeln mellan Colombia och Panama och att färden norrut blev kortare. De ”resebyråer” som upprättades i Managua och som annonserade på sociala medier visade sig också vara effektivare än de coyotes som historiskt kontrollerat marknaden. De var dyra, men levererade. Det var efter rekomendationer från flera håll som Fernando slutligen valde sin ”resebyrå”, trots att den tillhörde de dyraste.
”Den siste släcker ljuset” är kanske att ta i. Men det rör sig åt det hållet.