Strax efter klockan sex på morgonen den 19 februari 1913 väcks de boende i ett område i södra London av ett öronbedövande dån. En kraftig explosion har inträffat och förstört den ena flygeln i ett herrskapshus som finansminister David Lloyd George håller på att bygga.
Enligt polisrapporten har explosionen troligen orsakats av en behållare med nästan 2,3 kilo grovt krut som antänts av en stubin tillverkad av en trasa indränkt i paraffin.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Två personer har brutit sig in och placerat bomben samt tidsinställt den med hjälp av ett stearinljus. När ljuset brunnit ned till en viss punkt har stubinen antänts.
Gärningsmännen försvinner i en flyktbil långt innan polisen anländer till platsen. Men efter sig har de lämnat tre spår som inte lämnar någon tvekan om vem som ligger bakom dådet. En hårnål, en hattnål och en galosch. Det är kvinnor som har utfört attacken, inte män. Spåren räcker inte för att hitta de skyldiga.
Men Emmeline Pankhurst, grundare av den militanta kvinnorörelsen WSPU, Women’s Social and Political Union, tar på sig det moraliska ansvaret för dådet och döms till tre års fängelse för uppvigling.
”Handlingar, inte ord”
När dådet inträffade hade suffragetterna funnits i drygt tio år. Rörelsen bildades 1903 som en reaktion på att kampen för kvinnors rösträtt gick för långsamt.
Sedan mitten av 1800-talet hade olika grupper på fredlig väg arbetat för att bli insläppta i de politiska rummen, men utan resultat. Suffragetternas motto var ”handlingar, inte ord” och de samlade snart tusentals kvinnor som var beredda att ta till civil olydnad och våld för att nå sina mål.
En av de första aktionerna sker på ett politiskt möte i Manchester i oktober 1905. Under en frågestund ställer sig två kvinnor upp och vecklar ut en banderoll med orden ”Votes for Women” och avkräver liberalen sir Edward Grey svar på om partiet kommer att ge kvinnor rösträtt om de vinner makten. Mötet urartar och slutar med att en av kvinnorna spottar två poliser i ansiktet, och de båda aktivisterna grips.
Status som hjältar
När de får välja mellan böter och fängelse väljer de det senare. Straffet mot de båda kvinnorna, varav den ena är Christabel Pankhurst – rörelsens andrechef och dotter till dess grundare – gör att suffragetterna vinner sympati hos många.
Straffet beskrivs som ett övergrepp mot två anständiga kvinnor som bara velat framföra sin åsikt, och när de släpps ur fängelse har de status som hjältar.
Aktionerna fortsätter. En sten kastas in i premiärministerns bostad sedan han vägrat gå ut och möta en grupp kvinnor som demonstrerar utanför. Vid ett annat tillfälle får han en bok slagen i huvudet under en golfrunda.
En halv miljon kvinnor samlas i Hyde Park för att kräva kvinnlig rösträtt. Men rörelsen tar också till brutalare metoder. Under en demonstration på Oxford street i London krossas skyltfönster, de anlägger bränder och förstör kvinnoförnedrande konst.
Konsekvent strategi
Det är aldrig någon hemlighet vilka som ligger bakom dåden. När suffragetterna varit i farten finns det alltid spår. Antingen i form av rörelsens grön-lila flagga eller nedtecknade budskap med kravet på rösträtt för kvinnor.
Rörelsen har som uttalad taktik att störa politiska möten. Målet är att bli gripna och väcka sympati genom statsmaktens sätt att slå tillbaka. Ett led i detta är att hungerstrejka när de fängslas.
Sjätte februari historiskt datum
Ett tag ser det ut som att kraven på rösträtt ska få genomslag. Men när förslaget röstas ner 1910 bestämmer rörelsen sig för att trappa upp sina aktioner. Åren 1913 och 1914 blir suffragetternas mest våldsamma och omskrivna. Under åren utförs inte mindre än 40 mordbränder, och bara under 1913 fängslas minst 1 000 suffragetter.
Den 6 februari 1918, nästan på dagen fem år efter attacken mot finansministerns bostadsbygge i södra London, får suffragetterna till slut som de vill. En stor majoritet av parlamentet röstar för People Act. En reform som ger rösträtt till kvinnor som är över 30 år gamla och äger fast egendom. Det innebär att drygt åttamiljoner kvinnor tillåts rösta.
Det är dock svårt att säga att det är suffragetternas våldsamma kamp som ensam ligger bakom framgången.
Kvinnorättsrörelsen har haft draghjälp av kriget. När Storbritannien förklarar krig mot Tyskland i augusti 1914 lägger suffragetterna ner sin väpnade kamp för rösträtt. Kriget öppnar för en ny taktik. När männen försvinner ut i krigets Europa kan kvinnorna istället lugnt och stilla ta över männens arbetsuppgifter på arbetsmarknaden.
När kriget sedan lider mot sitt slut är det svårt för dem som tidigare motarbetat kvinnlig rösträtt att hålla kvar vid argumentet att kvinnans plats ska vara i hemmet.
Kvinnors rätt att rösta i världen
1850-talet: Kvinnor får rösta i vissa lokalval i Sverige.
1893: Nya Zealand inför som första land i världen rösträtt för alla kvinnor, även för urbefolkningen maorier.
1902: Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt bildas i Sverige med stöd från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor.
1906: Kvinnlig rösträtt i Finland
1913: Norge
1915: Danmark och Island
1918: Österrike, Tyskland, Polen och Ryssland.
1917–1965: Kanada införde rösträtt för kvinnor i majoritetsbefolkningen 1917, och USA 1920, men i det dröjde till 1960 respektive 1965 innan alla kvinnor fick rösta.
1919: Nederländerna. Sveriges riksdag röstar för kvinnlig rösträtt.
1921: Sverige genomför första demokratiska valet, även kallad kvinnlig rösträtt.
1928: Storbritannien och Irland
1931: Spanien
1934: Turkiet
1944: Frankrike
1945: Italien
1949: Kina
1950: Indien
1952: FN antar konventionen för kvinnors politiska rättigheter.
1960: Kanada (även för urbefolkning)
1965: USA (i alla stater, även för afroamerikaner och urbefolkning)
1971: Schweiz
1976: Portugal
1994: Sydafrika
2015: Saudiarabien (lokalval)
Källor: Riksarkivet, TheCanadianEncyclopedia.ca, infoplease.com, Wikipedia, (Länder i urval)
