– Egypten är en brutal, old school, militärdiktatur. Det är ett av de mest repressiva länderna i regionen, om inte det mest repressiva landet i regionen. Militären har all kontroll, det är en polisstat. Militären kontrollerar varje aspekt av medborgarnas liv. Du kan inte öppna en liten butik utan att ha att göra med säkerhetsapparaten. Många företag ägs av militären.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och hennes delegation, där bland annat Italiens nyfascistiska premiärminister Georgia Meloni ingick, har en annan bild av sakernas tillstånd. 

På plats i Kairo under söndagen, i samband med att hon skrev under ett avtal där Egypten ska få 8 miljarder euro i utbyte mot att stoppa flyktingar.

– Tack så mycket, herr president, för ditt varma välkomnande och din gästfrihet. Jag är väldigt glad över att vara tillbaka i Kairo. Partnerskapet mellan EU och Egypten är av stor betydelse. Närvaron av sex europeiska ledare visar hur högt vi värderar våra relationer, sa von der Leyen, och tillade lite senare att samarbetet kommer att öka och fördjupas över tid. 

Kompromissvilliga EU

Den tilltalade, herr president, är Egyptens auktoritära ledare Abdel Fattah al-Sisi. En diktator, enligt många. Och den högst uppsatta mannen i vad som enligt HRW är en av de mest repressiva polisstaterna i Nordafrika och Mellanöstern – att hamna i topp där är en bedrift i sig. Konkurrensen är hård. 

Men EU-kommissionens ordförande nämnde inte med ett ord det faktum att Egypten förföljer och fängslar oliktänkande, journalister och aktivister på löpande band. Eller några andra av de väldokumenterade människorättskränkningarna som pågår i landet. 

Inget pris är för högt för EU att betala 

Det är helt enkelt sekundärt för EU, menar Claudio Francavilla.

– Inget pris är för högt för EU att betala så länge inga flyktingar anländer i Europa.

Och priset: det betalas både i reda pengar och brott mot mänskliga rättigheter. Svaret på frågan om varför Egypten vill ingå ett samarbete med EU stavas desperation. Om det fanns ett program liknande Lyxfällan för länder istället för individer skulle Egypten vara en självklar deltagare. Befolkningen svälter medan vapenarsenalen och de militära musklerna ständigt växer, förklarar Claudio Francavilla. Att tro att Egypten bryr sig om att förbättra villkoren för flyktingar medan man struntar i den egna befolkningen är rent önsketänkande. 

– Egypten är en av de största köparna av vapen i regionen, om inte i världen, trots att de officiellt inte befinner sig i krig. Folket svälter, men ledningen köper fartyg, missiler och vem vet vad. De bryr sig inte om migranter, men behöver pengar. 

Egyptisk kollaps?

Egypten står på randen till en kollaps. Både Internationella valutafonden (IMF) och Gulfländerna har flera gånger betalat ut stora summor, betydligt mer än det EU nu ger. 

– Men de är ganska förbannade och trötta på Egypten, som trots ekonomiskt stöd fortsätter hamna i skuld utan att vända den ekonomiska krisen, säger Claudio Francavilla.

En kollaps i Egypten, med över 100 miljoner invånare, skulle vara förödande sett med EU:s logik: 100 miljoner potentiella migranter. Det pågående Gazakriget, där nästan två miljoner människor drivits på flykt, är en droppe i havet jämfört med vilka konsekvenser en kollaps i Egypten skulle ha för EU i fråga om migration, menar Claudio Francavilla.

– Det här var på gång innan Gaza. När EU i somras skrev under avtalet med Tunisien sa EU-kommissionens ordförande att det skulle fungera som en förebild för andra avtal. 

Att samarbeten med tredje länder ska öka är en del av EU:s officiella policy. I den kommande migrationspakten är detta centralt. Målet: att stoppa flyktingar, inlindat i ord om gemensamma mål och värderingar, goda relationer, ökat välstånd, färre döda i Medelhavet. Human Rights Watch har kritiserat EU:s ’pengar mot migrationskontroll’-politik ända sedan 2016, då det första sådana avtalet ingicks med Turkiet. 

– Avtalet med Egypten är som EU-Turkiet-avtalet på steroider, säger Claudio Francavilla.