Det var inte första gången ett islamistiskt parti fick regeringsmakten i Turkiet efter ett demokratiskt val. 1995 hade Välfärdspartiet i spetsen för en bred koalition övertagit styret. Men den gången dröjde det inte mer än två år innan militären ställde ultimatum: Avgå eller så tar vi över. Regeringen avgick.
Den så kallade postmoderna kuppen 1997 blev slutet för Välfärdspartiet, och några av dess yngre medlemmar drog slutsatsen att ett nytt parti måste ha en annan framtoning.
2000 bildade bland andra den blivande presidenten Abdullah Gül och Recep Tayyip Erdoğan Rättvise- och utvecklingspartiet, förkortat AKP. Istället för islamistiskt, betecknade sig AKP som socialkonservativt. Man deklarerade att EU-medlemskap för Turkiet var prioriterat, och i valet 2002 vann AKP en jordskredsseger.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Stora förhoppningar i början
Då, för 14 år sedan, var det många i Europa som välkomnade AKP och som trodde på harmonisering med EU som skulle leda till en demokratisering av Turkiet. De första åren verkade det verkligen gå åt rätt håll. AKP-regeringen satsade på infrastruktur och luckrade upp de hårda språklagarna som diskriminerade kurder. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan öppnade till och med upp för större rättigheter för hbtq-personer.
– AKP bröt en hel del tabun kring sättet man bedriver politik på i Turkiet. De tidiga åren framstod AKP som ett relativt inkluderande parti, säger statsvetaren och Turkietkännaren Ekim Caglar till Dagens ETC. Det fick en del att börja tro på dem.
Kemalismen, den sekulära ideologi som varit dominerande i Turkiet sedan 1923 och fått sitt namn efter Mustafa Kemal, har främst upprätthållits av militären. Den har upplevts som elitistisk av många, särskilt på landsbygden långt från Istanbul, Ankara och Izmir.
– Det som är unikt med AKP är att de under lång tid har kunnat kanalisera missnöjet med kemalismen och framstått som jordnära och nära folket, både när det gäller retoriken och rörande vissa välfärdssatsningar, säger Ekim Caglar.
Upprepade ingrepp av militären
Uppfattningen att det existerar dolda maktstrukturer, en så kallad ”djup stat”, i Turkiet är allmänt erkänd. Militären har trots allt upprepade gånger lagt sig i politiken på mycket konkreta vis. 2007 inleddes en polisutredning mot vad som hävdades vara en hemlig organisation, kallad Ergenekon, som hävdades vara en sådan dold maktstruktur. Många av de åtalade friades senare, och Ergenekonaffären anses vara ett sätt för AKP och den islamistiska Gülenrörelsen att rensa ut sekulära ur militären och statsapparaten. Flera poliser och åklagare som deltog i utredningen tillhörde rörelsen.
– Det har varit en mer eller mindre öppen allians mellan AKP och Fethullah Gülen fram till 2013, säger Ekim Caglar.
Samtidigt fortsatte AKP:s valframgångar. Både vid valen 2007 och 2011 ökade partiet sin andel av rösterna. Det gjorde att AKP kunde renodla sin politik utan att behöva ta lika mycket hänsyn till vare sig liberaler eller sekulär höger.
– AKP behöver drygt 50 procent av rösterna för att genomföra sin politik. Man har inget intresse av att överbrygga splittringen i samhället bara man får en sådan majoritet. Enda undantaget var valen ifjol där AKP jagade kvalificerad majoritet för att kunna införa grundlagsändringar eller skapa en helt ny konstitution på egen hand, säger Ekim Caglar.
Sommaren 2013 rasade ett uppror på gatorna som startat som protester mot att jämna den populära Geziparken i Istanbul med marken. Svaret från staten blev hårdhänt.
I valet i juli 2015 tog AKP:s ökning stopp. Turkiet har en unikt hög spärr till parlamentet, på hela tio procent. För första gången tog sig ett prokurdiskt parti, HDP, över spärren samtidigt som AKP backade.
Valresultatet var en sensation, och hoppet väcktes om en ny era i turkisk politik. Senare samma sommar inledde turkisk militär en offensiv mot den kurdiska gerillan PKK, som bland annat inbegrep belägring av kurddominerade städer i sydöstra Turkiet. Recep Tayyip Erdoğans regering fick på hösten till stånd ett nyval, där AKP åter gick framåt inte minst på bekostnad av den sekulära radikalhögern i MHP.
– MHP befinner sig i förfall på grund av en ledarskapskris och interna stridigheter, säger Ekim Caglar. Det gör dem till ett lätt mål om AKP själva framstår som hårdföra nationalister.
I efterdyningarna av den misslyckade militärkuppen den 15 juli har Gülenrörelsen pekats ut att ligga bakom. Fethullah Gülen har begärts utlämnad från USA, där han bor sedan några år.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Har alltid haft dold agenda”
Situationen i Turkiet påverkar även stämningarna bland människor i Sverige med ursprung i Turkiet. Det säger Murat Kuseyri, journalist som skriver för bland annat den turkiska dagstidningen Evrensel, till Dagens ETC.
– I valet för ett år sedan fick AKP och HDP ungefär lika många röster från Sverige. Men i valet som hölls samma höst, efter kriget, ökade AKP sin röstandel.
– När AKP startade talade de mycket om frihet och jämlikhet, men Recep Tayyip Erdoğan har alltid haft en dold agenda. Nu använder han kuppförsöket för att rensa ut all opposition.
I dag är den tid då EU-representanter såg optimistiskt på utvecklingen i Turkiet och till och med tänkte sig kunna få in landet som ny medlem i unionen långt borta. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sa tidigare i veckan i fransk tv att han inte såg någon möjlighet för Turkiet i sitt nuvarande tillstånd att bli medlem i EU, ens på lång sikt.
Även Ekim Caglar ser pessimistiskt på möjligheterna för något slags progressiv utveckling i landet. Om hela mitten och vänstern, ända ut till ytterkanten, kunde samlas skulle de ändå inte få en majoritet av rösterna.
– Många tar onödiga omvägar för att försöka förklara ”AKP-gåtan”. Men faktum är att stödet för olika slags konservativa partier i någorlunda fria val aldrig legat under runt 60 procent, säger han.
