Men idag bor hon i Ukraina. Att återvända till hemlandet – till Lukasjenkos regim – skulle innebära en fara. Men hon ser sig fortfarande som en belarusisk journalist, som arbetar för att informera invånarna i Belarus.

– Belarus har aldrig varit en lycklig plats för journalister. Under alla Lukasjenkos år vid makten så har det kommit återkommande vågor av förtryck, säger hon.

Du greps själv förra sommaren av säkerhetstjänsten i Belarus. Vad hände?

– Jag och min kameraman greps när vi sände direkt från en folksamling. Jag har i efterhand tolkat det som en symbolisk handling av myndigheterna, att de grep oss när vi direktsände. ”Det här är vad som kommer hända med journalister om ni gör ert jobb.” Vi fick stanna på polisstationen i tre timmar. För andra har det varit mycket värre. Efter massprotesterna så har fler än 500 journalister gripits och 130 av dem fängslats under en period. Idag står 60 journalister åtalade för brott och 29 av dem sitter fortfarande fängslade i någon form. Fängelserna i Belarus är hemska platser. Personer blir torterade, de sover på golvet, de får inte tillräckligt med mat och de löper stor risk att få covid-19.

Är några av dina kollegor fängslade just nu?

– Ingen från RFE. Men i juli i år så blev vårt kontor i Minsk genomsökt och förstört av säkerhetstjänsten. Tre av mina kollegor greps och fängslades i drygt tio dagar. Men det finns ett specifikt fall som jag framför allt vill lyfta upp när vi pratar om detta. Det är min kollega Ihar Losik. Han är en populär bloggare som greps i juni förra året och är fortfarande fängslad. Han har hungerstrejkat två gånger och försökt begå självmord i fängelset för att uppmärksamma hur hemskt han och andra blir behandlade. Men han är inte är ensam. Det finns nästan 30 andra journalister som nu befinner sig i liknande situationer.   

Vilken information har egentligen befolkningen i Belarus tillgång till idag?

– Myndigheterna i Belarus kriminaliserar all oberoende press genom att stämpla dem som extremister. Det innebär att alla journalister som arbetar för oberoende aktörer också ­stämplades som extremister. Men det gäller också publiken. Personer kan bötfällas bara för att de har gillat, kommenterat eller delat inlägg på sociala medier från press som stämplats som extremister. Många journalister har därför valt att flytta utomlands, andra har valt att stanna. Men de som valt att flytta utomlands har fortsatt sitt arbete. Trots allt förtryck så kan jag säga att jag är stolt över mina kollegor. För det går inte en enda dag när deras läsare eller tittare inte kan ta del av någon form av kvalitativ information, någon faktabaserad information. Så vi har fortfarande ett mångsidigt medielandskap, trots allt.

Du själv bor nu i Ukraina. Har du tvingats i exil?

– Jag ställer mig starkt emot konceptet exil. Vi lever alla i en digital värld. Så hela konceptet av att vara i exil är föråldrat. Du kan leva i ett annat land, tusentals mil från din familj, men du är fortfarande en del av familjen och kan behålla ett starkt band till den. Det är så det fungerar för belarusiska journalister, och andra, som nu lever utomlands. Vi har fortfarande en stark koppling till Belarus. Vi fortsätter rapportera till invånarna i Belarus. Så, nej, det här är inte exil.

Har du själv något hopp om att kunna återvända till Belarus?

– Jag har egentligen inget hopp alls, gällande någonting. Jag brukar tänka på en text av filosofen Hannah Arendt om just hopp. Hon ansåg att hopp under auktoritära tider är något som stoppar människor från att agera. Och jag har sett det med mina egna ögon, hur människor är så frustrerade, så rädda för att göra någonting, men de håller fast vid hoppet om att någonting kommer hända som kommer förändra deras situation. Jag tror att det är bättre att fokusera på handling än att förlita sig på hoppet.

Det har skett suspekta dödsfall bland personer som setts som Lukasjenkos motståndare även utanför Belarus. Fruktar du för din egen säkerhet?

– Jag tänker inte på det. Men du är alltid försiktig med vad du gör och du vet att Belarus myndigheter alltid håller ett öga på alla.

Varför är Lukasjenko så rädd för journalistik?

– Jag pratade igår om fallet med två kvinnliga journalister som greps när de direktsände från massprotesterna förra året och dömdes till två års fängelse. De dömdes för att ­myndigheterna bedömde deras sändning som en handling som motiverade personer att ­protestera. Och det är så ­myndigheterna vill måla upp all oberoende journalistik, att befolkningen inte protesterar för att det är något fel på staten utan för att journalister pratar om att det är fel på staten. Det finns alltid saker som ­auktoritära myndigheter inte vill ska publiceras, saker som de inte vill att befolkningen ska veta om.

Lukasjenko ser för tillfället ut att behålla makten. Hur ser du på Belarus framtid?

– Jag försöker att inte tänka på framtiden. Jag fokuserar på idag. Idag har jag många saker som jag behöver göra och som jag hoppas påverkar ­morgondagen på ett positivt sätt. Det är den attityden som tillåter mig att inte bli frustrerad, som gör det möjligt för mig att fortsätta.

Du säger att du inte drivs av hopp. Vad är det som driver dig framåt?

– Människor i hela världen har ett behov av att bli informerade för att kunna ta informerade beslut. De behöver kunna ta del av faktabaserad information. De behöver kunna vidga sin vy och inte bara begränsas till vad statlig media säger. Det är något som jag ser som den oberoende journalistikens uppdrag.

Detta har hänt

9 augusti 2020

Aleksandr Lukasjenko, Belarus president sedan 1994, säger sig ha vunnit en sjätte mandatperiod med 80 procent av rösterna. Hans främsta motkandidat Svetlana Tikhanovskaja vägrar dock att erkänna sig besegrad. Tiotusentals människor i hela landet demonstrerar mot det uppfattade valfusket, tusentals grips.

11 augusti 2020

Svetlana Tichanovskaja tvingas i exil och anländer till Vilnius, Litauen, där hon fortfarande bor.

7 september 2020

Oppositionsledaren ­Maria Kolesnikova kidnappas i centrala Minsk och körs till den ukrainska gränsen. Där river hon sönder sitt pass för att förhindra att hon slängs ut ur landet. Istället tas hon till ett häkte.

11 september 2020

Två belarusier – far och son – hoppar över staketet till den svenska ambassaden i Minsk och vädjar om asyl. Där blir de kvar.

10 oktober 2020

Aleksandr Lukaskenko träffar fängslade politiska fångar, ett möte som inte leder något vart.

26 oktober 2020

På uppmaning av Svetlana Tichanovskaja genomförs en generalstrejk i hela landet, efter att Aleksandr Lukasjenko vägrat att avgå, sluta använda våld mot folket och släppa de politiska fångarna fria – vilket var tre krav från oppositionen.

12 november 2020

Demonstranten Raman Bandarenka, 31, dödas under en demonstration. Belarusiska ­myndigheter hävdar att han var full. En ­läkare och en journalist, som avslöjar att de här påståendena var falska, döms till sex månaders fängelse.

19 november 2020

Svetlana Tichanovskaja, som åker runt i Europa och bygger stöd för ett fritt Belarus, träffar statsminister Stefan Löfven i Stockholm.

18 januari 2021

Efter sponsorernas påtryckningar får Belarus inte längre vara värd för is-hockey-­VM.

18 maj 2021

Landets främsta oberoende nyhetssajt, tut.by, stängs ned. Flera journalister grips.

23 maj 2021

Under förevändning av ett bombhot tvingar regimen ned ett Ryanair-flygplan på väg från Aten till Vilnius när det passerar belarusiskt luftrum. Journalisten Raman Pratasevitj och hans ryska flickvän Sofia Sapega som reste ombord på planet grips. De sitter nu i husarrest i Minsk.

24 maj 2021

Stefan Löfven och de andra EU-cheferna förbjuder på ett toppmöte att belarusiska plan flyger över EU, flygförbindelser med Minsk stängs av och landet isoleras ytterligare.

1 augusti 2021

Idrottaren Kristina Timanovskaja vittnar under OS i Tokyo om att hennes tränare försökte tvinga henne ombord på ett plan till Minsk, och att hon inte vågar ta sig hem. Polen ger henne humanitärt visum.

3 augusti 2021

Aktivisten Vitalij Sjisjov, i exil i Ukraina, hittas hängd från ett träd i en park i Kiev. En mord­utredning tillsätts.