Så hur kommer det sig att denna tidigare engelskalärare och tolk, utan politisk erfarenhet, nu skakar kontinentens äldsta autokrati i grunden?
Tichanovskaja befinner sig i Litauen och vårt samtal genomförs via Skype. Hon tog sig dit efter presidentvalet i Belarus den 9 augusti, då den sittande presidenten Alexandr Lukasjenko utropade sig till överlägsen segrare.
Valet utlöste en enorm våg av energi i landet; uppåt 20 000 människor har demonstrerat på gatorna för att uttrycka sin avsky över valresultatet och har möts med våld från polisen.
Följde arbetet hemifrån
För Tichanovskaja började resan mot det som hon kallar Belarus uppvaknande redan för flera år sedan, och nådde ett klimax i somras. Hennes man som då var entreprenör och videobloggare började resa runt i landet och intervjua vanliga belarusier om svårigheterna i att leva under Lukasjenkos regim.
– Jag deltog aldrig i det arbetet, följde aldrig med honom, utan jag följde bara arbetet online. Jag var hemma med barnen i Minsk, berättar hon, sittandes i ett vitmålat rum med en krukväxt och ett fönster vars ljus dämpas av en plisségardin.
– Jag visste vad det är för land vi levde i och jag var orolig för att de skulle kunna pressa honom, men vi diskuterade aldrig politiska frågor hemma.
Filmerna började få ett stort antal visningar på Youtube och kastade ljus på omfattningen av missnöjet i landet – ett land där delar av det sovjetiska arvet fortfarande lever vidare, såsom KGB, en statsdominerad ekonomi och områden med brutalistisk arkitektur.
– Arbetare beklagade sig över hur svårt det var att tjäna sitt dagliga levebröd, affärsmän talade om galna skatter och det faktum att det inte går att vinna över staten i domstol, säger Tichanovskaja.
– Tidigare levde vi i våra bubblor och såg inte riktigt vad som pågick utanför – ett opolitiskt liv där någon levde lite bättre, någon lite sämre. Man tänkte inte på majoriteten. Men det faktum att Sergej tog sig ut och att pratade med människor, det växte gradvis till det vi ser nu.
Tipsade om bastu mot corona
Hon menar att Lukasjenkos bisarra och likgiltiga inställning till hotet från covid-19 i våras var en brytpunkt för många. Presidenten, som tidigare varit chef inom kollektivjordbruket, gjorde konstiga uttalanden om hur frisk luft, ångbastu och en hård dags arbete i fälten skulle hålla smittan borta.
Vid det läget hade den 42-årige Sergej Tichanovskij utvecklats till en utpräglad aktivist och arrangerade protester med parollen ”Stoppa kackerlackan!”. Orden var en hänvisning till en sovjetisk barnbok där en kackerlacka med mustasch terroriserar alla andra djur genom att övertyga dem att den är enorm och skrämmande, ända tills dess att den slukas av en förbipasserande sparv.
Tichanovskij och hans anhängare hoppades kunna göra sig av med en annan skrävlare - den mustaschprydda Lukasjenko - och bar tofflor som en symbol för att platta till kackerlackor.
Uppmuntrad av populariteten som videobloggen ”Ett land att leva i” tilldragit sig, förkunnade aktivisten i början av maj att han skulle ställa upp i valet mot Lukasjenko. Lukasjenko var då i färd med att ställa upp för en sjätte mandatperiod. Av allt att döma blev myndigheterna skrämda av Tichanovskijs beslut och vägrade registrera hans kandidatur.
Nästan utan att tänka beslutade sig Tichanovskaja för att ställa upp istället för sin make.
– Jag insåg att jag behövde stötta honom, det var ett helt spontant beslut. Jag tänkte, ‘Jag älskar honom, jag kommer att göra det för honom’, säger hon.
Enda kandidaten kvar
Tichanovskij blev hennes kampanjarrangör och de började samla in underskrifter från väljare som skulle göra det möjligt för henne att registrera sig. Innan månaden var slut arresterades dock Tichanovskij i samband med ett möte med anhängare i staden Grodno. Han anklagades från brott mot allmän ordning, efter ett bråk som hans fru menar startades av en provokatör. Tichanovskij häktades i väntan på rättegång, där han fortfarande befinner sig.
Något överraskande accepterades sedan Tichanovskajas kandidatur.
– Jag förväntade mig inte att bli registrerad, men när det väl gick igenom visste jag att jag var tvungen att fortsätta, säger hon.
Inom kort var den mest framstående oppositionskandidaten, finansmannen Viktor Babariko, förbjuden från att delta och en annan kandidat, den förra belarusiska ambassadören i USA Valery Tsepkalo, flydde utomlands efter varning om att även han riskerade åtal. Återstod gjorde då Tichanovskaja som oppositionens sista hopp, om än en oavsiktlig och lite motvillig ledare.
Ett ”Tjernobylbarn”
Livet ändrades dramatiskt för Tichanovskaja. Hon som växt upp i Mikasjevitjy, en sömnig stad i södra Belarus som drabbats av nedfallet från kärnreaktorkatastrofen i Tjernobyl 1986, beläget strax över gränsen i Ukraina. Som tolvåring besökte hon Roscrea i Tipperary på Irland, som en del av ett rehabiliteringsprogram för ”Tjernobylbarn”. Hon återvände dit flera gånger och arbetade senare som tolk för yngre deltagare, och hade även ett deltidsjobb i en köttfabrik. Hon minns tiden med värme.
Under sommaren 2020 när hennes kampanj tog fart fick Tichanovskaja en dag ett telefonsamtal. Hon var då i färd med att lämna in dokument till ett regionalt myndighetskontor. Numret var ukrainskt men rösten i andra änden talade ryska, som många belarusier gör.
– En man sa, ”Svetlana, du kanske borde avsluta din resa, annars kan du hamna i fängelse och dina barn skickas till ett barnhem.” Det verkade som ett hot. Jag fick panik och det tog lång tid att lugna ner mig. Sedan bestämde jag mig för att säkerställa att jag inte skulle behöva oroa mig för ytterligare påtryckningar via mina barn genom att få ut dem ur landet.
Hennes tioåriga pojke och fyraåriga flicka skickades utomlands. Vi vet nu att de for till Litauen tillsammans med Tichanovskajas mamma.
”Jag behöver inte makt”
Även när hon beskriver hur hon hotats med att förlora sina barn och hur hennes man tynar bort i ett belarusiskt häkte på landsbygden är oppositionsledarens stämma jämn. Hon kastar ibland sitt långa, mörka hår över axeln med ena handen.
Att skicka bort barnen var smärtsamt, säger hon, ”Men jag insåg att det här var det enda sättet jag kunde fortsätta mitt arbete med sinnesfrid.”
När barnen väl var borta fortsatte hon sitt kampanjarbete, talade inför allt större folksamlingar och gick samman i en kvinnlig trojka med Tsepkalos fru Veronika och Maria Kolesnikova, en representant för Babariko.
– Jag är ingen politiker. Jag behöver inte makt. Jag vill ha mina barn, min man och få återvända till att steka mina kotletter, sa Tichanovskaja vid ett möte.
Ett av hennes viktigaste kampanjlöften var att om hon vann skulle hon bara tjäna som övergångsledare tills dess att alla politiska fångar släppts och nya val hållits inom sex månader. Oberoende valobservationer saknas men storleken på de sammankomster som Tichanovskaja lockade under de sista veckorna av sin kampanj, även i små städer, talar för att hon hade stöd av en stor andel väljare. Detta förklarar upprördheten bland hennes anhängare när Belarus valkommission den 9 augusti meddelade att hon bara fått 10 procent av rösterna, jämfört med Lukasjenkos 80 procent.
Försvann efter protesterna
Samma kväll och under följande dagar gick tiotusentals människor ut för att protestera på gatorna i Minsk och andra städer, där de möttes av polis som använde gummikulor, distraktionsgranater och tårgas.
Tichanovskaja verkade redo att leda demonstrationerna. Bland demonstranterna har hon fått det familjära smeknamnet ”Svyeta”. Bara två dagar efter valet försvann hon dock från sina kollegors radar under några timmar och trädde sedan fram igen på plats i grannlandet Litauen. Till synes trött och orolig publicerade hon där en video med titeln ”Jag lämnade för att vara med mina barn.”
”Mycket svårt beslut”
I videon berättade hon att hon gett sig av efter att ha ställts inför ett ”mycket svårt beslut”. Vad detta beslut var specificerade hon inte. ”Jag vet att många kommer att förstå mig, många kommer att döma mig och många kommer att hata mig. Men Gud förbjude att stå inför det alternativ som jag gjorde”, sa hon. ”Så, alla ni, ta hand om er. Inte ett enda liv är värt det som händer nu. Barn är det viktigaste i våra liv.”
Språket antydde att Tichanovskaja hade hotats igen. Kollegor berättade att hon hade gått till den centrala valkommissionen (TsIK) i Minsk för att göra en formell anmälan om valresultatet och konfronterades där av två högt uppsatta tjänstemän. Henne team hävdade att hon inte hade något annat val än att lämna landet.
Tichanovskaja drar sig fortfarande för att utveckla vad som hände.
– Jag kommer tyvärr i nuläget inte att prata om det, säger hon. Det jag kan säga är att jag var på TsIK med högt uppsatta individer och sedan åkte jag till Litauen … Låt människor dra sina egna slutsatser.
Lämnade hon landet frivilligt?
Frågan resulterar i en paus på tio sekunder.
– Jag beslutade mig för att åka till mina barn, säger hon till slut.
Från Vilnius, där hon återförenats med sin son och sin dotter, följer hon utvecklingen och lägger ut videofilmer där hon uppmuntrar sina följare i kampen för att driva ut Lukasjenko med hjälp av protester och strejker.
– Jag fylls av stolthet och glädje när jag ser på dessa människor, säger hon, glad över att byta ämne.
– Belarus är en diktatur. Det finns ingen yttrandefrihet, den som talar fritt åtalas. Lukasjenko har uttalat sig föraktfullt om både covid-offer och om kvinnor. Tidigare lät vi på något sätt allt detta passera. Under lång tid begravdes vår självrespekt under rädsla. Nu har den vaknat till liv, mer och mer allt eftersom. Vi har insett att det inte kan fortsätta. Fler och fler människor slås av känslan, ”jag kan vara med och ändra allting.” Var och en av oss, om vi förenar oss – vi, folket, är källan till makt.
Planerar att återvända
Rädsla och osäkerhet kvarstår dock. Hundratals människor har slagits blodiga i arresten under de senaste veckorna. Polisen har skadat hundratals på gatorna. Minst tre personer har dött. Tichanovskij är fortfarande fängslad i väntan på rättegång. Hans fru kan bara skicka brev eller mat (”goda saker”, säger hon), eller få igenom ett meddelande via advokat. I sina svar uppmuntrar han henne.
Deras barn undrar när han kommer hem. De har fått höra att deras far är iväg på en lång arbetsresa.
Lukasjenko, som i ett framträdande nyligen sågs greppa ett automatvapen, framstår inte som någon som är på väg att kasta in handduken. Men Tichanovskaja är övertygad om att han förr eller senare kommer tvingas avgå.
– Man kan inte bura in alla. Kraften är så stark nu. Han kan inte bryta ner alla. Vi är rädda, det går inte att förneka. Men längtan efter förändring och frihet börjar bli starkare än rädslan. Ingen vill bli krossad och bruten, men nu, vid dessa fredliga sammankomster ser man kärlek i människors blickar, inte det hat som finns i Lukasjenkos.
”Jag älskar Belarus”
Hon menar att demonstranterna må ropa för att diktatorn ska lämna, ”men de gör det inte utifrån hårdhet. Jag tror att vår svaghet är vår styrka”.
Planerar hon att återvända och delta?
– Jag vill verkligen åka hem, säger hon.
– Jag älskar Belarus och jag kommer att åka tillbaka så snart jag känner att mina barn och jag kommer att vara trygga. Självfallet.
