– Den polarisering som du känner av på gatan, säger hon, finns inte längre här. I själva verket är det här är nog den bästa platsen att vara på i Chile idag.
Jag hade berättat för henne om de reaktioner jag mött när jag berättat om intervjun. ”Ge henne en kram och berätta att hon har allt vårt stöd”. ”Fråga henne varför hon bara talar mapudungún och inte spanska. Bryr hon sig bara om mapuches och inte oss vanliga chilenare?”
Unga fick makten
De drygt tre månader som gått sen Elisa Loncon valdes till den konstituerande församlingens talman har varit fyllda av både kärlek och hat. Time Magazine utsåg henne till en av årets 100 mest inflytelserika personer. Andra bombarderar sociala medier med fake news, som att hon bara talar mapudungún.
– Jag bryr mig inte längre, säger hon. Det viktiga är att förändringarna redan har börjat.
Redan på väg in i den konstituerande församlingen förändras atmosfären. Den lilla parken framför den palatsliknande byggnaden är full av parkerade cyklar och ledigt klädda, påtagligt unga människor, lika många kvinnor som män. Folk skrattar, pratar och ropar tvärsöver parken. Det känns som ett universitetscampus efter en tenta som alla klarat.
– Betänk, säger Elisa Loncon bakom ett väldigt och gammaldags skrivbord, betänk att de allra flesta av de 155 ledamöterna i den konstituerande församlingen tidigare tillhörde de osynliga, de marginella. Bara en mycket liten del kommer från den traditionella politiska eliten. Dessutom är 40 procent under 40 år.
Elisa Loncon med sina 58 år tillhör ”de gamla”. Men det märks inte. Hon utstrålar en vibrerande ungdomlig energi och en självklar säkerhet.
– Jag har förberett mig länge för det här. Det är ett nytt ledarskap som håller på att formas – kvinnor, ursprungsbefolkning, unga… ur den processen växer nya resurser fram. Och härinne råder redan en demokrati som erkänner skillnader och som baseras på respekt för allas värdighet, säger hon.
Liknade sabotage
I början var det inte så. Den första tiden var kaotisk. Ingenting var förberett för att församlingen skulle kunna arbeta. Det fanns inga datorer, inga iordningsställda mötesrum, inte ens fungerande toaletter. Det liknade nästan ett sabotage. Relationerna mellan delegaterna var dessutom fyllda av misstro. Men Elisa Loncon och vice talmannen Jaime Bassa, uppbackade av en grupp advokater som lånats ut från kongressen, lyckades rida ut stormarna. Och nu när regelverket är färdigt är grunden lagd för det verkligt substantiella arbetet – skrivandet av en ny konstitution.
– Fortfarande finns det en liten grupp som försöker sabotera och helst vill att vi ska misslyckas. Men den gruppen blir allt mindre. Kanterna har slipats av, ett nytt slags förtroende har vuxit fram och en stor del av högerns delegater har klargjort att de vill delta aktivt i arbetet. Och det är fundamentalt att de är med. Den nya konstitutionen måste respekteras av alla.
Och Elisa Loncon menar att det råder stark samstämmighet kring ett antal centrala aspekter. Det gäller erkännandet av att Chile är ett land med flera kulturer med egna språk och rätt till självstyre i någon form, paritet mellan könen och behovet att ge provinserna större självständighet. Men framför allt strävan efter en konstitution där miljö och klimat är centralt.
Får kritik från de egna
Men allt är inte frid och fröjd. Elisa Loncon är vald på den speciella lista som garanterar 17 platser åt tio olika ursprungsfolk. Men inte alla mapuches känner sig representerade av henne. För en tid sen genomfördes en demonstration av en grupp mapuches utanför församlingen. Och de mest militanta mapuchegrupperna som organiserat väpnade grupper i söder och förklarat krig mot de stora skogsbolagen avfärdar henne och församlingen med att de ”underordnat sig den koloniala ordningen”.
– Bland mapuches, som överallt i samhället, finns olika uppfattningar. Men de allra flesta mapuches stödjer oss, säger Elisa Loncon.
Tror på dialog
Många har kritiserat henne för att inte uppmana de mest militanta grupperna att upphöra med våldet och lägga ner vapnen. Hon har svarat med att hon inte är någon Nelson Mandela. Vad hon menar är att hon inte är president i ett land, som Mandela var, och att hon heller aldrig sympatiserat med väpnad kamp, som Mandela hade gjort. Den auktoritet han hade, saknar hon.
– Jag är talman i den konstituerande församlingen. Min uppgift är att leda arbetet för att skapa en ny konstitution som kan lägga grund för ett nytt Chile. Det är inte min uppgift att ta ställning i varje svängning i den politiska konjunkturen. Det är regeringens sak.
Elisa Loncon reser sig från skrivbordet. Ett nytt möte kallar. Längs korridoren pågår intensiva diskussioner och arbetsmöten.
– Vi förespråkar dialog, inte våld, säger hon som en slags avskedshälsning. Men när hon redan är på väg bort vänder hon sig om och säger:
– Om vi lyckas med det vi hoppas på kanske också de mest våldsbenägna börjar våga tro på dialogen. Kanske kan vi då få en bred dialog i Wallmapu, helst med internationell närvaro och där alla olika grupper bland mapuches deltar.
Ute i parken hörs hjärtliga skratt. De kommer från en grupp som står och hänger vid cykelparkeringen. Två av dem är mapuches. Bland de andra känner jag igen en socialist, en kommunist och två från högerpartiet Evópoli.
De verkar trivas ihop.
