Hon föddes i Ramallah på Västbanken för 76 år sedan och har på nära håll sett allt ifrån Israels födelse, fördrivningen av araber från forna Palestina, till krig och ockupationens början och utveckling.
– Utvecklingen är skrämmande för mig. När jag föreläser på universitet världen runt så pratar jag om att konfrontera våldets och dominansens strukturer. Det enda sättet att förändra våra samhällen är att omvandla de strukturerna. Det är mitt tecken på hopp, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Förnekas allting”
Hon är lärare, föreläsare, författare, kyrkoledare och freds- och ickevåldsaktivist. Vi träffar henne under ett kort besök i Sverige där hon bland annat försöker få med andra kyrkoledare i BDS-rörelsen (bojkott, desinvestering, sanktioner).
– Men ickevåldskampen består inte enbart av att inte köpa israeliska varor. Det är också att bekräfta liv och kultur. För vi förnekas allting, inte bara vår historia, vårt land och våra vattenresurser. Vi förnekas också vår kultur, säger Jean Zaru.
Hon syftar på att exempelvis falafel och knafe säljs som israeliska specialiteter i Europa, trots sitt ursprung i Palestina. Det blir för henne ännu ett tecken på ockupationsmaktens dominans och går hand i hand med demoniseringen av araber i media.
- Så vad gör vi? Sitter vi i tystnad och accepterar allt det här? Vi måste bekräfta vilka vi är, som folk. Vår historia, vår kultur, vårt sätt att leva, vår utbildning, vår kompetens och så vidare. Jag kämpar på varje nivå, säger Jean Zaru.
I Ramallah har de satsat särskilt på barn och ungas kulturella utveckling, med teater, poesi, dans och musik som viktiga inslag. Det gör stor skillnad, menar Jean Zaru, i det att barnen känner sig meningsfulla.
Det fungerar likadant med vuxna. En stor del av hennes arbete har gått ut på att få människor att känna mening i livet.
– En person som har ett hyfsat okej liv tar inte till våld, säger hon.
Kultur av liv
Det har exempelvis handlat om att få kvinnor och barn från flyktinglägret i Ramallah att organisera sig tillsammans med jordbrukare för att förädla och sälja lokala varor, eller lära sig ett yrke och få en stolthet i att ha en inkomst.
Ickevåld är alltså långt ifrån detsamma som passivitet. Det är ett sätt att leva – att på alla plan aktivt sätta sig emot förtryckande strukturer, och hela tiden komma ihåg att det inte är individer som är fienden.
Hon talar om att arbeta för en kultur av liv istället för den död som är närvarande varje dag. Det kan handla om att utbilda barnen om deras rättigheter. Att skicka dem till skolan, satsa på dem och deras framtid trots att man knappt har råd och kanske inte ser någon framtid. Att trots alla svårigheter vakna varje morgon och åka till jobbet trots stridsvagnar, trots restriktioner, trots segregerade vägar, trots vägspärrar. Och att njuta av det man kan i livet, säger Zaru och fortsätter:
– Alla de här sakerna kan hjälpa. Och om de inte hjälper så kan människor åtminstone känna sig mindre hopplösa. För när du befinner dig i en så svår situation och inte gör något åt det så kan du känna dig meningslös. Att få känna att du kan göra skillnad genom vad du köper eller hur du uppfostrar dina barn kan inge hopp.
Vad kan det leda till om människor känner hopplöshet?
– Demoralisering och desperation. Och förtvivlans politik. Israel skriver nya lagar och tillsätter alla dessa fanatiska ledare i sin regering – det är förtvivlans politik, för de ser inga kompromisser och försöker inte diskutera vad som ligger bakom. De vill ha hela landet utan dess folk.
– Och det som händer nu, med palestinska självmordsbombare och knivattacker, det är också förtvivlans politik. De pojkarna och männen ser inte någon väg ur sin situation, de ser ingen framtid för sig själva, säger Jean Zaru.
Hur ser du på framtiden?
– Jag ser hopp. Vi är beroende av varandra som människor. Oavsett om de gillar det eller inte så hör vi ihop med varandra, vi använder till och med samma vatten, säger Jean Zaru.
85 procent av vattnet på Västbanken används av de israeliska bosättningarna, som oftast är belägna på de högsta kullarna. Det är vanligt att de inte har något avloppssystem och vattnet dumpas ner på palestinsk mark runt omkring, på åkrar såväl som skolgårdar. Föroreningarna rinner så småningom ner i grundvattnet och i förlängningen kommer det oundvikligen leda till att även bosättningarnas vatten blir otjänligt.
Jean Zaru drar en parallell till världen i stort, där de industrialiserade länderna förorenar naturen medan de fattigare får ta de stora klimatsmällarna.
– Vi måste ha en helt annan slags politik, där världen är en. Antingen förstör vi den tillsammans eller så räddar vi den tillsammans. Och detsamma med israelerna – antingen lär de sig att leva med andra människor på jämlik grund, eller så kommer livet förstöras för oss alla.
Vad tänker du om de olika fredsinitiativen nu, Egyptens och Frankrikes?
– Den här så kallade fredsprocessen är bara för att få dem att se bra ut. Vi ser inte ens skymten av en äkta intention, säger Jean Zaru.
– Jag har försökt lära mina studenter att vara kritiska. Vad är betydelsen av fred? Du kan inte kalla en process för en fredsprocess när den inte diskuterar de frågor som skapar fred, om de politiskt bara fortsätter diskutera vad de kan tänka sig att ge eller inte, utan att sträva efter fred för båda folken. Vi måste prata om båda folkens rätt till ekonomisk utveckling, vår rörelsefrihet och övriga rättigheter. De mest grundläggande mänskliga rättigheter i deklarationen är oss förnekade. Så hur skulle vi kunna säga att de förhandlar om fred?
Hur håller du hoppet levande?
– Du vet, livets process handlar om rörelse, döden är när vi stannar. Om vi fortfarande lever så rör vi oss, vi åldras, vi lär oss, vi gör saker. Även om jag är utmattad och trött så kan jag inte stanna, för det är döden. Det är anledningen till att jag väljer hoppet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
