Det var den 15 januari i år som Volha Kalackaja greps i Minsk, när hon höll på att undervisa.
– Jag höll en lektion i engelska med en student hemma hos min mamma, när någon ringde på dörren oavbrutet. Jag förstod att jag skulle bli gripen redan innan jag öppnade. Utanför dörren stod två unga män i polisuniform som artigt förklarade att de skulle ta med mig på förhör och att jag skulle bli kvar i 72 timmar.
De 72 timmarna blev över två månader. I det inledande förhöret visade de henne en film där hon slår en ökänd Lukasjenkoanhängare i ansiktet i samband med protester den 20 november. Hon anklagades för att ”tagit aktiv del i olagliga demonstrationer”, ett allvarligt brott i dagens Belarus och som kan leda till många års fängelse.
– Jag förklarade att jag varit på väg till min pappas grav när jag av en slump såg att mannen trakasserade en grupp människor som samlats för att sörja konstnären Raman Bandarenka, som slagits ihjäl några dagar tidigare. Hans totala brist på empati gjorde mig så rasande att jag slog honom i ansiktet.
Volha Kalackaja erkände i förhör att hon slagit honom, men att hon inte ansåg att det var en kriminell handling. Åtalet ändrades senare och hon anklagades för huliganism.
Du hölls fängslad i två månader. Kan du berätta om tiden i fängelset?
– Den längsta tiden satt jag i ett före detta högriskfängelse i Zodzina nära Minsk. Men den första tiden var värst, när jag transporterades i en fångtransport utan värme och det var minus 20 grader ute. Det var en liten bur med en träbänk och väggar av stål, som jag delade med två personer. Vi var hopfösta i samma transportbur.
Inget dagsljus i cellen
Volha Kalackaja berättar att cellen, till vilken hon kom efter flera timmar, hade ett hål i cementgolvet, ”toaletten”. Stanken var fruktansvärd. Lamporna var tända dygnet runt, lite starkare dagtid och något dimmade på natten. Framför fönstret satt tjocka stålpersienner som inte kunde öppnas och som hindrade både dagsljus och frisk luft att komma in.
I fängelset i Zodzina, dit hon kom senare, var förhållandena knappast bättre. Här fanns sex våningssängar i varje cell, tolv fångar skulle samsas om utrymmet. Det var fuktigt med mögeltäckta väggar, vilket gjorde att Volha snabbt fick bronkit.
Hur gick dina tankar i fängelset?
– Jag var mycket orolig för min mamma som är 90 år gammal. Hon behöver mycket hjälp, eftersom hon inte kan lämna hemmet eller laga mat. Men jag såg vilka vänner jag hade: Snabbt bildades en grupp ”Hjälp till Volhas mamma” där vänner och supportrar gjorde upp ett schema och turades om att besöka och hjälpa henne.
– För att komma ur situationen med så lite skada som möjligt försökte jag tänka så positivt som möjligt, men det var verkligen en utmaning. Om medfångarna hade varit vänliga och hjälpsamma mot varandra hade det givetvis varit lättare. Men det var mycket aggressioner och konflikter i fängelset.
Trots Volhas Kalackajas beskrivningar av brist på ordentliga toaletter, dålig mat, få tillfällen att tvätta sig, nästan ingen utevistelse och trängsel var det svåraste något helt annat – nämligen den totala bristen på nyheter och information utifrån.
– Den enda egentliga informationskällan var de nya fångarna som kom till fängelset, vilket inte hände så ofta. Att Minsk hade fråntagits värdskapet till ishockey-VM fick vi reda på genom en ny fånge. Av alla brev som skickades till mig fick jag en bråkdel.
Innan Volha Kalackaja släpptes den 24 mars meddelades domen: Hon dömdes för huliganism med straffet ”två år med begränsad frihet”. Det innebär bland annat att hon bara får vara hemifrån mellan klockan sex på morgonen till sju på kvällen, samt restriktioner och regler hon måste följa, så som att anmäla sig regelbundet. Att åka utomlands är uteslutet. Följer hon inte reglerna väntar fängelse.
– Att det var just den 24 mars, Frihetsdagen, som jag släpptes på var nog en slump, men det var en passande present till mig. Det belarusiska ordet för frihet ”volia” låter likadant som mitt namn ”Volha” på belarusiska.
– Det var underbart att komma ut. Jag hade inte sett himlen på två månader nästan. En stor grupp av mina nära hade samlats utanför domstolsbyggnaden, inte bara vänner och familj, utan även andra som stöttat mig och flera journalister.
Hur har fängelset påverkat dig, både rent privat, men även när det gäller synen på protesterna?
– Jag försöker återgå till det normala, bearbeta mina erfarenheter i fängelset. Men om någon ber om en intervju eller om en NGO vill att jag ska prata, kan jag inte säga nej. Jag tycker att jag har en moralisk skyldighet att tala och berätta. Ibland känner jag mig väldigt trött och sliten. Dessutom har några släktingar tagit avstånd från mig, men jag försöker inte döma dem. Det viktigaste är att jag är med min mamma igen och tiden vi har tillsammans är ovärderlig.
Missnöjet finns kvar
Volha Kalackaja är idag mer pessimistisk än hon var precis efter att hon släpptes. Chansen till förändring i Belarus som verkligen fanns i augusti slösades bort är hennes slutsats.
– Vi skulle ha försökt, att på en fredlig väg, störa Lukasjenkos styre. Jag tror att vi hade en chans då, när vi var hundratals som protesterade. Den ofantliga potentialen togs inte tillvara. Folk protesterade några timmar, sedan gick de och jobbade. Business as usual.
– Lukasjenkos auktoritära regim har effektivt undanröjt alla potentiella oppositionella ledare innan de ens blev ett hot, vilket gjorde att vi inte heller hade några ledare som tog kommandot. Det blev tydligt att Lukasjenko skulle stanna vid makten på det sättet. Nu får tiotusentals betala priset i fängelse. När jag läser hur andra haft det i fängelse så inser jag att jag mötte en ”light” variant av vårt straffsystem trots allt.
Och hur ser du på den belarusiska framtiden nu?
– Den närmaste framtiden ser dyster ut, eftersom regimen trampar på allt som rör sig och krossar det. Föga förvånande närmar sig Lukasjenko Ryssland och jag är rädd att Belarus kommer att bli uppslukat av Ryssland, åtminstone ekonomiskt. Vi kommer att möta mycket svåra tider. Men å andra sidan har inte missnöjet med Lukasjenko förångats och försvunnit bort någonstans. Det finns kvar och kanske växer det, om än dolt. Hela styret, där ingen vågar säga emot diktatorn, är så ineffektivt. Förr eller senare så måste systemet kollapsa.
