Vittnesmålet är en ukrainsk kvinnas, nyss kommen till USA från Sovjetunionen, publicerat i Winnipegtidningen The Ukrainian Voice den 13 september 1933. Hon berättar om den svält hon flytt ifrån, som mellan våren 1932 och sommaren 1933 krävde miljontals ukrainska dödsoffer och som sedan dess delat historiker i flera läger.

Holodomor kallas katastrofen, ett ukrainskt, sammansatt ord med den ungefärliga betydelsen ”att mörda genom svält”, och har i den ukrainska historieskrivningen sedan länge använts som ett av de tydligaste exemplen på Moskvas förtryck av Ukraina.

För oss andra tjänar den istället ett annat syfte – som påminnelse om att ”sanning” är ett bräckligt begrepp inte bara under brinnande krig.

– Holodomor har blivit något av en sekulär religion i Ukrain­a och fått en central betydelse i den officiella, ukrainska minnes­kulturen där man slagit fast att svälten på 30-talet var ett folkmord orkestrerat från Moskva. De flesta historiker utanför Ukraina och dess diaspora har dock valt att inte anamma den mycket ideologiska termen ”Holodomor”, säger Per Anders Rudling, historiker vid Lunds universitet.

Kannibalism förekom

Händelseutvecklingen i grova drag är de flesta ense om. Med start i den första sovjetiska femårs­planen 1928 avskaffades allt privat ägande av jord. Bönder tvingades in i jordbrukskollektiv. Ordern från Stalin och övriga partitoppar var tydlig: leverera livsmedel till de växande städerna och till de arbetare som bär fram landets industrialisering. Men 1932 slog torkan och missväxten till och gjorde det omöjligt för de ukrainska bönderna att uppfylla sina kvoter.

Denna force majeure var inget som bet på Stalin. Som svar skickade han sina partikadrer för att med våld konfiskera det som krävdes, allt de kom åt, för att hålla Moskva nöjt och för att straffa de bönder som upproriskt vägrat följa Moskvas diktat. Hundratusentals människor deporterades, kastades i fängelse, skickades till arbetsläger, dömdes till döden eller avrättades summariskt.

Människor försökte fly från de värst drabbade områdena, men förgäves. Stalin vägrade låta någon lämna regionen, delvis för att hindra nyheter om svälten att sippra ut. Han avvisade också all humanitär hjälp från omvärlden. Folk tvingades äta vad som fanns att tillgå: husdjur, bark, giftiga svampar, rötter, ogräs, löv, blommor, varandra.

Vittnen och överlevare har berättat om bönder som dödade och åt upp sina barn eller livnärde sig på de redan döda. Partifunktionärer övervakade dem som fått spannmål utdelat till sina hästar och såg till att djuren, inte deras ägare, åt av de tilldelade ransonerna. Exakt hur många som dog under dessa umbäranden lär aldrig bli klarlagt. Den försiktigaste uppskattningen säger 2,6 miljoner, de grövsta talar om uppåt 18 miljoner.

Mer klasskrig än folkmord

Det är här kampen om narrativet hårdnar på allvar. Enligt ukrainska staten utgjorde Stalins drakoniska åtgärder ett folkmord riktat mot ukrainare som folkgrupp. 2010 väckte en domstol i Kiev också åtal mot bland andra Josef Stalin. Både han och övriga sovjetiska ledningen befanns skyldiga till folkmord men åtalet lades till slut ned eftersom ingen fanns kvar att låta sona sitt brott. Sovjetunionen och senare Ryssland har däremot alltid hävdat att svälten huvudsakligen berodde på skördar som slagit fel.

– Folkmord är en juridisk kategori, en ambition att utplåna en etnisk eller nationell grupp, men för detta finns det inga belägg. Stalins terror utgick snarare från en social indikation. Bolsjevikerna bedrev ett klasskrig. Det man ville få bort var kulakerna, de rika bönder som motsatte sig tvångskollektiviseringen. Bland dessa fanns judar, bulgarer, tyskar, alla möjliga, säger Per Anders Rudling.

Mot folkmordsteorin talar också att ukrainare som grupp inte var värst drabbade. Området som numera är Kazakstan tros till exempel under samma period ha förlorat en fjärdedel av sin befolkning. Ytterligare en svårighet för dem som hävdar att Sovjetunionen systematiskt velat förtrycka just ukrainare är att flera ledande personer – Leonid Brezjnev, generalsekreterare 1964–1982, är ett exempel – inom det sovjetiska styret varit just ukrainare. På 70-talet var gruppen till och med överrepresenterad i det högsta sovjetiska styret.

En enligt Per Anders Rudling rimligare delförklaring till att Ukraina kom att drabbas så hårt av Stalins hårdhandskar var dennes paranoia. Han var övertygad om att Sovjetunionen var omringad av fiender, bland dem britterna, som dessutom stödde den vita rörelsen i Ukraina vilket gjorde republiken till ett starkt antikommunistiskt fäste.

– Stalin såg Ukraina som ett nyckelområde. Det skulle dels försörja Sovjetunionen med mat, dels var det strategiskt viktigt och därmed livsfarligt att låta falla i britternas eller polackernas händer. Det gjorde att Stalin och övriga ledarskapet bestämde sig för att driva igenom kollektiviseringen särskilt hårt där.

Sköld mot kritik

Ukraina var inte ensamt om att använda svältkatastrofen som ett slagträ i ett propagandakrig. Redan innan svälten rasat klart utnyttjade Nazityskland händelsen för att peka på kommunismens illdåd. När tyska trupper ett årtionde senare ockuperade Ukraina användes bilder på uppgrävda massgravar för att spä på hatet mot ”judebolsjevikerna” i den sovjetiska högsta ledningen.

Enligt Per Anders Rudling har folkmordsstämpeln av Ukraina använts som en sköld för att undvika frågor om aktörskap kring förföljelse av judar. Särskilt viktigt blev detta i takt med att mer och mer information, både sann och överdriven, kom fram om ukrainsk kollaboration med tyska ockupationsmakten, om utbredd antisemitism och om ukrainska krigsförbrytelser som vissa källor beskriver som mer hänsynslösa än tyskarnas.

– Ukraina har approprierat paradigmet kring Förintelsen, det ultimata brottet. Man har med ”Holomodor” valt ett namn som fonetiskt ligger nära ordet ”Holocaust” och kapitaliserar därmed på det moraliska kapitalet av att vara ett offer för folkmord. Man får en viss status som jag tror många ukrainska nationalister uppfattar som en moralisk styrka.