”Jag skäms för att vara fransk”. ”Rösta på skurken, inte på fascisten!” ”Höger och vänster enade mot Le Pen”. Så stod det på plakaten och banderollerna. Det var natten den 21 april 2002 och miljontals chockade människor över hela Frankrike drog ut i spontana protesttåg. Nationella frontens grundare och ledare Jean-Marie Le Pen hade för första gången gått vidare till andra omgången i ett presidentval. Han var redan då en högerextremistisk veteran, politisk aktiv sedan tidigt 50-tal då han gick med i en ultrakonservativ studentförening och slogs mot kommunister på gatorna i Toulouse.

– Först och främst handlar detta om att folket har förkastat de som styrt dem så ineffektivt. Och sedan är det hopp om förändring, kommenterade Jean-Marie Le Pen valresultatet, men i andra omgången var han chanslös mot Jacques Chirac. Över 80 procent föredrog skurken framför fascisten.

Mäktigare än någonsin

I dag, nästan precis 13 år senare, är Nationella fronten mäktigare och starkare än någonsin. De är största franska parti i Europaparlamentet. I lokalvalen i slutet av mars kom de tvåa med runt en fjärdedel av rösterna. Jean-Marie Le Pen lämnade över partiledarskapet till yngsta dottern Marine Le Pen 2011 men har fortfarande titeln ”hedersordförande” och en plats i Europaparlamentet. Familjen är något av en högerextremistisk dynasti och fram till i höstas delade far och dotter till och med bostad utanför Paris. Men nu vill Marine Le Pen kasta ut pappa ur partiet han grundade. Hon siktar på presidentposten i valet 2017 och driver ett korståg för att göra Nationella fronten mer rumsrent i fransmännens ögon samtidigt som hon gör allt för att distansera sig offentligt från partiets antisemitiska historia. Men Jean-Marie Le Pen verkar inte kunna lägga band på sig. Han har byggt sin politiska karriär på provokationer och dömts upprepade gånger för grova rasistiska uttalanden. 2007 sa han att ojämlikhet mellan raser är ett odiskutabelt faktum. I april i år beskrev han återigen förintelsen som en ”detalj i historien” och försvarade Philippe Pétain som ledde samarbetsregimen under den nazistiska ockupationen. För vilken gång i ordningen minns ingen. Men Marine Le Pen fick nog.

– Jean-Marie Le Pen verkar fallit in i en strategi som balanserar mellan politiskt självmord och den brända jordens taktik. Hans status som hederspresident ger honom inte rätt att kapa Nationella fronten med vulgära provokationer som verkar som gjorda för att skada mig, skrev Marine Le Pen i ett pressmeddelande i början av april.

Hennes uttalande blev kulmen på den konflikt som legat och pyrt sedan sommaren 2014 då hon tvingades ta avstånd från sin fars antisemitiska kommentarer om sångaren Patrick Bruel. Jean-Marie Le Pen har svarat med stenhårda personangrepp på dottern och säger att skäms över henne och att hon förmodligen vill se honom död. Han är nu tillfälligt avstängd som medlem i Nationella fronten och får inte kandidera i de regionala valen i december. Inom de närmsta månaderna kommer partiet att avgöra hans slutgiltiga öde men redan nu hotar han med att starta vad han kallar ”en ny politisk rörelse”.

– Jag kommer inte att skapa ett till parti utan en grupp som inte konkurrerar med Nationella Fronten, sa Jean-Marie Le Pen i en intervju med Radio Courtoise i veckan.

Han menar att det finns många som är emot dotterns förnyelse men ”inte klarar av att göra sig hörda”. Målet med hans nya politiska rörelse är därför att sätta press på Nationella fronten så partiet återvänder till den mer traditionella politik som ”gällt i decennier”.

Känd för nazinostalgi

Men om fadern är känd för sin nazistnostalgi är dottern minst lika känd för sin stenhårda retorik mot muslimer. Båda två har förlorat sin juridiska immunitet som Europaparlamentariker för att kunna åtalas efter rasistiska uttalanden. Jean-Marie Le Pen 1998 för att ha beskrivit gaskamrarna som ”en detalj” och Marine Le Pen 2013 sedan hon jämfört muslimer med nazister tre år tidigare.

– För dem som vill prata om andra världskriget och om ockupation, så kan vi för en gångs skull prata ockupationen av vårt territorium. Det finns varken stridsvagnar eller soldater men det är en likväl en ockupation och det tynger folk, sa hon 2010.

Under 2000-talet har Nationella fronten mjukat upp sin politik något och partiföreträdare pratar inte längre öppet om att repatriera alla invandrare till sina ursprungsländer. På partiprogrammet står dock fortfarande kraftigt minskad invandring, förbud mot automatisk anhöriginvandring och avskaffande av rätten till dubbelt medborgarskap. Marine Le Pen vill också hålla folkomröstning om att återinföra dödsstraffet, omförhandla alla EU-fördrag, träda ut ur euron och knyta starkare band till Ryssland.

Bedömare oense

Vad familjebråket faktiskt innebär för Nationella frontens framtid är de politiska bedömarna i Frankrike oense om. Några menar att det är Jean-Marie Le Pens sista desperata försök att hålla sig kvar i det politiska rampljuset och att en uteslutning kommer att gagna partiet. Andra menar att hans historiska betydelse för Nationella fronten och den europeiska högerextremismen inte kan underskattas och att han åtnjuter en symbolisk särställning som gör honom närmast onåbar. Partikällor uppger för Le Monde att en uteslutning skulle ”öppna helvetets portar”. Men tiden talar för Marine Le Pen. Under hennes ledarskap har partiet nått sina största framgångar någonsin. Vid presidentvalet om två år är hennes far drygt en månad från sin 89:e födelsedag, om han fortfarande lever. Lyckas hon ta sig till andra omgången och förlora med mindre än drygt 80 procent av rösterna har hon uppnått större framgångar än Jean-Marie Le Pen gjort i hela sitt politiska liv. Men Marine Le Pen siktar så klart inte bara på att slå sin far. Hon vill styra landet. Frankrike håller andan.