Hjälpen till Ukraina – Polens andra chans

På flygplatsen, som förbinder Rzeszow med de stora brittiska städerna (året runt) och till soliga men inte för dyra destinationer (under säsongen), är det inte längre möjligt att se när planen startar och landar. Stora skyltar maskerar banan ”av militära skäl”, pubar som ska förbereda dig för semestern i Grekland gnuggar axel med taggtråd. Rzeszows flygplats är en symbol för de förändringar som äger rum i Polen.

Satsar stort på försvaret

Regeringen i Warszawa har påbörjat en tung rustning. Tanks och howitzers som köpts i Sydkorea, 366 stycken Abrams-stridsvagnar som köpts från amerikanerna, beställda helikoptrar från italienarna, flygbekämpande missiler beställda från andra europeiska nationer… Listan växer. Samtidigt som Polen är ett av de länder som skänker flest vapen till Ukraina, har regeringen tillkännagivit att den nationella försvarsbudgeten 2023 blir fyra procent av BNP.

Mateusz Morawiecki, premiärminister, säger att inget annat Nato-land kommer att satsa lika mycket i förhållande till sin ekonomi.

– Kriget i Ukraina innebär att vi måste beväpna oss snabbare.

Fram till det ultrakonservativa ­regeringspartiet vann makten 2015, var ­försvarsbudgeten endast 39 miljarder zlotys (8,3 miljarder euro). 2023 är den 97, 4 miljarder zlotys (20,7 miljarder euro).

”Skydda nation och familj”

– Det finns egentligen inga studier som ­genomförts bland polackerna om ­ökningen av försvarsbudgeten, men vi lever med ­erfarenheten att det har varit ett krig strax ­utanför våra egen dörr ändå sedan 2014, förklarar Wojciech Przybilski, chef för ­tankesmedjan Visegrad Insight.

– Jag tror att det ger polacker en känsla av säkerhet när dessa utgifter ökar, att vi kan försvara oss själva.

Samtidigt söker sig allt fler till landets militär. 2022 blev det ett rekordstort antal nya rekryter.

– Vi är mycket optimistiska när det gäller att förverkliga vårt mål att ha 300 000 soldater i våra led år 2035, säger överstelöjtnant ­Justyna Balik, kommunikationschef för arméns rekryteringskontor.

2015 hade armén 95 000 soldater, som jämförelse.

– Vi har redan fått bättre resultat än förväntat, säger Justyna Balik.

– I slutet av december hade mer än 16 000 frivilliga anslutit sig till våra olika utbildningsprogram. 1 000 fler än väntat.

Nästan hälften av polackerna är för en återgång till obligatorisk värnplikt.

– Naturligtvis står armén ändå inför utmaningar vad gäller rekrytering. Polen har en mycket låg arbetslöshet och vår befolkning åldras, säger Justyna Balik.

– Men militären erbjuder bra löner, mat och bostad ingår, och det är en stabil karriär. Sedan februari 2022 har volontärernas främsta motivation varit patriotism. Unga människor som går in i armén gör det med en önskan att skydda sin nation, men också sin familj.

Omvärlden ändrar uppfattning

Denna känsla, närd av århundraden av krig och rysk ockupation, förklarar också den ­generositet som polacker har visat mot ukrainare. Warszawas institut för ekonomiska studier uppskattar att 77 procent av polackerna har hjälpt flyktingar. Lika mycket som militärt bistånd har humanitärt bistånd delvis återställt bilden av ett isolerat Polen.

– Diplomatin har hittills varit en av Polens svaga punkter, med oupphörliga konflikter med EU, vad gäller juridiken, media, men även försvaret, i synnerhet med uppsägningen av Airbus helikopterkontrakt, påminner Wojciech Przybylski.

– Idag är det framför allt en fråga för armén att ta igen de förseningar som ackumulerats de senaste åren. Och att reparera skadan som orsakats av Antoni Macierewicz (försvarsminister från 2015 till 2018), vars agerande avsevärt har skadat Polens förbindelser med EU och USA, utan att han gjorde något för att modernisera armén.

Beviset är: Joe Biden besökte Polen för andra gången på mindre än ett år, från 20 till 22 februari.

Många har fått arbete

Nästan tio miljoner ukrainare har passerat gränsen, men förenklingen av ­administrativa regler, i synnerhet rätten som ges ­ukrainare att arbeta utan att behöva ansöka om tillstånd, tillåter inte exakt övervakning av migration. Regeringen uppskattar att en och en halv miljon ukrainare bor i Polen idag. Det humanitära biståndet var därför tvunget att institutionaliseras, samtidigt som det blev mer pragmatiskt. Flyktingarna är en ­guda­gåva för landet, som lider av en kronisk brist på arbetskraft. Mekanismer har införts för att underlätta anställning av flyktingar och ­skapande av nya företag (fler än 14 000 företag har skapats i Polen av ukrainare).

Oksana, 23, bosatt i Przemysl, letade snabbt efter ett jobb när hon kom till Polen.

– Det var inte lätt, men jag fick arbete genom en organisation som hjälpte flyktingar. Allt beror på vilket sinnestillstånd man kommer i, ibland tar det tid att återhämta sig, men jag tror att alla ukrainare vill jobba.

Hon kommer ursprungligen från en liten stad nära den belaruriska gränsen. Hon anlände till Polen den 6 mars, en rekorddag för inresor till Polen (142 000 personer, jämfört med ett genomsnitt på 20 000 eller 30 000 personer mellan april och fram till idag).

”Jag behövde andas”

Vid gränsposten Medyka: läkarnas tält, högarna med varma kläder och dussintals frivilliga förare har försvunnit. Det finns kvar kiosker som säljer simkort, växlingskontor, ett Unicef-center där ingen stannar, två eller tre överlevnadsfiltar övergivna i leran, stängda ansikten, en utmattad hjälparbetare som återvänder från fronten, minibussar som åker fram och tillbaka mellan Medyka och Przemysl.

Vissa saker har återgått till det normala. Inga fler ”flyktingtåg” i hela Polen, järnvägsnätet mellan de två länderna är nu stabilt, varje dag går tåg i båda riktningarna. I kön till att gå ombord på 18.10-tåget till Zaporizjzja är det mest unga kvinnor som lever med krigets verklighet.

– Jag kom precis tillbaka från semestern i Indien, jag behövde andas lite, förklarar Ksenia, 28.

– Jag återvänder till Dnipro, eftersom min man inte kan lämna Ukraina. Visst är det svårt, men det slutar med att man vänjer sig vid bombningarna.

Andra återvändare är mer tillfälliga. Marina, 22, flydde från Ukraina till Spanien, men tvingas nu återvända till Kiev.

– Jag genomgick en operation i december, och tyvärr stöder Spanien inte rehabilitering, jag har inget val, jag måste stanna i Kiev i två månader.

– Jag kommer bara tillbaka i tre dagar, förklarar Daria, 23, som jobbar som försäljare i Krakow.

– Jag fick inte mer ledigt. Min mamma vägrar lämna Ukraina eftersom hon driver ett hundhem. Hon behöver hjälp att ta hand om det i helgen.

– Tania, 50, som egentligen heter något annat, har alla sina resväskor med sig.

– Jag ska tillbaka till Odessa för att träffa min son innan han åker till fronten. Jag vet inte om jag kommer tillbaka till Polen, men jag hoppas det.

Justine Salvestroni är frilansjournalist som ­återkommande medverkar i Dagens ETC och franska tidningar som Le Monde och Libération.

Översättning: Andreas Gustavsson