– Låt bli telefonen, kom ut och lek, ropar en av dem.
Några minuter senare har några av barnen redan gjort matchens första mål på den improviserade fotbollsplanen. Trots att huset har varit märkt som en kulturbyggnad sedan 1990 för sitt stora historiska och konstnärliga värde har huset förfallit de senaste 15 åren. Efter en kort tid då det ockuperades av studenter, konstnärer och migranter, vilket ledde till vräkning 2015, har kommunen i Bari låtit de tomma rummen förvandlas till ett spännande experiment av självstyre och samarbete tack vare de migranter som flyttade in i huset efter att ha blivit fast i en tältstad i Baris centrala delar.
På Villa Roth har de boende mutat in egna små hörnor där de lever, men kollektivet strävar inte efter att ha privata ägodelar. Kollektivet organiseras gemensamt av ett boenderåd och genom olika föreningar och initiativ har dussintals människor som inte är boende i huset involverats i gemenskapen.
– Sedan jag flyttade hit behöver jag inte riskera att få sova på gatan längre. Har du inget jobb så vill ingen hyra ut ett hus åt dig, säger Moro, som ursprungligen kommer från Ghana. Han flydde till Libyen 2011 och korsade Medelhavet med båt.
– Kriget gjorde det för farligt att leva där. Jag var inte säker i Libyen, berättar han.
Fast på center för migranter
Det var under tiden för den arabiska våren. Tusentals migranter från både norra och södra Afrika sökte sig till Europa i rangliga båtar för att försöka hitta en bättre framtid. Men de som lyckades nå kusten fann sällan ett förlovat land. Hundratals som flytt från konflikter lastades istället på bussar och färjor och transporterades från plats till plats i ett okänt land: Italien.
– Efter Lampedusa tog de mig till Cara – regeringens center för asylsökande – i Bari. Eftersom jag inte är från Libyen så har Europa inte gett mig skyddsstatus, fortsätter Moro.
Mottagningscentret är hem åt minst 750 asylsökande som var och en får 2,50 euro i fickpengar om dagen, som bara får spenderas inne på centret.
– Vi bad om att få ett dokument som gjorde att vi kunde flytta, men ingen svarade. Så i maj 2011 ockuperade vi tågspåren på Bari palese, en station i närheten, berättar Moro.
Ockupationen blev startskottet för de protester som exploderade under månaderna som följde.
– Det var mycket som jäste då. Den första augusti är ett viktigt datum: trafiken och tågen blockerades av Cara-migranter. Och i Nardò strejkade arbetare för första gången mot militären, säger Gianni, som också ingår i Villa Roth-gemenskapen.
Ockuperade övergivet kloster
Cara-revolten följdes av 44 gripanden, och en kampanj för solidaritet med migranterna. De som protesterat straffades med husarrest på Cara-anläggningen i Bari eller i Borgo Mezzanone, Foggia, där förmän rekryterar migranter för att exploateras på tomatfälten.
– Det var först 2013 som vi fick ett dokument. Det gällde i ett år, och måste förnyas av polisen i Bari, berättar Moro.
Många bestämde sig för att stanna i södra Italien, och hamnade i getton i närheten av odlingar för oliver, apelsiner och andra citrusfrukter. Sedan måste de återvända till Puglia för att förnya dokumenten. Några, som tröttnat på att behandlas som paket på posten, ockuperade ett gammalt kloster i Santa Chiara, nära Baris hamn. Platsen, som redan gick under namnet Flyktingarnas hus efter att ha varit hem åt greker som flytt sitt land under 50-talet, blev ett tillfälligt skydd för ungefär 250 personer.
– Vi lyckades ordna elektricitet med en generator som stod på varje kväll tills vi gick och la oss. Fast det bara fanns ett badrum och de hygieniska förutsättningarna var dåliga, fungerade det ändå som en mötesplats för oss. Men det var ändå tillfälligt, och våra vänner som sov på gatan fick inte plats. Det var därför vi fortsatte att be om ett hem och en väg till att få inkluderas i samhället, berättar Moro.
Men när en brand bröt ut inne i byggnaden bestämde sig kommunen för att vräka flyktingarna.
– Vi var med på vräkningen, men alternativet var en tältstad, säger Moro.
Byggde tältläger
Myndigheterna utsåg en övergiven garagebyggnad i Libertàdistriktet som en plats där 19 tält kunde sättas upp. Tälten skänktes av det italienska civilskyddet, en myndighet som har till uppgift att agera vid katastrofsituationer. Varje tält hade åtta bäddar, men 150 personer behövde en sängplats. Fler än hälften av dem bestämde sig för att flytta vidare. Men ytterligare dussintals som hittills sovit på gatorna strömmade till.
Men tält är ogästvänliga som hem, kalla på vintern och alltför heta under sommarmånaderna när temperaturen inomhus kan stiga till 50 grader. Ur det perspektivet misslyckades den främlingsfientliga högern i Italien med att provocera Baris invånare mot migranterna.Istället, precis som när skeppet Vlora på 90-talet förde med sig 20 000 flyktingar från Balkankriget, reste sig Baris folk i solidaritet mot den inhumana behandlingen av migranterna.
Baris styre föreslog att 1 600 000 euros skulle investeras för att bygga små trähus åt migranterna.
– Vi vägrade och presenterade istället våra egna idéer. Varför skulle vi återvända till containrarna? Istället delade de upp oss mellan Villa Ata, ett mottagningscenter som drivs av ett kooperativ, och Villa Roth där jag bor nu, berättar Moro.
Egen tomatsås
På Villa Roth kombineras tanken om självstyre med den att varje människa ska ha ett tak över huvudet och att alla ska ha möjlighet att ha ett jobb ”utan herrar”. Villa Roth är inte privat egendom, utan en allmän plats kopplad till föreningen Gemenskapen Villa Roth, som är en del av det nationella nätverket Fuori Mercato. Gruppen välkomnar initiativ från människor som inte själva bor i villan. Ett exempel på det är tomatsåsen Sfruttazero, ett projekt som kom till 2014 som stöd till migranterna på Cara. Nu ger det projektet arbete till migranter på Villa Roth.
Men kampen tog inte slut efter flytten till Villa Roth. 2019 startade en ny konflikt med Baris kommun. Migranterna vill att asylsökande garanteras uppehållstillstånd, men den rätten stoppades av Femstjärnerörelsens och Lega Nords säkerhetspåbud.
Basinkomst räcker inte till boende
Tältstäderna har för många invånare blivit en symbol för ett ineffektivt mottagningssystem, som visar att institutionernas strategier inte klarar att möta ens människornas grundläggande behov. I lägren bor, förutom migranter, även italienska familjer som hamnat utanför bostadsmarknaden. Gränsen mellan de båda grupperna har långsamt börjat luckras upp.
– Jag blev vräkt 2012. Först bodde jag hos min syster och sen i en tältstad. Till slut fick jag en plats i Villa Roth av staden. Jag bor här med min man, som är arbetslös, och min dotter, berättar Mimma. Hon är 57 år och bor i huset tillsammans med ungefär 40 andra människor.
De boende, som har en nära kommunikation med de lokala myndigheterna, organiserar livet tillsammans genom boenderådet. Men var och en har sin egen del av boendet. Minnas lilla familj har återskapat ett helt hus i sitt enda rum, ett av de största i Villa Roth.
Foton på väggarna, kaffet som puttrar på elden och omsorgen om hemmets detaljer vittnar om driften att inte ge upp om de institutioner som i sju år misslyckats med att ordna ett riktigt hem åt familjen.
– Ser du hörnan där? Där sover min dotter Lisa. Jag får basinkomst från staten, men det räcker inte till hyra och räkningar. Vad ska vi göra?
Lisa, 26, jobbar i ett laboratorium fem dagar i veckan för 50 euro i veckan.
– Först fick jag 70, sen hundra och nu hälften. Coronaviruset var just vad vi behövde … Nu måste jag hitta ett nytt jobb, jag tjänar så lite, säger hon.
– Varför kommer du inte till Fuorimercato/No Borders informationsstation? Vi är här varje vecka. Vi kanske kan hjälpa dig, förslår Gianni. •
