BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Kanske blev Donald Trump panikslagen av att kvinnor gaddade ihop sig mot honom, när de borde konkurrera – han växlade upp, började sprida rykten om Miss universum-kandidatens påstådda sexfilmer, något som framstår som ett påhitt. Med stöd från allierade som Newt Gingrich, stod han på sig om att skönhetsdrottningar inte borde gå upp i vikt, och de borde absolut inte ha sex, och definitivt inte ha politiska ambitioner. Män som Newt Gingrich och Donald Trump, kan däremot förstås kandidera till vita huset och vara notoriska äktenskapsbrytare med samma estetiska lockelse som en kokad pung i kostym. Sådana män kan spotta ur sig osammanhängande sexistiskt, rasistiskt och klassföraktande klyschor i 18 månader och världen kan fortfarande se dem i Vita huset – om deras motståndare råkar vara kvinna. Märkligt nog var det detta ögonblick allt blev enkelt för mig. Vad som än händer härnäst, så är jag, just nu, med henne.
Ingen, man eller kvinna, död eller levande, har någon automatisk rätt till USA:s presidentpost. Men om någon hade det, skulle det vara Hillary Clinton. Hon har förberett sig för jobbet i decennier, jobbat sig upp genom åratal av offentligt nagelfarande och ständiga misogyna attacker, och varit tvungen att vara mer kompetent än alla män omkring sig. Donald Trump har förberett sig, generöst räknat, i två år. Detta för att han anser att genom att vara rik, vit man med makt är berättigad till allt han vill ha, inklusive presidentposten. Detta berättigande är grunden i hans kampanj. Hillary Clintons jobb i valdebatterna är att hålla sig kompetent, lugn och samlad i 90 minuter, för att tilltala på de den skeptiska vänstern och mittenhögern. Att balansera en stadig politik med lättsamhet och humor hon aldrig tillåtit sig under ett halvt århundrade av politiskt arbete. Att se perfekt och kompetent ut i en kultur som fortfarande inte har ett manus för en kvinna i en så mäktig position, att argumentera ner en vevande mobbare som har fångat nationens febriga hjärta. Allt samtidigt som hon är medveten om att ett enda misstag, en enda hosta eller hårstrå på fel ställe kan kosta henne – och landet – allt. Donald Trumps jobb var att inte skita på sig på scen. Det var allt. Det är så patriarkatet fungerar. Men kanske inte för alltid.
Jag såg debatten i en av de överfulla och högljudda loungerna på New Yorks flygplats, med benen i kors på golvet tillsammans med femtio andra människor på väg någonstans, något tröstade av att vad som än hände, skulle vi lämna landet snart. Hillary Clinton var – och jag använder det här ordet medvetet – perfekt i den första debatten. Det var den bästa insatsen i en karriär vars längd och bredd borde göra henne till den mest kvalificerade presidentkandidaten i historien, om det inte vore för den irriterande detaljen att hon är kvinna. Hon var rolig, hon var vass, hon var skoningslös utan att tappa sitt lugn, och hon målade varsamt och obevekligt in Donald Trump i det hörn där han framstår som den ignoranta, bigotta och ryggradslösa person han är. Hon drog slutsatsen att det bästa sättet att reta en galen hund är att visa den en spegel.
Jag vill att Hillary Clinton vinner i november. Inte bara för att jag helst inte vill se världens enda supermakt tippa över kanten till politiskt oförnuft. Inte bara för att hon helt klart är en bättre kandidat än Donald Trump – en åldrande golden retriever som jagar sin egen svans vore en bättre kandidat än Donald Trump. Jag vill också att Hillary Clinton ska vinna för att hon är kvinna och feminist – även om hennes feminism är olik min. Jag tycker att, allt annat lika – vilket det inte längre är – att det är dags för en kvinna att leda den symboliska fria världen.
Jag förväntar mig inte att USA:s president – eller något annat statsöverhuvud för den delen – är radikal. Att vara realistisk kring vad som kan uppnås i valbåsen i en modern demokrati, särskilt i ett presidentval, är inte att kapitulera. Det är inte att vara uppgiven att förstå att det mesta vi kan hoppas på är att hindra saker från att bli värre än vad de skulle kunna bli. Har man förstått det, blir presidentposten till stor del symbolisk, och makten i symboler ska inte underskattas. Det kommer ta årtionden innan historien kan utvisa den verkliga effekten av att en svart man valdes in i vita huset.
Då som nu, avfärdas symbolismen på förhand av de som den inte har någon personlig vikt för. Jag sticker inte under stol med min egen glädje över symbolismen i att en kvinna – en stolt feminist dessutom – intar världens högsta politiska post. Jag hymlar heller inte med att jag anser det vara misogyni av de till vänster som framhärdar i att det inte vore något att fira. Om ni ärligt föredrar Donald Trump framför detta, om ni ärligt tror att det finns en moralisk likhet mellan en mittenhöger, mjukliberal feminism och en totalt vindögd despotisk miljardär, med en trollarmé till sitt förfogande, så borde du se dig i spegeln och fråga dig om du kanske inte är lite sexistisk.
Den kulturella kampen just nu är inte bara mellan en mäktig man och en mäktig kvinna. Den står mellan en rasistisk, sexistisk, ljugande, amoralisk, förväxt bebis, utan skrupler kring att slita itu sitt land och piska upp en nyfascistisk rörelse bara för att han tycker det vore kul att bli president, och Hillary Clinton. Hillary Clinton! Personifieringen av en stålögd, stentuff, lätt nyliberal feminism, en kvinna i kort hår och byxor, en kvinna vars äktenskapliga förnedring var mindre kulturellt viktig än det faktum att hon inte var nöjd med att bara vara någons fru, även om det var presidentens fru.
Jag vill se henne vinna. Jag vill se henne punktera Donald Trumps stolthet som man klämmer en varig finne på den amerikanska kulturens ansikte. Det handlar inte längre om ifall Hillary är den hjälte USA behöver. Hon har brister, och hon är kvinna, och det är ok för mig. Hillary Clinton är en hök, med näbben djupt i Washingtonmaskinen och klorna riktade mot fiendernas ögon, och jag vill att hon ska bli president. Jag vill att hon och alla skräckinjagande kvinnor som står bakom henne kommer till makten, så att jag kan bekämpa dem på ett slag fält där man inte redan står med fötterna djupt i nyfascistisk sörja.
Ett val på den här nivån handlar inte om något annat än att välja din fiende. Varje statsöverhuvud måste betraktas som fienden för dem som tror på radikal förändring. Hillary Clinton är ännu inte där, men jag hoppas hon blir det. Hillary Clinton är den sortens fiende jag har drömt om under över tio år av politiskt arbete. Hon är den sortens fiende man kan respektera. Jag ser fram emot att utmana henne kring hennes engagemang i klimatfrågan, arbetares rättigheter, välfärd och utrikespolitik. Kom an bara. Det är den sortens kamp jag vill ha. Jag vill bråka om hur staten bäst kan skydda kvinnors och minoriteters intressen, inte om den överhuvudtaget ska. Det är den sortens kamp som gör mig bättre. Fyra år till av att slåss mot Donald Trump och hans fradgande följeslagare kommer förringa alla inblandade.
Hillary Clinton är den fiende jag föredrar. Just nu är hon dock min fiendes fiende och jag står på hennes sida och hurrar när hon dominerar Donald Trump på den televiserade politikens blodiga arena. Hon är inte min kämpe, men hon är min fiendes fiende och din också. Just nu är jag med henne.
Texten har tidigare publicerats i The New Statesman. Översättning: Annie Hellquist
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
